Det här med att lära sig dansa i regnet

Den här påskhelgen har varit såååååå skön! Att få börja den med att fira födelsedagen på fint hotell i Luleå var helt underbart och att sedan komma hem till värme och ljumma vindar blandat med nya utemöbler och kvällssol får en att känna sig speciell på nåt sätt. Ljuvlig helg i all ära, men det är inte det jag tänker skriva om idag.


Happiness has nothing to do with your life’s circumstances, it’s based on your ability to accept the things you are experiencing.

Jag har många gånger lättat mitt hjärta för er och aldrig censurerat någonting i mitt liv. Tänker inte göra det nu heller när jag verkligen känner för att skriva om hur det är att leva jämsides med psykisk ohälsa, ångest och oro. Att acceptera den istället för att ignorera. Det är säkert enkelt för många som inte vet hur det känns att vara svajig och känslig att inte alls förstå vilken enorm styrka det krävs för att hantera upp och nedgångar i livet. Jag har alltid enkelt kunnat relatera till människor som ena stunden står högt upp på berget och vinkar ner med lättsamma rörelser för att sedan en stund senare vara på den lägsta botten i en dalgång helt utan dagsljus. Det är svårt att fatta, jag fattar det. Jag tänkte försökta berätta hur jag fungerar under en idag helt normal vecka.

Det har förändrats rätt mycket sen jag tog tag i min medicinering. Att börja med Sertralin var ett klokt beslut och det har hjälpt mig mycket att liksom få ro i skallen. Jag är en överpresterare och vill alltid vara bäst på allt jag tar mig an. Det har varit bland det svåraste att lära sig släppa. Jag fungerar helt enkelt inte längre när det blir för mycket på agendan eller ens när det är många olika ljud i ett rum fyllt av människor. Istället så försöker jag göra några utvalda saker varje dag och sen vara nöjd med att ha fått det gjort i alla fall. Ibland blir det mer än punkterna jag noterat och ibland inte, men oftast så gör jag allt jag ska och somnar med gott samvete med vetskap om att jag gjort något vettigt utan att oro och ångest vunnit över mig.

Some days, I can conquer the world. Other days, it takes me three hours to convince myself to shower.

Så hur är det att leva med detta? En berg och dalbana. Som en regnbåge efter sommarregn. Limbo. Det är glädje och sorg på en och samma gång.

Jag är självklart tacksam över att den värsta biten är över och att jag äntligen börjat känna av vad som är too much eller too little. Det är verkligen helt okej att säga nej och även det har varit en diskussion jag fört med mig själv. Det är VERKLIGEN helt ok att inte göra någonting en dag mitt i veckan. Att vakna och bestämma sig för att vara en nej-sägare har aldrig varit så skönt som nu. En typisk dag för mig är att vakna upp och fika, jag måste äta för att mentalt må bra så MAT på morgonen följt av en kaffe i lugn miljö ger mig alltid en god start. Jag minns inte hur det kändes förra året när jag inte ville göra någonting och minsta lilla uppgift eller vardagssyssla kändes jobbig och motig. Den känslan har liksom försvunnit och kan ibland förnimmas men inte direkt kännas. Känslan tar aldrig över och jag har slutat älta minsta lilla sak.

Att omforma sig själv är inte en simpel sak. Det är stor skillnad på mig idag och för bara ett eller två år sedan. Jag vill inte träffa människor HELA tiden och vissa dagar är det bästa som finns ensamhet med musik i öronen medan jag tränar eller ligger i sängen. Det folk utan dessa stormar måste förstå är att ingen bieffekt, trigger eller känsla är likadan hos alla människor som lever sida vid sida med psykisk ohälsa. Det är inte samma för mig som för dig. Inte heller gör det saken enklare när man kommer till den slutsatsen. Hur ska vi någonsin få ordning på vår folkhälsa när det här tillståndet är så svävande, sublimt och varierande? Jag har egna medel för att må bra men det behöver inte betyda att det fungerar på alla andra. Kan ofta tycka det är irriterande. Jag önskar att det var lika konkret som att bryta ett ben eller få ont i huvudet, men det går liksom inte säga att ‘jag har ångest’ som förklaring till att jag en dag inte kan jobba. Det ändrade jag på förra året. Det är SJÄLVKLART att det är något vi ska kunna säga, för det är sant. Jag är ibland inte kapabel till att arbeta eller ens öppna en bok hemma för att jag är sliten. Nu händer det sällan men förut när jag var brutalt mycket sämre så valde jag alltid att skylla på något annat. Varför? Det SKA vara okej att inte alltid vara okej och ingen ska någonsin få höja på ögonbrynen eller hävda att jag ÄR okej när jag helt ärligt inte är det. Det är så tydligt att vi inte kommit speciellt långt med detta inom omsorg och vård för att det helt enkelt (inte så enkelt) inte går att sätta fingret på hur jag mår ibland. Jag vet bara att mina hormoner är hemska och att jag känner så mycket mer än jag kanske borde. Det är både förjävligt och jättefint på samma gång. Jag kan verkligen uppskatta minsta lilla och jag älskar gånger som livet åter faller på plats och jag får leva utan att hjärnan viskar lågstämda förmaningar om vad jag klarar och inte klarar av.

