Bakom regnbågar och unicorns…

…döljer sig en flicka så känslig och skör för så mycket. Jag antar att det är den jag är idag och ingenting annat. Efter dessa tre grymt bra, och på samma gång grymt jobbiga, åren så har jag gått igenom allt från missfall till personlig utveckling. Krigande och gråtande om vartannat. Jag minns så jävla tydligt hur jag mådde när jag behövde ta tag i små måsten. Som att gå in på förskolan för att hämta mina barn. Eller när vi stressande skulle hinna in på stan inför julafton. Hur jag mådde illa av tanken att möta folk på gatan och hur det kändes i ansiktet när det där brusandet tog över och gjorde mig halvdöv och bortkopplad.

Som att hamna i otakt med vågorna och vatten skvalpar in.

Min största rädsla i livet, förutom att aldrig hitta någon som gör mig lycklig, var och har alltid varit att drabbas av panikångest och utbrändhet. Alltså det är verkligen ett jävla straff bara för att en är duktig och drivande person. Vilket jag är och var. På vägen hade jag däremot glömt bort hur kaffet egentligen smakar eller hur gött det är att andas in morgonluft nere vid sjön. Jag hade inte tid eller lugnet inombords att uppskatta någonting på det sättet som det faktiskt förtjänar. En kaffekopp tänker du? För mig kan en sån liten jävla grej betyda mer än vad du tror. Går vi tillbaka till när jag klappade ihop som en säck potatis så kunde jag inte ens dricka kaffe. Fick panikångestattacker lättare med koffein i systemet och jag kunde absolut inte ha dåliga nätter utan sömn. Då var jag ett kolli. En liten människa på jorden som blev skvätträdd av att det knackade på dörren eller om jag fick höra att vi skulle iväg någonstans utan någon som helst planering bakom. Hallå! Alltså jag skrek inombords för att min hjärna byggde upp någon slags historia om hur allt antagligen kommer att bli skitjobbigt och att jag inte kan klara av detta ens om jag tog ångestdämpande tabletter eller var full. Det var ett välkänt faktum att jag inför mig själv inte klarade av ett jävla skit. Så galet illa att ens egen hjärna vänder sig emot sin kropp och bara förstör sådär. Jag grubblade hela tiden, sov kasst och vaknade totalt havererad innan dagen ens börjat och jag minns hur jag alltid försökte stolpa upp vilka jobbiga måsten jag behövde ta tag i just denna skitdag till måndag. Eller tisdag. Eller onsdag. Vilken dag det var spelade helt enkelt ingen roll. Alla var lika satans dåliga och obehärskade. Som när man sitter i en båt och man hamnar i otakt med vågorna och vatten skvalpar in. Sen blev jag blöt och hann aldrig torka upp innan jag började oroa mig för nästa storm som var på väg. För det visste jag såklart eftersom jag lever med något som ni kanske hört om tidigare… katastroftankar. Det är roliga tankar om precis allt som kan gå fel med ingenting. Eller allting beroende på hur vi ser saken. En gång, minns detta så tydligt, så var jag helt galet nervös över att åka till läkaren (hatar vårdcentraler sen den här perioden) och var så pass dålig att jag fick hjälp till läkaren tack vare min koordinator på rehab. Jag pallade inte ens gå in där själv. Taket höll på att rasa in och jag skulle väl dö om jag kom in där, blek och svag som satan, och snackade med en doktor? Det sa min hjärna åt mig iaf. Den gången lyssnade jag och var så bortkopplad när jag kom in till min läkare att jag inte har en aning om vad jag sa eller vad jag egentligen ville ha hjälp med. Det här var just när min medicinering kickade igång och det var ett rent helvete.

