Let’s get in formation.

Är otroligt tacksam och glad över alla som kommenterat via DM efter senaste inlägget. Av någon anledning så fungerar inte kommentarsfunktionen här på bloggen men ska försöka få bukt på det snarast. Ni skriver ändå allt som oftast på Instagram ändå.

Tänker att jag ska berätta för er hur dagarna egentligen ser ut när det händer mycket och mitt huvud inte hänger med. Det är såklart så att alla dagar inte är något att orda om medan andra är mer… speciella.

Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Jag är långt ifrån århundrades mamma och sambo. Däremot så är jag grym på att veta mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag är jag och jag hoppas för tusan att det ska duga just precis med det. Vill dock ge några exempel bara för att krossa den här perfekta ytan som jag tror många tycker är jobbig att se från andra hela tiden. Livet är ju verkligen inte så och jag kan inte göra allt precis som alla önskar eller vill.

I helgen spelar min äldsta son innebandy. Idag rättare sagt. Jag är inte där utan hemma med lite extra ångestpåslag. Det blir alltid så när jag gjort mycket under veckan samtidigt som jag egentligen kanske borde tagit det lite lite lugnare. Många gånger prioriterar jag om och tänker på ett annat sätt. Hur gör jag för att så många som möjligt i familjen ska kunna göra det dom vill när jag känner mig lite under the weather? Min mamma och pappa hjälper mycket. Dom följer River på matcherna idag så han kan lira och jag är hemma i lugnet med Vide. Det är en bra lösning tycker jag. Vi har fyra mil in till stan och i en tid som denna när jag återigen arbetar full tid med tidiga morgnar, läxor, packning och allmän planering så är jag rätt sliten under helgdagarna. Det gör såklart ingenting. Vilken förälder är INTE trött? Vad jag vill ha ut är att det är okej att kompromissa med planer och måsten. Jag ORKAR inte idag. Imorgon kör vi kanske på som vanligt och på tisdag kan det lika gärna vara så att jag halvsover mig igenom min lediga dag. Det finns ingenting som är fel med det. Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Barnen har delvis fått lida pga mitt tillstånd. Vi försöker alltid lösa logistik och planeringen men det är självklart att det inte alltid går ihop. Inte med en mamma som inte kan stressa längre och en sambo som är resande och som också pressar sig och kör på alldeles för hårt han med. Han jobbar på det och jag är så glad och tacksam att han också börjat lära sig att släppa saker och prioritera om. Jag väljer att se det som att vi prioriterar OSS och inte alla upptåg som kommer med skola, träningar och till och med våra vänner. Vi låter helt enkelt bli för att ha en lättare dag imorgon eller redan idag. Varför ska så många göra så mycket hela tiden? Att läsa en bok är lika mycket aktivitet som att springa på stan efter en perfekt latte att fotografera. Det handlar mer om vad en vill göra och inte vad man förväntas göra. Jag är usel på att vara fysiskt aktiv nuförtiden och det jag gör hela dagarna är egentligen så mycket tyngre än att ta sig tid för träning. Hemma planerar jag såklart hela tiden alla saker som har med skola, skjuts och jobb att göra. Jag städar och tvättar mest för det mesta men det är för att jag vill (tycker typ det är relaxing) och inte är tvingad pga ojämställt förhållande. Vi är, skönt nog, väldigt samspelta och på samma blad i stort sett hela tiden. Det som tar tid för mig är att jag behöver skriva ner och veta att allt är klart och ordnat inför nästa sak som ska hända. Vare sig det är barnens skola eller sambons resande. Eller att se till allas välmående. Det. Tar. Mycket. Energi.

Vintermörkret gör saker och ting lite tyngre. Det är mörkt och alla människor går liksom i nåt slags ide i några månader. Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem. Trots det så känns den här vintern så mycket ljusare än åren innan. Jag brusar inte upp över småsaker och har äntligen lärt mig sortera bort det som egentligen är såna bagateller att det bara stör den där positiva energin jag så länge saknat. Okej, kanske blir en tofflig mamma på köpet men jag vill inte tjafsa med barnen när vi bara ses varannan vecka. Jag vill inte heller att jag och Björn ska diskutera saker som egentligen inte ens är ett problem. Det är vi däremot helt magiskt duktiga på. Vi kan bli så jävla sura över nåt på ungefär en millisekund men sen fem minuter senare så diskuterar vi vad vi ska laga för gott när vi är ensamma hemma igen. Det har jag aldrig tidigare upplevt. Den där känslan av att VETA att vissa saker inte är värda att kriga om har gjort att jag har så mycket mer energi över till det som faktiskt spelar roll.

Jag kräver inte att du som aldrig upplevt detta ska förstå, men jag förväntar mig att du iaf försöker.

