Saker vi gör när det regnar

Så hej skitväder liksom. Vi som vill så mycket ute! Därför bestämde vi oss för att acceptera regnet och gå ut, fixa & dona och surra lite om hur fan vi ska ha det här på gården. Så skönt att få såhär mycket gjort på en dålig dag- lite som om vi vunnit massor av tid! I alla fall…


Förrådet är klart! Nu hoppas vi på att det blir sol snart så vi kan måla det också. Känner väl spontant att det gärna får passa in liiiiiite bättre mot huset. Eller?


Jag stör mig sällan på att vara ute när det är sämre väder, men jag är jäääääävligt seg på att ta mig dit. Sen kan jag knata på med lite allt möjligt. I timmar dessutom. Allt gräs är klippt (luktar ljuvligt btw), allt skräp från bygget är GONE! och vi har planerat nästa steg i hela ‘göra våran gård perfekt’- tjoppla. Efter målning ska vi sätta ner armeringsjärn här bredvid altanen så all humle och daggkåpa kan klättra fritt, vi ska bygga trapp ner till den lilla dalgången som vi måste vandra genom för att komma till vår båt och vi ska ÄNTLIGEN få nån jävla ordning i garage, cykelskjul osv osv. Vi byggde en låda till barnens alla saker idag. Så dom liksom kan slänga ner skiten där när dagen är slut och vi ska gå in. Jävligt najs! Den står fast inne i den omålade jäkla kuben men även den ska målas och märkas med: PLOCKA UPP SKITEN EFTER DIG. Typ så. Läs mer

”Hennes pappa tog livet av sig” Sissel kapar bloggen.

En mening jag var livrädd för att andra skulle säga om mig för snart 7 år sen.

Jag var bara 19 år när min pappa dog. Månaden efter pappas död skulle jag flytta till min första lägenhet och studera på en högskola 20 mil hemifrån.

Jag minns hur tankarna snurrade den tidiga sommarmorgonen 2012 när min mamma ringde till mig och min storasyster som jag sov hos den natten.

Hur mammas skrik fortfarande kan eka i mitt huvud och hur vi inte förstod vad som hade hänt förrän vi talar med vår lillasyster som säger att han var död. Den långa bilresan ner tillbaka till vår gård, hur tankarna snurrade och hur man inte kunde koppla till vad som hade inträffat.

Vi visste då inte exakt hur eller vad han dött av men han hade mått dåligt under en längre tid och varit inne på psykiatrin och fått behandling för ett tidigare suicidförsök samma år. 

Hur skulle allt bli nu? Skulle jag verkligen flytta nu? Ska jag säga upp lägenheten? Kan jag det? 

Det slutade med att jag flyttade och började studera. Pappas begravning var den 17 augusti, jag satt i skolan den 20 augusti.

Det var en intensiv tid för mig. Läs mer

Let’s meat! Vår kväll på Stadskällaren med Kvicken.


Kan vi börja med att uppskatta mannens minspel kanske?! Idag är det morsdag och jag är varje dag så otroligt tacksam över att jag har världens härligaste och knasigaste söner. Ett privilegium att få vara eran mamma! Anyway… igår. Let’s go back to igår! Barnen åkte iväg på pappans bröllop och vi hade planer på att njuta av kött och vin på Stadskällaren hela långa kvällen.

Så då går vi smidigt vidare till detta:


Det är såhär en gör när man går till vänner på fördrink. MAN TAR MED SIG FÖRDRINKEN. Lite rom, massa mynta, sockerlag, ett gäng lime och sodavatten och VIPS! Mojito! Vi hängde nån timma hemma hos polarna innan bussen hägrade och jag? Ja, alltså jag satt som en fjortis med en gömd öl innanför jackan hela vägen in. Pimplade lite häftigt i smyg sådär. Men det är inte det jag tänkt skriva om i hela jäkla inlägget. Nej nej.


Så. Igår. Kan säga såhär: får du någonsin möjlighet att besöka en restaurang där Kvicken är på besök så GÖR DET. Älskar du kött så älskar du Kvicken. Riktigt genuin och trevlig är han också! TACK!