Det behövs alltid stöd från andra, vilket jag har, och när jag under förra året inte alls mådde bra så visade sig också att jag fortfarande kan prestera och vara mig själv. Jag behöver bara lägga om schemat lite. Typ som när en planerar träningar och logistik för barnens skull så måste jag göra samma sak för mig själv. Det är SÅ viktigt. Jag vet också att jag aldrig kommer vara förmögen att arbeta med vad som helst. Stressiga miljöer och usla arbetstider skulle vara katastrof vilket det tog lång tid för mig att acceptera. Här kan jag också känna att människor sätter alldeles för stor press på sig själv helt i onödan. Trivs du inte så sluta. Klarar du inte av press och sociala möten nonstop så skit i det då. Jag är glad bara av att ha motivationen till att vara. Studera och ströjobba. Frilansa och hålla på med fotografering är helt magiskt och det har dykt upp som en varm filt när jag inte hade en susning om vad jag skulle göra av mitt liv. Jag tror att bra saker händer bra människor och oavsett mitt lilla öde med ett känslosamt sinne så äter det liksom inte upp alla möjligheter. Snarare tvärtom. Jag hade ALDRIG följt mina drömmar om vi inte gått igenom missfallen och jag blivit helt körd i botten. Jag hade inte uppskattat en solig morgon med dagg i gräset på samma sätt, eller när barnen skrattar så det tar ont i magen. Med motgångar så kommer tacksamhet och helt otroligt mycket kärlek. Jag kan skriva igen. Jag känner ett helt fantastiskt gensvar från er sen jag började blogga, något som jag antagligen aldrig haft tid med om jag inte gått vidare och bestämt mig för att göra saker för min egen skull istället för andras.

För att förklara detta på ett mer konkret sätt än bara förmedla en känsla så består mina dagar idag nästan uteslutande av möjligheter att göra vad jag själv vill. Jag arbetar inte vilket ger mig all tid jag behöver hemma och jag fyller dagarna med saker jag älskar och värnar om. Jag fotograferar mycket, som ni säkert märker på Instagram, och jag är verkligen så glad och lycklig som jag verkar, men det gäller att lära av sig att ständigt jämföra sig med andra och bygga upp det man själv vill ha av sitt liv. Jag gör alltid allting för mig och min familj och ger, helt ärligt, fan i vad andra tänker och tycker. Jag är där jag är. Sen tror jag det är så enkelt att tro att livet består av så mycket mer när människor botaniserar i sociala kanaler. Mer än vad som egentligen sker bakom kameran. För mig har det varit viktigt att ha en plan och att fullfölja den. Steg ett var att säga upp mig, steg två börja studera och steg tre bestämma oss för att INTE skaffa barn. Sen har alltid liksom börjat flyta på. Som när vårisen smälter och vattnet sakta börjar rinna i bäcken. Att min hälsa inte syns utåt är inte ovanligt. Det är bara så. Jag har alltid visat en sida mot andra och en sida mot mig själv och hur jag mår kommer antagligen aldrig vara uppenbart. Kanske mer som en aning. Det har gjort det svårt när jag har mått som sämst eftersom vi människor allt som oftast vill ha något slags synligt bevis på ohälsa, vilket inte går. Även det är något vi får lära oss hantera och bearbeta när kommentaren som är så vanlig kommer: Du ser ju inte ut att må dåligt.

Och vet ni? Jag har sällan mått DÅLIGT. Istället så har jag problem med hormoner, humör och slängar av oroligheter, men i övrigt så har jag alltid mått fantastiskt bra. Detta är för mig fundamentala känslor som påverkar mig jättemycket. PMDS, HSP och att vara orolig är en katastrofkombo, men det är i alla fall något jag kan få hjälp med. Både genom att göra saker för MIG och genom att prata om det och söka stöd hos dom som kan hjälpa mig genom det.