Ni har säkert hört ordet spegling förut? Det är något jag tänker på varje dag. Våra barn var rätt så mycket mer trotsiga under perioden jag mådde som sämst, när dom hade en mamma utan tålamod och uppfylld av oro. Mår jag bra så mår dom mycket bättre och det är inte nåt som det krävs raketforskning för att förstå. Vi kan prata. Läsa. Kramas. Vara. Sen sköter sig resten om jag bara tar mig själv först när det verkligen behövs. När människor i ens egen eller andras omgivning inte mår bra så behöver samhället bli bättre på att stötta och förstå. Det är ingenting som någon klarar sig ur helt på egen hand och är det ett enda måste man behöver leva med resten av livet så är det att prioritera rätt. Låt saker som känns alldeles för jobbiga vara, våga fråga om hjälp och skäms inte för att be om hjälp. Jag hade aldrig någonsin varit här om jag inte börjat prata ut när jag var där. I mörkret alltså.

Önskar att vi människor var bättre på att hålla ihop. Jag kräver inte att du som aldrig upplevt detta ska förstå men jag förväntar mig att du iaf försöker. Att du inte dömmer och inte skrattar bakom min rygg. Viskningar och egna slutsatser är både irriterande och fult när vi har människor runt omkring utan ett svar på varför dom ens mår som dom mår. Jag vet inte själv exakt varför jag behövde gå igenom allt detta. Ibland känns det som ett straff och vissa dagar lägger jag all skuld på mig själv och mina val i livet. Det är synd. Det behöver inte vara något av det naturligtvis, men det är så mina tankar går. Hur fel är det inte när många inte vågar berätta hur dom mår av rädsla för att bli dömd eller utskrattad? Kanske misstrodd till och med. Tragiskt att det många gånger ser ut så.

Så vad vill jag med detta?

Kanske förklara att alla inte alls är så perfekta och att psykisk ohälsa gör att vi ibland måste ändra på normer och vad som förväntas av oss. Idag har lillebror spelat tv-spel hela dagen, han är knappt påklädd om vi räknar bort att han valt sommarkläder som dagens outfit. För små shorts och en gammal sliten t-shirt han älskar. Jag har sovit i 2,5 h mitt på ljusa dagen och min sambo ser ikapp avsnitt på teve som han missat under veckan. Det är så skönt! Vi har inte gjort ett endaste nåt. Storebror ville sova kvar i stan en natt till, saknar så klart ihjäl mig efter honom men jag vet att han njuter och har det så jäkla gott. Vi har ännu inte ätit lunch, kotten fick just en uppvärmd pizza som köptes i fredags. Han blev gladare än vad jag kunde tänka mig över det också. Jag har inte duschat sen i förrgår, golvet är inte torkat sen 5 fem dagar tillbaka och vi borde verkligen ta tag i att städa ihop huset efter denna barnvecka. Fast det kan jag göra imorgon. Idag behöver jag just detta och imorgon är en annan dag. Jag vet att jag aldrig kommer bli av med mitt kontrollbehov eller mitt begär att alltid prestera bäst. Inte heller lär jag bli av med känslan av att jag alltid vill ha det finaste av saker runt mig eller att barnen ska få allt dom önskar. Jag vill sätta sprätt på pengarna innan dom kommer in på kontot, jag vill ha ett fint hem som reflekterar den jag är och jag vill många gånger jämföra mig med andra, även om det idag handlar mer om en gammal vana än att jag faktiskt bryr mig. Många tankar ligger liksom dammiga på hyllan för att jag aktivt valt att inte bry mig om dessa känslor längre. Jag skiter i vad människor tycker om att jag inte alltid säger ja till en trevlig middag. Det är så otroligt ovidkommande och onödigt att elda upp sig över det när det handlar om mitt eget liv och min hälsa. Detta har gjort att jag idag orkar nästan precis allt vi vill göra eller som vi planerar för framtiden. Jag sållade massor och valde ut det som var viktigast för stunden.

Det som i slutändan är absolut viktigast för mig är hur min familj mår och att jag fortsätter klättra uppåt. Det finns inga ord som kan beskriva kärleken jag har till mina barn och min sambo. Dom är verkligen stjärnorna i natten för mig och min mamma och pappa, syster och vänner är den där lysande fyren vid kusten. Jag klarar ingenting utan er, även om det finns många saker jag måste klara av på egen hand. Stödet är allt och för att få stöd så måste jag fortsätta ventilera. Hoppas du vågar göra detsamma🖤

Mysmiddag med minstingen awaits

Nu ska vi fortsätta chilla skiten ur den här söndagen och jag kunde inte vara gladare över det.

/V

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.