Läs mer

Att sluta medicinera

Okej, så senaste året har jag käkat medicin dels för oro och ångest (Sertralin) och dels för nattsömnen (Mirtazapin). Nu är det så dags att trappa ur nattmedicinen vilket jag längtat så jävla mycket efter. Jag visste helt ärligt inte att Mirtazapin är en riktig skitmedicin om man vill slippa viktuppgång. Läste om kvinnor som gått upp 8 kilo (!) på 6 veckor. WHAT?! Nu fattar jag ju äntligen varför träningen inte gett nåt och jag bara ökat och ökat i vikt. Det HAR stressat mig och det är också okej att skriva om hur jävla lite jag vill öka i vikt. Missförstå mig rätt. Jag vill inte vara hur jävla slim som helst, men jag vill ju fan inte gå upp ett kilo direkt jag tittar på en jävla kanelbulle. Nån jävla måtta får det va! Det känns så jävla härligt att veta att det inte är JAG. Det är medicinen. Phu. Så den ska jag sluta med. Kanske jag kommer i ett och annat klädesplagg som jag köpte för inte alls längesen. Vi får se. Jag är bara glad att jag är ett steg närmare god hälsa. Är dock satans nervös över att få abstinens och ökad ångest en tid framöver. Det räcker liksom nu! Jag klarar även detta, men det känns så jäkla udda att liksom först äta en medicin för att man mår piss, sen när man slutar med den för att man mår bättre JA DÅ JÄVLAR SKA DU GÅ OCH MÅ DÅLIGT! Det är fan ett straff alltså. Jaja. Jag får leva med det. Bröööööl!

Mitt hälsoläge är såklart väldigt förändrat sen jag accepterade att jag faktiskt behöver medicin för att må bra. Jag ville inte inse det först pga skam, ängslan och det faktum att det alltid hyschas så jävla mycket runt att medicineras. SPECIELLT när vi snackar psykisk ohälsa. Varför? JA VARFÖR? Det är ju förbannat konstigt. Är du diabetiker så behöver du såklart insulin. Of fucking course. Jag har problem med mina hormoner. Alltså behöver jag medicin för att stabilisera alla fall jag annars får varannan vecka. Det är verkligen inget som är konstigt med det. Men det känns ofta som att när vi som öppnar upp oss om allt jävla möjligt så slås jag av tanken att alla andra kanske tänker: WHATEVER. Upprepa att du inte är konstig eller mentalt jävla crazy nog många gånger så blir det sant till slut. Det är min svaga sida som pratar då. Hon som är jävligt gnällig och typ inte vågar äga sina val och känslor.

Jag var livrädd för att gå in i väggen innan jag sprang fort som fan in i den. Jag var ju inte ens beredd! Kanske lite då, men inte att jag kände att jag sögs ner i ett hål och inte kunde få mig upp på egen hand. Det känns fortfarande orättvis och jag är ofta arg. Jag har svårt att acceptera att jag inte kan arbeta med vadsomhelst längre eller att jag måste ladda mina batterier längre och med kortare intervaller än andra. Jag blir arg när jag inte kan göra allt jag vill och jag blir förbannad när jag inte orkar. Men mest arg blir jag när människor inte får stöd när dom mår dåligt. Det är så evinnerligt jävla uselt och jag blir på riktigt ledsen när kvinnor skriver till mig och folk i deras närhet inte förstår! Typ: Bit ihop. Eller: Det sitter bara i ditt huvud. Alltså HAHA. Det är exakt där det sitter och ni som gick på era biologilektioner eller har IQ över 15 vet kanske att hjärnan är ett organ precis som din mage som alltid krånglar eller ditt hjärta som flera män eller kvinnor krossat. Jag säger inte get over yourself till dig. Jag fattar. Lite som att med psykisk ohälsa så följer liksom ödmjukhet inför andras motgångar med på köpet. Är det så så är det inte så illa om man kisar ordentligt. Superkraft.

Vi ska vara stolta. Vi ska också våga ta hjälp. Gå och prata med en bra psykolog. Ta medicinen. Flera om du behöver det och låt aldrig någon säga åt dig att sopa skiten under mattan. Det. Är. Inte. Värt. Det.

Kommande veckor kanske jag mår lite sisådär och kastar kanske ur mig lite extra gnäll om hur jag mår. Men vet ni? Det är okej att dala lite. Det är trots allt i motvind en drake lyfter.

Puss på er! /V

Glas, grönt, grabbar och gömda ting

Kan vi börja med att ta några sekunder och uppskatta hur fint det är med glasvaser och grönt ihop? Dessa är från Zetas Trädgård. Bör sägas att dom ligger på riktigt bra pris och den där flöjtade i mitten är definitivt den vackraste formen jag någonsin sett på en glasvas. Ursnygg!

