Bakom regnbågar och unicorns…

…döljer sig en flicka så känslig och skör för så mycket. Jag antar att det är den jag är idag och ingenting annat. Efter dessa tre grymt bra, och på samma gång grymt jobbiga, åren så har jag gått igenom allt från missfall till personlig utveckling. Krigande och gråtande om vartannat. Jag minns så jävla tydligt hur jag mådde när jag behövde ta tag i små måsten. Som att gå in på förskolan för att hämta mina barn. Eller när vi stressande skulle hinna in på stan inför julafton. Hur jag mådde illa av tanken att möta folk på gatan och hur det kändes i ansiktet när det där brusandet tog över och gjorde mig halvdöv och bortkopplad.

Som att hamna i otakt med vågorna och vatten skvalpar in.

Min största rädsla i livet, förutom att aldrig hitta någon som gör mig lycklig, var och har alltid varit att drabbas av panikångest och utbrändhet. Alltså det är verkligen ett jävla straff bara för att en är duktig och drivande person. Vilket jag är och var. På vägen hade jag däremot glömt bort hur kaffet egentligen smakar eller hur gött det är att andas in morgonluft nere vid sjön. Jag hade inte tid eller lugnet inombords att uppskatta någonting på det sättet som det faktiskt förtjänar. En kaffekopp tänker du? För mig kan en sån liten jävla grej betyda mer än vad du tror. Går vi tillbaka till när jag klappade ihop som en säck potatis så kunde jag inte ens dricka kaffe. Fick panikångestattacker lättare med koffein i systemet och jag kunde absolut inte ha dåliga nätter utan sömn. Då var jag ett kolli. En liten människa på jorden som blev skvätträdd av att det knackade på dörren eller om jag fick höra att vi skulle iväg någonstans utan någon som helst planering bakom. Hallå! Alltså jag skrek inombords för att min hjärna byggde upp någon slags historia om hur allt antagligen kommer att bli skitjobbigt och att jag inte kan klara av detta ens om jag tog ångestdämpande tabletter eller var full. Det var ett välkänt faktum att jag inför mig själv inte klarade av ett jävla skit. Så galet illa att ens egen hjärna vänder sig emot sin kropp och bara förstör sådär. Jag grubblade hela tiden, sov kasst och vaknade totalt havererad innan dagen ens börjat och jag minns hur jag alltid försökte stolpa upp vilka jobbiga måsten jag behövde ta tag i just denna skitdag till måndag. Eller tisdag. Eller onsdag. Vilken dag det var spelade helt enkelt ingen roll. Alla var lika satans dåliga och obehärskade. Som när man sitter i en båt och man hamnar i otakt med vågorna och vatten skvalpar in. Sen blev jag blöt och hann aldrig torka upp innan jag började oroa mig för nästa storm som var på väg. För det visste jag såklart eftersom jag lever med något som ni kanske hört om tidigare… katastroftankar. Det är roliga tankar om precis allt som kan gå fel med ingenting. Eller allting beroende på hur vi ser saken. En gång, minns detta så tydligt, så var jag helt galet nervös över att åka till läkaren (hatar vårdcentraler sen den här perioden) och var så pass dålig att jag fick hjälp till läkaren tack vare min koordinator på rehab. Jag pallade inte ens gå in där själv. Taket höll på att rasa in och jag skulle väl dö om jag kom in där, blek och svag som satan, och snackade med en doktor? Det sa min hjärna åt mig iaf. Den gången lyssnade jag och var så bortkopplad när jag kom in till min läkare att jag inte har en aning om vad jag sa eller vad jag egentligen ville ha hjälp med. Det här var just när min medicinering kickade igång och det var ett rent helvete. Läs mer

’Du klarar av vad fan som helst’

Ibland kan jag känna mig som världens tråkigaste människa exakt samtidigt som jag känner mig glad att jag lärt mig lyssna på mig själv och gör det som får mig att må bra.