Att inse och acceptera hur mycket man behöver stöd och hjälp är den skönaste känslan som slog mig under den här perioden. Jag ville såklart må bra och vara mig själv men med tanke på hur fucked up jag blev efter två missfall snabbt inpå varandra så var mina hormoner helt bananas. Fortfarande så måste jag påminna mig själv under PMS och mens att det är hormoner som driver med mig och inte att jag är påväg ner i träsket igen. Det är min kassa livmoder och mitt hormonkaos som helt enkelt förstör precis varje liten grej varje varje varje månad. Två gånger i månaden för att vara exakt. Vi får ju inte glömma ägglossning! Åh du fantastiska avskyvärda påhitt. Det tog lång tid för mig att koppla ihop min PMDS med panikångesten, social fobi och katastroftankar. Det förklarade så mycket när jag äntligen fick lite ordning på vad som ställt till allt. I alla år. Med det sagt så kommer panikkänslor och lätt social fobi aldrig försvinna. Den återkommer som en irriterande släkting på midsommar. Varje gång och utan någon som helst respekt för mig eller mitt lite naggade psyke. Önskar såklart att jag kunde vifta bort allt ibland eller läka likt någon som har brutit en arm eller ben. Men så funkar det ju inte. Ha! Hur enkelt skulle det inte vara då?

Psykisk ohälsa ökar lavinartat hela tiden. Framförallt hos unga. Det känns alltid lika tråkigt att höra och läsa, men samtidigt är jag glad att fler och fler vågar öppna upp sig och avdramatisera hela grejen. Vi är inga psykfall (nåja kanske ibland) och vi är inte heller lata, tråkiga eller omotiverade. Det som egentligen hänt är att hjärnan knackat på dörren till hjärtat och uttalat sig lite lagom argt att: Nu får du fan lugna ner dig. Läs av mina signaler och LYSSNA. Det var jag såklart dålig på och en dag gick inte kroppen med på det jag ville göra. Jag hade kunnat försöka avla barn i tio år framåt. Jag brydde mig inte. Barnet skulle in i min mage och inte tänkte jag på att kroppen inte orkar med vadfansomhelst. Sen arbetade jag jättemycket, träffade alla vänner nonstop och ville alltid prestera på topp. Jag viftade bort viskningarna från insidan som liksom väste fram Geeeee diiiiiig. Trodde helt ärligt inte att det skulle gå galet. Att det kunde gå galet. Sen föll jag och allt blev tyst.

Dumt.

I slutändan så ser jag ändå en hel del fördelar med att ha varit på andra sidan och kommit tillbaka.

I våras kom så perioden när jag började skita i dom där elaka viskningarna. Det är stor del av sjukdomen för mig. Många gånger så vill jag inte säga högt att jag mår jättebra för att jag är rädd att jinxa mig själv och sen åka på en panikattack. Bättre att hålla tyst då. Eller så gör jag tvärtom vad ångesten säger och BARA GÖR DET. Lite så (eller mycket!) fungerar jag idag. Alla dagar är inte solsken och fågelkvitter men jag vet att det går över och att jag mår bättre av att åka på jobbet än att sitta rastlös hemma och gömma mig. Jag vet också att det hjälper att verkligen utsätta sig för det som oroar eller stressar upp mig. Jag gör egentligen det mesta nu utan större problem, men vissa dagar är jag prillig och lätt att jaga upp. Liksom stressad med högt bankande hjärta. Det är nästan så att jag inbillar mig att ni alla också hör bankandet bara för att det för mig låter så otroligt högt. Eller att det syns i mitt ansikte när det där vita bruset drar över kinderna och ner mot nacken och lämnar mig med en kallsvett ner mot skulderbladen. Det är accepterat av mig själv men stör mig såklart också helt otroligt mycket. Det finns liksom ingen kontroll över det och kroppen bara gör utan att fråga mig först.


Jag vet såklart att det till stor del är medicinen som puttar upp mig när jag behöver, men samtidigt är det ju jag själv som gör allt skitjobb. Utan min bestämda tanke att bli så bra jag bara kan bli igen eller utan viljan att välkomna spontanitet och impulsiva påhitt så skulle Sertralinet inte spela någon roll. Innerst inne har jag bestämt mig för att se det som att jag alltid kommer att behöva medicineras pga att balansen i min kropp är fucked up och det inte ingenting jag kan jämna ut på egen hand. Samtidigt så finns det dagar när jag tänker att jag måste vara världens jävla tap som inte kan få ordning på ångest, känslor och just balans.

