’Du klarar av vad fan som helst’

Ibland kan jag känna mig som världens tråkigaste människa exakt samtidigt som jag känner mig glad att jag lärt mig lyssna på mig själv och gör det som får mig att må bra.

Jag vill inte träffa människor idag. Jag vill inte prata med massa folk och jag vill inte göra en massa aktiviteter och vara känslomässigt bakfull imorgon. Så då gör jag helt enkelt inte det. Det är märkligt att det alltid ses lite ‘konstigt’ att en inte vill delta. Jag ser det som att det visar att jag väljer mina dagar. Typ såhär: Jag har inte lika mycket energi som Björn. Han vill göra saker JÄMT. Jag måste däremot välja för annars orkar inte min hjärna och kropp med hela cirkusen som kallas livet. Jag kan till exempel inte arbeta, leka med barnen, dra på fest, stiga upp dagen efter för att rusa iväg någonstans och sedan styra upp en middag för fyra, sex eller 10 personer. Jag blir på så jävla kasst humör. Plus att jag inte förstår grejen med att det ALLTID måste hända något. Tack och lov så fattar min sambo rätt ofta att det är så jag är och jag är glad att han ibland sliter med mig för att jag kanske behöver det men inte själv fattar att jag behöver det. Om ni fattar. Mitt batteri laddar inte lika kvickt som hans och jag väljer hellre kvällar som enklare kan spås som perfekta, härliga och roliga kvällar än att försöka göra alla kvällar till bra kvällar. Det blir ju aldrig så ändå.

Det är mycket som går framåt nu. Jag känner att det är mer okej att skippa massa måsten eller ‘häng’ för att jag helt enkelt inte har tid eller lust. Ibland tänker jag var jag skulle varit om jag inte börjat arbeta igen. Jag kände mig verkligen livrädd för att inte fungera i arbetslivet, men det går oväntat bra, vilket är SÅ skönt. Och jag klarar av otroligt mycket mer idag än för ett år sedan. Jag fattar det knappt själv ibland. Det är också därför jag inte längre bryr mig om att delta i precis allt som händer runt om. Personligen så älskar jag att vara ensam ibland. När det är tyst. Noll att göra. Det är så meditativt och jag behöver lite av det flera gånger i veckan. En bieffekt av hela galenskapen en gått igenom senaste året antar jag, men ändå en relativt god sådan. Jag uppskattar saker och ting på ett helt annat sätt, jag tänker annorlunda och till skillnad från förut så hör jag en liten röst viska: ‘Du klarar av vad fan som helst.’ Till skillnad från kören jag haft i huvudet när jag mått dåligt som skriker: ‘Det går inte.’

Du behöver verkligen inte vara alla till lags HELA TIDEN. En del kanske ser mig som egoistisk när jag utesluter mig själv, men i grund och botten så handlar det lika mycket om att bespara mina nära mitt tysta och lite mindre charmiga jag. Det är rätt uppenbart att jag inte vill göra massa grejer när jag inte känner mig social, spontan och mitt vanliga jag. Då behövs typ kurering för att sedan komma tillbaka en annan dag. Det är något viktigt jag tagit med mig längs vägen. Okej, jag kanske går längs en lite krokig väg men det är fortfarande min egen. Jag tänker ofta på hur stor saknaden känns när jag minns hur jäkla spontan och carefree jag var förut. Jag saknar allt med det. Verkligen. Samtidigt så tycker jag så här i efterhand att jag var rätt jävla dum i huvudet som på riktigt trodde att jag skulle palla att leva hela livet på det sättet. Det är SÅ dumt. Dumt att aldrig stanna upp och bara vara. Andas osv. Ganska jäkla viktigt det med.

Idag njuter jag av att dricka kaffe på morgonen, jag blir glad av att blommorna växer utomhus och jag ÄLSKAR att komma hem till lugnet och kluckandet från sjön. Jag vet inte om jag någonsin uppskattat saker på samma djupa sätt som jag gör idag. En av fördelarna med att braka ihop helt antar jag. En annan fördel är att jag blir glad som ett barn när jag klarar av dom saker som kanske är dom mest självklara (och relativt enkla) för andra. Typ som att vara i ett folkmyller eller att ställas inför något nytt och okänt. Jag gör allt det där idag men blir SÅ JÄVLA TRÖTT. Kan somna på fem minuter efter en dag fylld av händelser och måsten, men då somnar jag gott och med den där känslan att jag är påväg framåt. Inte den som jag haft tidigare när jag matat ångesten med alla möjliga saker och som gör att den nästan vinner. Den växer och jag krymper. Tycker det är mycket trevligare nu när vi bytt plats. Jag växer. Den krymper. Det är så det ska vara. Hela processen får ta den tid det tar. Jag har inte gått från att inte kunna arbeta och vara bland massa människor till att inte grunna över mina issues alls. Verkligen inte. Jag går till jobbet, men det är MASSOR jag inte är redo för ännu. Vi får ta det som det kommer. Ändå känner jag mer och mer att jag VILL dit. Jag vill klara av det mesta jag gjorde förut utan problem, såklart, men det får bli med små steg och små framgångar istället för att jag tanklöst försöker rusa mot något mitt psyke inte är redo för. Jättesmå, nästan smygande, steg.

Ikväll är som sagt en sån kväll när jag vill koppla bort. Jag vill slöa. Vara lat. Inte prata så mycket. Läsa en bok! Se en film! Göra så lite som möjligt helt enkelt. Och det ska jag.

Kärlek till er som läser och boostar/ V

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.