”Hennes pappa tog livet av sig” Sissel kapar bloggen.

En mening jag var livrädd för att andra skulle säga om mig för snart 7 år sen.

Jag var bara 19 år när min pappa dog. Månaden efter pappas död skulle jag flytta till min första lägenhet och studera på en högskola 20 mil hemifrån.

Jag minns hur tankarna snurrade den tidiga sommarmorgonen 2012 när min mamma ringde till mig och min storasyster som jag sov hos den natten.

Hur mammas skrik fortfarande kan eka i mitt huvud och hur vi inte förstod vad som hade hänt förrän vi talar med vår lillasyster som säger att han var död. Den långa bilresan ner tillbaka till vår gård, hur tankarna snurrade och hur man inte kunde koppla till vad som hade inträffat.

Vi visste då inte exakt hur eller vad han dött av men han hade mått dåligt under en längre tid och varit inne på psykiatrin och fått behandling för ett tidigare suicidförsök samma år. 

Hur skulle allt bli nu? Skulle jag verkligen flytta nu? Ska jag säga upp lägenheten? Kan jag det? 

Det slutade med att jag flyttade och började studera. Pappas begravning var den 17 augusti, jag satt i skolan den 20 augusti.

Det var en intensiv tid för mig.

Jag fick ett extrajobb, tog examen, studera mer på distans, fortsatte jobba, skaffade ett till jobb. 

Jag var konstant sysselsatt med något! Antingen så jobbade jag, studerade eller träffade vänner som bodde utspritt i landet. 

Hade alltid en extraväska i handen, var alltid påväg någonstans.

Tillslut hade jag bara en sysselsättning, ett jobb och någon gång under 2015 började tankarna och sorgen komma över mig igen.

Jag var då mottaglig till att ta reda på vad som faktiskt hade hänt min pappa, hur han hade dött.

Jag började söka information om suicid, hur sorgen kunde vara efter man mist någon i suicid, fördomar och myter om suicid m.m.

Min mamma nämnde organisationen Suicide Zero som jag snabbt blev volontär för.

Jag engagerade mig och ville berätta för hela världen om pappas död och hur det faktiskt är! Jag blev så frustrerad över folks inskränkthet och hur de ignorerade alla inlägg jag delade på Facebook. Jag skrev till kompisar, nämnde om insamlingar, få brydde sig. Mitt i allt detta hamnade jag själv i en depression.

Pappas död hade kommit ikapp mig, jag höll mig nu till bara ett jobb som dessutom var ett jobb jag vantrivdes på.

Känslorna och tankarna svämmade då över.

Jag ville bara flytta tillbaka till min hemstad Göteborg som jag bodde i som barn. Hade haft hemlängtan sen jag var 13 år sen vi flyttade ut till den där gården utanför Varberg där min pappa sen dog.

I den ort jag nu bodde i, kände jag knappt någon.

Tillslut fick jag ett nytt jobb utanför Göteborg och började pendla och kort därpå fick jag en lägenhet i Göteborg.

Äntligen skulle allt vända och bli bra, men dessvärre inte.Pga arbetsbrist och mindre arbetsbehov på min nya arbetsplats blev jag hastigt uppsagd och hade två veckor på mig att finna ett nytt jobb.

Mina flyttkartonger var inte ens uppackade, stod på två lägenheter och ekonomin var redan knaper.

Jag lyckades få ett nytt jobb men även där trivdes jag inte. Det kändes som jag var på ruta 1 igen, jag hade ju precis funnit en trygg punkt med ett bra jobb men så drog någon mattan under mig.

Jag åkte vid ett tillfälle upp till akutpsykiatrin tillsammans med min storasyster, läkaren där bedömde mig som fungerande och sa åt mig att motionera så skulle det bli bättre.

Även att jag inte visste vad ångest var.

Tiden gick, jag sökte hjälp på min VC för medicin och terapi. Bytte antidepressiva till en ny och starkare variant som gjorde mig sämre.

KBT var bra men var svår för den som hade djup depression, den funkade för min ångestproblematik men inte mot den djupa depressionen vilket vid ett tillfälle fick min terapeut att bli irriterad.

Jag fick här någonstans mitt nya jobb som min storasyster hjälpt mig med. Ett jobb för att hinna landa i allt, krävdes inte så mycket tänk vilket var skönt.

Arbetsplatsen var bättre, men inte depressionen.

Vänner runt mig började tröttna, hade två som bodde inneboende hos mig och som inte orkade ”gå på tå runt mig”.

Vid ett tjafs tog känslorna och tankarna över, jag var ensam hemma och försökte dämpa ångesten och bara få försvinna.

Min mamma och dåvarande kom till lägenheten och mamma skulle köra mig till psykakuten. Jag gör inget motstånd, är för apatisk. Ber bara mina dåvarande vänner se efter min katt Sigge, varav den ena säger ”Men nu när du åker dit, då kan vi väl få sova i din säng inatt?” och ser jätteglad ut. Jag säger att de får göra vad de vill.

Den kommentaren är något mamma och jag tog med oss till psykiatrin.

Jag får åka hem samma natt, får tid med min läkare på VC och diskuterar medicineringen, han ökar den och jag blev sämre.