I slutändan så ser jag ändå en hel del fördelar med att ha varit på andra sidan och kommit tillbaka. Jag uppskattar saker på ett helt annat sätt exempelvis. Bara det att jag VILL sitta tillsammans med barnen och bara vara är helt underbar och det är ingenting i världen jag hellre vill än att komma hem till min man och mina barn. Andra bra saker som kommit ur askan av all den här skiten är hur glad jag är över småsaker. Ett vinglas. En bok. En riktigt bra podd så håret på armarna krullar sig. En sval vind mot ansiktet när jag sitter nere på uteplatsen eller känslan när jag tittar ut över sjön och inser att JAG BOR HÄR. Tillsammans med kärleken i mitt liv och två barn som är bättre än alla andras. Dessutom med två katter som kurrar för ingenting och ger mig precis det lugn jag behöver innan jag somnar på kvällen. Det handlar verkligen ofta och mycket om småsakerna i livet. Samtidigt så kan jag sortera tankarna och prioritera rätt när det väl kommer till det. I början kunde jag knappt ha en boll i luften, idag kan jag nog antagligen klara av 3. Kanske till och med 4 beroende på dagsform. Jag har ökat i vikt, JA, men det är ingenting som stör mig till panik eller ångest på det sätt det tidigare gjort. Hellre må bra än vara psykiskt dålig och smal. Det handlar ju heller inte om vikt detta. Det handlar om mig och vikten definierar inte mig på något sätt, däremot så drömmer jag såklart om att både kunna må så bra jag gör nu och samtidigt tänka lite vettigare runt mat och kost. Här förstör medicinering rätt mycket. Jag går helt enkelt inte ner även om jag försöker. Fast som jag sa: Hellre må bra än det andra.

Det är ingenting att skämmas över. Det är inget du heller ska hålla inombords om du mår dåligt eller känner att saker inte känns helt rätt i kroppen. Jag höll det inne i åratal och det hjälpte mig inte ett uns. Hur skulle det? Ingen visste ju och jag öppnade inte upp mig när jag egentligen borde skrikit ut det så alla hörde. Många gånger så tänkte jag dessutom att det är såhär jag ska må. Det går över och allt det där. Bla bla bla. Vissa saker går inte över av sig själv och vi får helt enkelt lära oss leva med skiten. Kan nog säga att jag gör det idag. Okej, jag blir sjuk lättare och jag orkar inte hur mycket som helst men vad? Det är inte världens undergång. Känner faktiskt inte heller NÅGON som klarar av vadsomhelst.

Hur avslutar jag detta nu? Kanske med orden: Det blir bra? Eller: Känn lugnet. Du duger precis som du är. Eller min personliga favorit: Det här är den jag är och det är inte så jävla dåligt det heller!

All kärlek/ V 💕

4 reaktioner till “Bakom regnbågar och unicorns…

  1. Linda

    Detta är bland det bästa jag läst V!
    Att du inte spaltar i tidningen, hade gjort skillnad. Jag känner med dig. Fattar!
    Har följt dig länge, och ibland tänkt: undra hur hon mår egentligen, kändes som om du ville övertyga oss alla om hur bra du mådde. Fast ändå…. Mellan raderna kändes det inte så. Nu fattar jag, och känner igen mig!
    Från supersocial till folkskygg: vad hände lixom?
    Puss å kram
    Linda

    Gillad av 1 person

    1. Veronica

      Åh🖤så ljuvligt att läsa! BLIR SÅ JÄVLA GLAD!!!! Jamen alltså jag mår ju jättebra! Men med en hel del bagage. Det är lite trixigt vissa dagar och det är ingenting som verkar funka mot det förutom acceptans. Älskar att skriva av mig och det vore ju drömmen att skriva krönikor i någon vettig tidning. Tack för din pepp🖤 Underbart!

      Gilla

      1. Linda

        Ja men seriöst: orka vara pretto och glad jämt.
        Går fetbort.
        På mitt prettojobb är jag den enda som berättar hur det är, och hur verkligenheten ser ut.
        De andra sitter bara och pratar luft.

        Och vi har bagage du och jag. Därför är vi så awesome. Vi har levt flera liv REDAN!

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.