Jag vill inte träffa människor idag. Jag vill inte prata med massa folk och jag vill inte göra en massa aktiviteter och vara känslomässigt bakfull imorgon. Så då gör jag helt enkelt inte det. Det är märkligt att det alltid ses lite ‘konstigt’ att en inte vill delta. Jag ser det som att det visar att jag väljer mina dagar. Typ såhär: Jag har inte lika mycket energi som Björn. Han vill göra saker JÄMT. Jag måste däremot välja för annars orkar inte min hjärna och kropp med hela cirkusen som kallas livet. Jag kan till exempel inte arbeta, leka med barnen, dra på fest, stiga upp dagen efter för att rusa iväg någonstans och sedan styra upp en middag för fyra, sex eller 10 personer. Jag blir på så jävla kasst humör. Plus att jag inte förstår grejen med att det ALLTID måste hända något. Tack och lov så fattar min sambo rätt ofta att det är så jag är och jag är glad att han ibland sliter med mig för att jag kanske behöver det men inte själv fattar att jag behöver det. Om ni fattar. Mitt batteri laddar inte lika kvickt som hans och jag väljer hellre kvällar som enklare kan spås som perfekta, härliga och roliga kvällar än att försöka göra alla kvällar till bra kvällar. Det blir ju aldrig så ändå. Läs mer

10 svar om (min) psykisk(a) ohälsa

Så. Jag fick MASSSSSSSOR av frågor om psykisk ohälsa när jag la ut en Q&A på Instagram och nu kommer sammanställningen. Har valt ut tio frågor som berör ämnet. Varsågoooooda!


1. Vad hjälper dig mest när du mår dåligt?

Detta var den vanligaste frågan! Jag försöker att slappna av och acceptera att jag inte mår bra alla dagar. Musik hjälper mycket men det som antagligen hjälper mig mest är att träna. Att promenera eller köra nåt enklare träningspass hemma är både upplyftande och avstressande. Framförallt så ska en ta det chill med att få panik när man inte orkar prestera. Det är helt okej att skita i precis allt för en dag.


2. Hur beskriver du dina panikångest-attacker?

Oj. Jag har problem med den sociala biten, tro det eller ej, så oftast är det när jag är bland stora folksamlingar eller står i långa köer som jag reagerar som sämst. Jag får tunnelseende, kallsvettas och hör dåligt. Jag vill FLY. Bort. Mata ångesten. Mina ben känns som gummi och mitt hjärta slår jättehårt. Idag så känner jag inte av det alls på samma sätt som förr och det är SÅ JÄVLA SKÖNT. Jag försöker andas lugnt och tänka att det inte är värsta grejen om det faktiskt skulle hända något. Katastroftankar är jättevanligt och NORMALT när man lever med ångest och oro.


3. Du är en sån förebild som öppnar upp dig om allt detta. Hur ska jag våga göra samma?

Först och främst: TACK. Jag har inte alltid varit öppen med hur jag mår men idag kan jag inte tänka mig att hålla det inne. Hjärnan är ett organ bland många andra i kroppen och även här behövs underhåll och hänsyn. Jag tycker att det är självklart att vi ska prata öppet och ocensurerat om psykisk ohälsa. Stöd och pepp är såklart hur jävla viktigt som helst och kan inte vänner och familj förstå eller inte VILL förstå så är det jättejobbigt. Du vinner alltid på att säga rakt ut vad du behöver hjälp med och kan inte folk stötta så hitta dom som gör det! Våga. Du kommer känna hur lättnaden sköljer in över dig I promise!


4. Vilken musik lyssnar du på när du är orolig?

Massa olika! Älskar att sjunga så är det låtar jag kan sjunga med i ordentligt så knäpper jag lätt på en sån. Jag gillar att lyssna på Eva Cassidy eller Lisa Miskovsky när jag vill varva ner. Båda har en sån där lugnande röst och musiken är svävande och härlig.


