Håll käft och prata om det!

Paradoxalt nog så är rubriken sjukt jävla vettig i detta sammanhang. Vi ska prata om psykisk ohälsa. Det är SJÄLVKLART att vi ska det. Pinigt att det är helt okej att gnälla när vi bryter ett ben (som btw LÄKER PÅ NÅGRA MÅNADER hallå) men direkt vi säger att vi mår dåligt psykiskt så är det fan noll insikt från rätt många människor. Hur många av er ringer och säger att ni är sjuk när ni har magsjuka? Eh. ALLA. Varför ringer vi sällan och säger att vi är sjuka när Fröken Ångest barrikaderat sig framför ytterdörren och bannar dig för tamefan allt? Vi kommer ju inte ut. Vi är sjuka. Precis som alla andra när dom åker dit på en förkylning eller vadsomjävlahelst så ska det ABSOLUT vara okej att inte kunna arbeta eller prestera alla dagar. Jag vet att jag var expert på att inte säga precis som det var. Skyllde på allt annat utom panikångesten. No more kan jag säga. Ledsnade för några år sedan och tänkte: NÄE. Nu säger jag som det är… -Hej, jag kan inte komma idag för jag har sån jävla ångest. Förresten för er som är ‘nya’ och inte riktigt vet vad ÅNGEST betyder så är det alltså inte så att vi sitter hemma en onsdag och ångrar oss över saker vi inte gjort eller gjort. Det är inte bakisångest. Det är inte heller något som hjälper med några Ipren eller att kurera med vetekudde och en kopp te med massa honung. Fatta glidet i livet om det var så jäkla enkelt. Det är det SÅKLART INTE! Psykisk ohälsa går inte definiera med ett ord. Till skillnad från ett brutet ben så kan vi inte peka på exakt vad som är ‘fel’ och det är olika för ALLA. Jag och min syster har olika slags utfall när vi mår dåligt. Jätteolika. Ångest är en produkt av att en person (i detta fallet jag själv) helt enkelt pressat och stressat kroppen så mycket att den till slut ber dig dra åt helvete. Jag är högpresterande och EXTREMT pedantisk med att jag ska göra bra ifrån mig, att jag hanterar massa saker samtidigt och att jag aldrig vill tillåta mig att misslyckas. Hej, Väggen! Nice to meet ya. Ångest innebär en svärm av bieffekter. Social fobi, tunnelseende eller kanske ren panikångest. Jag har upplevt alla och känner när något illa är på G, men det är inte något jag kan stänga av. Jag kan lindra dessa negativa skitgrejer men det kommer aldrig att försvinna. Jag måste lära mig leva med det och hitta andra vägar än den som leder till ett äckligt vandrarhem där livet stannar och utvecklingen dör. Dit vill jag INTE. Jag tar den andra vägen. Detta är ett livsomvälvande, karusell-liknande jäkla krig. VARJE DAG. Du kan jämföra det med att försöka komma tillbaka till träningen efter någon slags fysisk skada. Tänk dig att du slitit av ett korsband eller nåt och sen ska tillbaka efter det? Fy fan! Rehab. Du kanske inte kan träna på samma sätt, vara delaktig i samma utsträckning hemma pga jävligt ont osv osv. Det är fan så jävla lite tabu över att prata om det men direkt vi nämner PSYKISK ohälsa ja då jävlar är det så svårt att greppa att jag vet inte vad. Det tar lång tid för oss att repa oss också. Vi måste också anpassa arbete, fritid och aktivitet efter kroppen. Kropp som kropp. Kan vi sluta kalla det PSYKISK OHÄLSA kanske? Allt är egentligen ‘bara’ ohälsa alternativt att ALLT är fysisk ohälsa. Sist jag kollade så satt då mitt huvud fast på min kropp. Så är det förhoppningsjävlavis för ALLA. Och VARFÖR är det någonsin legitimt för Försäkringskassan att helt på egen hand besluta att ett vettigt läkarintyg INTE GÄLLER? Detta är ju helt sjukt. Det är många av er som ventilerat om detta till mig och jag FATTAR. Bland det värsta som finns är att inte bli trodd. Stöd och vila är så väsentligt men istället får man en sjujäkla käftsmäll där någon annan säger till mig att jag inte är sjuk. VA?! Nämen vad bra att DU DÄR, som aldrig träffat eller pratat med mig kan avgöra det. Tack som fan! Då kan ju jag jobba imorgon då. Pang tjoff klart! Hela den diskussionen får det att brinna ur mina öron alltså.