Fick hem humlen (längst bort i suddet där) och daggkåpan idag! Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan jag kan plantera in dom nere på altanen. Jag har förhoppningen att dom ska frodas som tusan så det liksom bygger på stämningen i soffan nere vid sjön. Läs mer

Bildbonanza & lite kattgull

Heeeeeeeeeej!

Måste säga detta first and foremost: Jag är väldigt eklektisk. Ena gången så viker jag ut mig och andra gången så har jag nåt slags Martha Stewart-moment med DIY och sen kommer familjeliv med 100% non action förutom Vide som sjunger Mello-låtar.

JAG ÄLSKAR ATT LIVET ÄR SÅ. Sooooo….

Vi har byggt förråd i helgen! Asså snacka roligt. Faktiskt helt ärligt superkul. Jag gillar när vi hjälps åt och bygger, inte bara förråd, utan hela livet tillsammans. Vi hjälps åt helt enkelt. Anywaaaaaay. Här kommer en snabb genomgång av vad tusan som hänt. Enjoy!

Vi började igår med att anpassa plintarna rätt i marken. Ett riktigt jävla tråkigt jobb egentligen men är man noggrann så har vi igen det sen. Vi vill ju fan inte ha ett snett förråd. Det här tog också absolut längst tid. En tre-fyra timmar för att lägga stenar i rätt vinkel och sedan skruva ihop själva bjälklaget. Som ser ut såhär! Så jävla skönt när det var klart. Vi hade lite meckande med att få allt rakt och mycket ska stämma när hela förrådet faktiskt ska stå på den här grunden. Vi saknade också laserpass så vi har freestylat för hand med vattenpass, snören och massa tålamod.

Det grymt härliga med hela bygget är att alla väggar fungerar som vuxenlego. Lite som att lägga golv, med spår att passa in alla delar i, och sedan spika och skruva fast. Easy peasy! Den här modellen heter VISBY och är köpt på K-RAUTA. Superfin och så smidig. Den kommer komplettera huset bra då även den är i funkisstil med lutande tak och raka linjer. Verkligen ett tips till er som söker en fin bod till gården. Tror till och med att dom har medlemsrabatt på just denna NUUUUUU. Klick HÄR!Abbe var såklart med också. Läs mer

Brev till mitt 27-åriga jag

Nu tänker ni säker VA FAN! 27? Det var ju bara 10 jävla år sedan så vad kan du möjligtvis ha att säga till ditt yngre jag då? Det ska jag tala om. A SHITLOAD OF STUFF.

Jag växte upp i en fin, stabil familj. Jag har alltid haft många vänner, sportat, levt gott och jag har aldrig känt mig underpriviligerad. Däremot finns det saker som jag aldrig känt förrän nu. Saker som jag borde gjort för längesen eller saker jag liksom aldrig vuxit upp i och omfamnat. Som min kärlek till mig själv. Jag har alltid tyckt om mig själv men aldrig tidigare älskat mig själv på det sätt jag gör nu. Jag är en late bloomer, jag vet det. Jag är den som fortfarande har svårt att ta in livet och fullt ut förstå att jag ÄR vuxen. Känner mig inte vuxen. Anyway…

…så till brevet.

Veronica. Du borde verkligen öppna käften nån jävla gång. I 27 år har du varit en som är rädd för konflikter, du hatar motgångar och din röst höjs aldrig när du verkligen behöver ryta.

Du är skitmesig. Asså sådär supermesig inombords men utåt låtsas du. Du tänker att du är stark, jordad och fullbordad, men du vet egentligen inte alls vem du är. Du tänker för mycket. Du oroar dig vad andra tycker om dig och du har allmänt noll jävla koll över vem eller vilka du vill ha i din närhet.

Tycker du jag är hård mot dig? Bra. För du behöver höra all skit som jag fått leva med tack vare att du är en usel lyssnare. Till exempel kunde du ju fan ha kommit på tidigare att du ville utbilda dig. Satan! Alltså nu är du snart 40 och jag tackar då fan inte dig kan jag säga. Du kanske hade kunnat berätta för dina pojkvänner att du faktiskt inte gillar stringtrosor och att du helt ärligt inte hade några som helst känslor för godiset din boyfriend köpte hem på fredagarna. Det var ju fan ALLTID FEL. Men du ba: amen asså det blir skitabra! Älskar allt du serverar och lite till. Jag njöt inte alls kan jag säga. Du suger.