5. Har du förlorat många vänner pga din psykiska ohälsa?

NEJ. Däremot har jag glidit ifrån eller själv sagt upp vänskaper av andra anledningar. Det har inte direkt varit en ‘förlust’ att välja bort någon som bara snackar skit och inte kan ge positiv energi. Jag värderar mina vänner högt och det ÄR viktigt att ha rätt personer runt sig. Vissa förstår kanske inte vad som är så jobbigt för mig ibland men då är vi antagligen inte så bra vänner heller. Dom som känner mig vet att jag har mina dagar men att jag oftast är precis som vanligt! Jag har ju fan inte gått och blivit labil. Jag är känsligare än många andra när det blir för mycket eller när jag sover dåligt, har PMS eller det är mycket oljud nonstop. Jävligt många kan nog relatera till det oavsett.


6. Har någon nån gång dömt dig för din ohälsa?

Säkert många som jag inte ens vet om. Kan inte bry mig mindre. Med det sagt så är det självklart att jag bryr mig om vad mina vänner och min familj tycker och tänker om mig men alla andra kan få göra bäst fan dom vill! Kan tänka mig att en del har svårt att förstå att jag vissa dagar helt enkelt inte pallar att vara bland folk. Eller att jag är lite frånvarande inne på en affär. Jag anser dock att jag är som vanligt nästan all vaken tid men har NÅN kass dag bland många väldigt bra! Med tiden lär man sig lyssna på sig själv och vikten av att värdera sitt mående högt är så tydlig när man har såna här problem som jag har. Därför skiter jag i vad andra tycker så länge jag och min familj mår bra och kan hantera hela processen.


7. Jag tycker antidepp klingar SÅ DÅLIGT, men tror jag borde äta det egentligen. Tar du något för ditt mående?

Yes. Jag äter dels Sertralin 100mg som hjälper mig att minska bruset i skallen. Nej, det är inga röster eller sånt sjukt jag hör, utan BRUS. Stress. Press. Sånt jobbigt brus ni vet. Den hjälper mig att enklare kunna sortera alla mina tankar. Dom är MÅNGA. Haha… Det tog dock ett gott antal månader innan den kickade in som den skulle och jag mådde rent ut sagt PISS men hade bestämt att aldrig ge upp och här är jag nu. Den hjälper verkligen SÅ MYCKET. Jag är mer mig själv igen. Jag äter även Mirtazapin. Det är en medicin som jag tar när jag ska sova. Ingen sömntablett utan en lugnande medicin som gör att jag slipper ligga orolig om natten. Den fungerar så bra och jag äter en väldigt låg dos. Jag hoppas ändå kunna sluta med den snart eftersom jag mår så mycket bättre nu än när jag började med den. Mirtazapin gör mig hungrig och vikten går upp lite men annars är den super.


8. Vad var jobbigast när du gick in i väggen?

Helt ärligt så var det just det faktum att jag och Björn inte ens varit tillsammans i ett år. Jag gick KONSTANT och tänkte på hur han måste uppfatta mig nu när jag typ direkt bränner ut mig och blir helt loco. Vi gick igenom två missfall och det var supertungt. För oss båda. Tror inte att jag hade kraschat just då om dom inte inträffat men tror samtidigt att det var due to happen. Jag har stressat och pushat mig i tio år innan detta så… Vi klarade hela kalabaliken jättebra och är väldigt lyckliga idag även om jag haft ett jobbigt år.


9. Tre bästa tipsen får att ‘snabbt’ må bättre?

Eat, sleep, sex, repeat.


10. Hur gör du för att acceptera att du mår dåligt?

Förstå och främst: Jag mår inte dåligt i den bemärkelsen att jag ständigt är nere i en mörk dalgång, men förstår frågan. Tänker att jag överlag är vanliga Veronica men kanske behöver jag mer faktorer som ska spelas ut rätt för att klara av livet? Jag accepterar att jag är såhär för att JAG är såhär. Det är ju inte någon annan som plötsligt tagit över min kropp utan jag måste hitta rätt medel för att må bra. Acceptansen har alltid funnits där för jag älskar mig själv så mycket och VET hur viktigt det är att välkomna även sina sämre sidor.


Nu återgår jag till prosit, pollenchock och piller. Hoppas ni finner någon tröst och pepp i mina svar.

Kram/ V