Jag är glad över att jag idag mår så mycket bättre och till viss del gått vidare. Jag måste helt enkelt anpassa mig efter allt min kropp gormar till mig om. Acceptansen tog en jävla lång tid kan jag säga. Hang in there love. Det BÄSTA jag gjort var att säga upp mig och släppa allt med min gamla arbetsplats. Att inse sina begränsningar och allt vad det innebär är hälsosamt och SÅ VIKTIGT. Jag sa upp mig av många anledningar och kan skvallra om att det inte enbart var pga hälsan. Det var en faktor JA, men det är mycket annat som ligget till grund för mitt plötsliga beslut att säga hejdå. SKÖNT SÅ IN I HELVETE ÄR DET!! Var aldrig rädd eller skäms för att du behöver medicin heller. Säg detta till dig själv högt: DET ÄR OKEJ. Det är såklart inte för att du är knäpp i hela huvudet som gör att du måste medicineras. I mitt fall är det för att mina hormoner gått så bananas efter två barn och två missfall att jag behöver lite hjälp på traven för att må okej. Bland dom klokaste beslut jag tagit sen den här cirkusen drog igång var att börja ta Sertralin. Helt klart jättebra för mig. Och verkligen inte pinsamt! Så släpp dom tankarna och ta hjälp. Sen får vi som kämpar med detta helt enkelt leva med att det tyvärr finns människor som överdriver hur det står till med deras hälsa. Såna som försöker utnyttja systemet eller söka bekräftelse på falska grunder. Alltså sluta bara. Det är delvis pga ER som högpresterande, utbrända, mentalt trötta och ärliga människor inte får mer förtroende och stöd. Lägg av. Vi måste prata om det för att vi behöver det. Kan säga att en stor trigger för mig är när jag hör en del prata om att ‘dom har sån jävla ångest’ och inte har en aning om vad innebörden med ordet är. Som jag sa: Det är inte bakisångest. Inte heller kan jag köpa att det är samma sak som när man gjort nåt pinsamt. Nej nej. Inte samma sak. Provocerande deluxe. Sorry, men jag pallar inte sånt.


Alla behöver vi olika ting som får oss att må bättre eller slappna av. Du kanske behöver en fredagsöl och jag kanske behöver prata om det? Är det så jobbigt verkligen? Sen jag hamnade här så känns det alltid bättre när jag får ventilera för att jag förstår att jag inte är ensam i detta. Det hjälper som fan och det är inte något jag skäms över ALLS. Jag sitter inte heller hela dagarna och pratar om ångest. Fatta tråkig jag skulle vara då? Fy fan. Däremot pratar jag om det när hjärnan behöver det. Bruset lättar och jag får kramas. Det är LJUVLIGT BEFRIANDE. Jo, en sak till… ångest är ingenting vi väljer. Asså jag vaknar ju inte upp på morgonen och skyller på panikångest, social fobi och nedstämdhet för att slippa göra saker. Det absolut sista jag vill är att missa saker och en som har dessa hinder framför sig skulle ALDRIG fejka en dålig dag. Jag lovar att vi har nog med dom. Så håll käft och börja prata! Förstår inte nära och kära att du behöver massor av tid, stöd och kärlek så hitta rätt personer som gör det.

Kiss kiss bang bang/ V

6 reaktioner till “Håll käft och prata om det!

  1. Martina

    Fick frågan av min mamma ”hur länge ska du vara sjuk?” Frågade henne då hur länge man brukar vara sjuk i cancer..
    Sen bröt jag ihop av uppgivenhet av att bli ifrågasatt av sina närmaste. Det är så tragiskt att man inte bara kan få vara sjuk!
    Nu mår jag bra och tycker lite synd om henne som inte alls har nån insikt i denna typ av ohälsa. Har som ett mission att lära henne ett och annat!
    Tack för att du börjat blogga!

    Gillad av 1 person

    1. Veronica

      Herregud… kan tyvärr inte relatera till när närstående inte förstår för jag har väldigt fint stöd men har mött andra som absolut inte fattar. Till och med en sån sak som ’när ska du egentligen börja jobba igen’ är så JÄVLA IRRITERANDE. Inte vet jag! När hjärnan vill. Kan liksom inte bara bestämma mig för att bli frisk. Tack för att du delar!

      Gilla

  2. M

    Tack för att du bloggar! Du sätter ord på så mycket som finns i min hjärna. Har själv varit sjukskriven pga ångest och panikångest och även om jag jobbar idag så är ångesten ofta med. Den försvinner inte och jag kämpar fortfarande med acceptansen. Trots att jag inte önskar någon annan detta så är det sååå skönt att veta att vi är flera som kämpar med detta! Du är en sån queen som delar med dig 🙂

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.