Kan vi prata om ditt enerverande sätt att hantera pengar? Eller vänta. Det är du fortfarande usel på så vi hoppar det pga möjlig intressekonflikt Veronicor emellan.

Vet du om att du inte haft en enda relation där du inte kompromissat bort den du är för att andra ska växa men inte du? Skitliten blev du. Pinigt!

Varför sökte du inte hjälp när du höll på brista? Du besökte ingen psykolog, berättade inte för dina vänner eller familj om hur du ibland kände att rummet bara krympte och krympte men du förblev samma storlek. Som Alice i Underlandet. Du borde pratat om det. Skrikit ut det till hela världen. Vad andra tycker om dig och dina känslor är inte deras business! Get over yourself.

Fan vad ful du var ibland. Alltså ändå rätt söt men ändå inte sådär waaaaow. Du la ingen tid på dig själv alls. Det kompromissar du aldrig bort idag. Never. Du är helt ärligt jävligt ball och rolig idag om vi jämför med 27-åringen. Ok, du var väl rätt jävla rolig då med men nu serrö!! Nu har du fan inga filter kvar och det är så sjukt BEEEEEFRIANDE! Fuck it liksom!

Visste du förresten att det tog ända till år 36 för att hitta mannen i ditt liv? Snacka om osnabb! Du är så jävla seg! Men! Du är också väldigt lycklig idag så jag förlåter dig din jävla blåmes.

Du har två barn idag. Fy fan alltså. Det gjorde du bra. Dom är vackrare än alla barn i världen och dom kommer bestiga berg för du är en kickass-morsa! Se fram emot den tiden, vårda den och njut. Vide kissar fortfarande i sängen så vill bara förvarna att du kanske borde vänja dig vid att tvätta riktigt jävla ordentligt MÅNGA gånger framöver.

Fan vad jag älskar dig. Självklart gör jag det. Du är jag. Fast kanske mer som en beta-version som lämnar lite utrymme för förbättring och omkodning. Du är ju just nu helt jävla dum i huvudet men jag ska ge dig tydliga riktlinjer här så du kommer igång lite smidigare.

Nummer ett! Ha på dig vilka trosor du vill.

Nummer två! Låt din familj få veta hur du mår. Vad du känner. Vad du gör. Allt. Det enda som kan gå fel är om du INTE gör som jag säger.

Tre! Speak up! Våga vara den DU VILL VARA. Screw the rest och bara så du vet: Nästan alla dör i Game of Thrones.

Men du ska veta detta också. Livet är idag som det är för att du var som du var. Jag önskat bara att du träffat mig tidigare. Då hade vi redan gått igenom massa skit ihop och funnit vilka sidor hos oss som är bäst att bygga vidare på. Det tog ett jäkla tag för dig att acceptera hur du faktiskt är funtad. Vad du vill. VEM DU ÄR. Idag vet du allt det, men du har fan inte varit snabb. Visste du förresten att nu idag, 10 år senare så lever du livet du vill leva, med mannen du älskar och du mår jättebra! Kanske lite lätt menthal men i pretty good shape i övrigt. Var beredd på en jävla storm om sisådär 9 år. Du klarar det. Allt är precis som det ska vara trots motgångar, missfall och monster-pms. Du klarar allt. Du HAR klarat allt.

Som avslut på det här brevet så behöver du också veta att du idag är en kvinna som älskar att posta provocerande bilder, du skriver jättemycket och är helt ärligt JÄTTEBRA på just det. Dina bröst är jättemycket större. Du är goare, kurvigare och mycket mer välmående. Du värnar om ditt egna värde så mycket och du pratar öppet och ärligt om psykisk ohälsa i en värld som är relativt dålig på att fatta. Sluta för fan aldrig med det kvinna. Du är kvinna! En stolt och stark sådan. Jävligt osvensk med dina utlägg om hur bra du är men här är nåt fler borde ta till sig. Hylla sina kroppar, äga sina val och ta för sig mer. Vi duger så himla bra som vi är. Förutom du din mes. Fan vad det suger att du inte fattat allt detta tidigare. Du irriterat mig ibland lika mycket som när folk beställer en moschito eller expresso. Vilket är typ den högsta nivån av irritation. Jävligt hög är den.

Tack Veronica för att du var såsom du var (nåväl halvt tack lilla fågel) för jag hade aldrig varit just precis här annars.

Köp boxertrosor!

/V