Jag vet inte hur det känns för er som kämpar ensamma och omgärdas av människor som inte förstår att ni behöver stöd och omtänksamhet, men jag vet att det är viktigt att lämna dålig energi bakom sig och aldrig skämmas över att man inte fungerar på samma sätt som alla andra. Tycker det är mer än intressant att när snacket går så är människor med många bollar i luften arbetssamma och duktiga, det är positivt att HELA JÄVLA TIDEN GÖRA NÅGOT, men en som är som jag då? Jag är tydligen LAT. Inga positiva ord där, ingenting. Bara lat och mentalt svag. Det är kanske äckligaste missuppfattningen jag vet. Inte en person som jag känner med samma historia som mig själv är lat. Vi är kämpar och vi är överlevare. Nåja, kanske lite överdrivet med överlevare men samtidigt så känns det så i kroppen. Ångest tar över så mycket i livet och jag har bestämt mig för att leva över den och lättsamt vinka ner. Som människan på berget. Skillnaden på mig och en del andra är att jag vet precis var mina gränser går och jag kan inte pusha mig över dom längre för då går jag sönder. Jag är klok som lyssnar medan andra kanske ser det som att jag bromsar för ingenting. Det är verkligen allting jag stannar upp för och jag BEHÖVER göra det för att inte hamna där jag en gång var. I den djupa dalgången.

Jag har många gånger försökt att förklara varför det är så att människor som jag helt plötsligt inte pallar längre. För det första kanske vi kan konstatera att det INTE händer plötsligt. Detta har jag känt komma i många år men jag är helt ärligt en rätt usel lyssnare så därav är det inte särskilt konstigt att kroppen gick på ledighet utan att egentligen säga något till mig först. Det är som att hela problemet för mig ligger i sorgen att jag inte orkar saker på samma sätt. Nu är jag inte heller i det riktigt dåliga läget längre där jag inte klarar av något men det ligger liksom och pyr under askan litegrann sådär. Jag behöver själavård och mer uppladdning för att ta mig an saker. Ungefär som när laddsladden till telefonen är knasig och inte laddar upp snabbt utan det tar några timmar extra. Jag kan behöva några dagar extra tidvis och det är inte så underligt när jag tänker på det. Jag kan göra PRECIS ALLT idag men inget orka imorgon. Så för att återkoppla med det jag tidigare skrev om att kallas lat eller oarbetsam så kan dom som pratar över huvudet på en och tror att det är så en är när man lever med psykisk ohälsa kanske lära sig att gro lite känslor istället för att döma. Imorgon är det kanske du som hittar till vårt lilla gökbo och jag lovar att du kommer behöva allt stöd du kan få då.

Worrying is stupid. It’s like walking around with an umbrella waiting for it to rain.

Så hur gör jag nu då? Det har egentligen varit enkelt att vara efterklok. Jag tar på mig saker som är roliga och jag sållar bort tråkiga saker som inte är måsten. Jag accepterar att jag inte alltid är på topp och då dansar jag i regnet istället för att slå ner på mig själv. Det är det bästa med att vara HSP-människan. Jag går liksom all-in med allt jag gör. Spelar ingen roll vad det är. Är jag ledsen är jag jävligt ledsen och är jag glad så är jag sprudlande. Det tycker jag är fint. Ska jag vara ledsen är det lika bra att jag gråter ordentligt. När andra ser en vanlig dag så kan jag känna att det är ren magi att få vakna utan den där klaustrofobiska känslan när allting känns övermäktigt. Och jag är stolt att vara där jag är idag. Det finns inte något jag skulle ändra på egentligen, för att då skulle jag inte sitta och skriva om detta till er eller kanske vara just precis här och känna lycka över dom små sakerna. Dom små vinsterna och dom små stegen är fantastiska när man lärt sig uppskatta dom. Det är ju inte så att psykisk ohälsa ska ses som någonting konstigt. Det känns så förlegat och fyllt av okunskap att vara av den åsikten. Det finns olika nivåer av psykisk ohälsa naturligtvis, men en som är som jag? Vi är allt annat än svaga och tokiga. Vi är normala människor som vill mer än kroppen kan hantera. Som när glöd sprätter runt elden. Det flyger från alla håll och det går liksom inte att kontrollera utan att släcka hela skiten. Hellre då att jag ser det som en konsekvens av att jag helt enkelt varit förjävla bra på att vara för mycket Veronica och nu är hon lite tjurig. Hon är less på att säga ja och less på att alltid göra alldeles för mycket utan att ladda om.

Jag dansar hellre i regnet än låter detta ta det bästa av mitt liv. Ni får gärna hoppa i pölarna där tillsammans med mig och den känslan är faktiskt rätt jävla upplyftande. Ingen ska stå ensam när oron tar över och har jag ett paraply över så skulle jag ge det till dig och dig och dig.

/V

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.