Vid ett senare tillfälle försöker jag igen säga åt om att vi bör nog byta för jag blir inte bättre och självskattningstesterna var samma som vid början av medicineringen. Han ville då dubbla min dos, något jag inte gjorde.En kväll i december tog demonerna över och jag hade ingen kraft kvar att leva. Flertal vänner hade lämnat mig med ord som jag tog till mig utav, ord om att jag var egoistisk, hur de inte orkade med mig, trött på att gå på tå runt en osv.

Vad min familj och äkta vänner sa gick inte att ta in. Det var dem som svek mig som jag lyssnade på, eller rättare sagt, vad mina demoner lyssnade på.

Jag hann skriva mina avskedsbrev vid mitt köksbord, skriva ett meddelande till mina systrar… sen dök min mamma upp på nytt och ville få med mig till psyk.

Denna gång vägrade jag, vad skulle de göra? De gjorde ju inget sist?

Mamma går in i ett annat rum för att ringa ett samtal, jag går ut ifrån lägenheten.

Visste inte varför jag gick, jag ville bara inte vara kvar. Det sluta med att polisen letade efter mig överallt och ringde mig.

Efter många om och men följde jag med mamma till psyk.

Där fick jag träffa en läkare.

Han tyckte inte jag skulle vara suicidal, jag hade ju familj som älskade mig. Min mamma fick säga åt honom att det spelar ingen roll för henne, det handlar inte om det.

Han kunde inte heller fatta något eget beslut, han fick tala med jouren flertal gånger innan han tillslut säger att de vill lägga in mig och jag vägrade.

Han frågar då ”Vad vill du ha hjälp med?” jag säger ”Jag vill att någon LYSSNAR PÅ MIG”. Ingen hade lyssnat på det jag sa, de hörde men lyssnade inte.

Kort därefter, slutade jag med mina antidepressiva som inte funkade för mig. Fortsatte i terapi och började stegvis må bättre igen.

Under hösten 2016 hade jag startat upp ett instagram konto, @nusnackarvi, där jag började skriva om min resa med psykisk ohälsa.

Den fick ett större uppsving när jag blev bättre och fick mer tid till att skriva och all medverkan i media gjorde det ännu större.

Jag fick något annat att fokusera på, dela med mig av mina upplevelser som visade sig att fler och fler kände igen sig i.

Det har blivit min dagbok, som jag öppnade upp för alla andra.

Jag är idag volontär för Suicide Zero och SPES (Suicidprevention och efterlevande stöd) inom SPES har jag föreläst för yrkesverksamma inom psykiatrin, håller i samtalsträffar för unga vuxna som mist någon i suicid och sitter även med i styrelse för västra kretsen inom SPES. 

Jag skulle lika gärna kunnat vara död idag, varför jag lever är inte tack vare vården utan envisa vackra människor runt mig som lyssna.

Givetvis en del hjälp från den terapi jag gick i men främst jag lever tack vare mig själv.

Jag ville inte förvänta mig att någon skulle rädda mig, det ville jag inte.

Det jag ville, var att någon skulle stå med mig när jag räddar mig själv.

Min berättelse är långt ifrån unik, det finns dem som har en lik min eller grövre.

Ingen går att jämföra, det viktigast är att belysa dem! Vi är för många som faller mellan stolarna när det kommer till psykisk ohälsa, vi är allt för många anhöriga till nån som gått bort i suicid som inte fångas upp.

Personer som förlorat någon i suicid löper högre risk att själv drabbas av en depression och bli suicidala.

Det är 4 st om dagen i Sverige, dem går att stoppa och förhindra.

Det vi måste börja med är att öppna ögonen, se människor och försöka förstå andra människor utan att döma.

För att ta död på suicid, måste vi kunna snacka om det!

/Sissela


Åh Sissela🖤 Är så jäkla glad att du ville gästblogga hos mig. Vi är båda människor som lever med psykisk ohälsa och som alltid arbetar för att prata om det. Du är SÅ VIKTIG! Vi har valt att dela en drös viktiga kontakter och nummer för er som känner att ni behöver stöd, råd eller bara en snäll medmänniskas support. Tack för den här gången S. Du kommer tillbaka hit till Hippieshake det är jag övertygad om!

Skärmdumpa numren nedan så har ni dom när ni behöver.

All kärlek.

/V


Nationella hjälplinjen 13.00-22.00 alla dagar. Telefon: 020-22 00 60

Självmordslinjen MIND 06.00-24.00 varje dag. Telefon: 90 101. Går även maila eller chatta.

SPES- Riksförbundet för Suicid Prevention. Varje dag mellan 19.00-22.00. Telefon: 08 34 58 73

Jourhavande medmänniska. Varje natt mellan 21.00-06.00. Telefon: 08 702 16 80

Röda korsets telefonjour. Varje dag mellan 14.00-22.00. Telefon: 0771 900 800

Kyrkans jourtjänst. Dygnet runt. Telefon: 031 800 650

BRIS. Under 18 år. Vardagar mellan 15.00-21.00. Helger 15.00-18.00. Telefon: 116 111

Vårdguiden. Rådgivning om var du kan vända dig för att få vård dygnet runt på 1177

Polisen 114 14

Kvinnofridslinjen. Dygnet runt. Telefon: 020 50 50 50

Tveka inte att ringa 112 vid akuta situationer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.