Det här med att lära sig dansa i regnet

Den här påskhelgen har varit såååååå skön! Att få börja den med att fira födelsedagen på fint hotell i Luleå var helt underbart och att sedan komma hem till värme och ljumma vindar blandat med nya utemöbler och kvällssol får en att känna sig speciell på nåt sätt. Ljuvlig helg i all ära, men det är inte det jag tänker skriva om idag.


Happiness has nothing to do with your life’s circumstances, it’s based on your ability to accept the things you are experiencing.

Jag har många gånger lättat mitt hjärta för er och aldrig censurerat någonting i mitt liv. Tänker inte göra det nu heller när jag verkligen känner för att skriva om hur det är att leva jämsides med psykisk ohälsa, ångest och oro. Att acceptera den istället för att ignorera. Det är säkert enkelt för många som inte vet hur det känns att vara svajig och känslig att inte alls förstå vilken enorm styrka det krävs för att hantera upp och nedgångar i livet. Jag har alltid enkelt kunnat relatera till människor som ena stunden står högt upp på berget och vinkar ner med lättsamma rörelser för att sedan en stund senare vara på den lägsta botten i en dalgång helt utan dagsljus. Det är svårt att fatta, jag fattar det. Jag tänkte försökta berätta hur jag fungerar under en idag helt normal vecka.

Det har förändrats rätt mycket sen jag tog tag i min medicinering. Att börja med Sertralin var ett klokt beslut och det har hjälpt mig mycket att liksom få ro i skallen. Jag är en överpresterare och vill alltid vara bäst på allt jag tar mig an. Det har varit bland det svåraste att lära sig släppa. Jag fungerar helt enkelt inte längre när det blir för mycket på agendan eller ens när det är många olika ljud i ett rum fyllt av människor. Istället så försöker jag göra några utvalda saker varje dag och sen vara nöjd med att ha fått det gjort i alla fall. Ibland blir det mer än punkterna jag noterat och ibland inte, men oftast så gör jag allt jag ska och somnar med gott samvete med vetskap om att jag gjort något vettigt utan att oro och ångest vunnit över mig.

Some days, I can conquer the world. Other days, it takes me three hours to convince myself to shower.

Så hur är det att leva med detta? En berg och dalbana. Som en regnbåge efter sommarregn. Limbo. Det är glädje och sorg på en och samma gång.

Läs mer

Vem är jag ens?!

Jag står alltså i köket och dubbelarbetar just nu. Självvalt iofs men ändå. Dealen med mig själv är att jag inte längre ska äta så mycket gluten och mjölkprodukter för jag mår skit av det och här står jag nu. Steker brysselkål (såååå gott!) och preppar lax och en smarrig sallad med sojabönor, apelsin, granatäpple och mangold. Vem är jag ens?!

Brysselkål ftw baby!

Kan säga att resten av familjen inte står bortglömda utan dom serverades pasta al dente med bacon och parmesansås. Toppad med persilja och ägg till och med. Typ en carbonara. Det är förresten min favorit att käka så det kändes liiiiiite motsträvigt att inte äta den middagen, men vet ni? Min mat var SÅ GOD! Gillar inte lax särskilt mycket men blandar man in alla andra komponenter så var det riktigt najs! Jag känner att jag rätt snabbt håller på att hitta formen och mår så jävla bra över det. Känns som jag är jättetjatig över att jag mår prima men jag förtjänar fan att må bra! Har slitit som ett djur för att hitta lugnet igen och alla val jag gjort senaste månaderna har gett mig en sån positiv boost. Helt magiskt är det.


Läs mer

Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken väg du tar


Antagligen så är detta ett sånt inlägg som jag kommer gå tillbaka till om och om igen för att påminna mig om vilka saker och handlingar som hjälper mig att må bättre. Jag är, helt ärligt, jättedålig på att snabbt inse och ta in vilka faktorer som påverkar mig bra eller dåligt. Det här med min träning exempelvis. Jag VET att det hjälper, men har inte orkat mentalt att hantera promenader, styrketräning eller ens några som helst påfrestningar. Idag gör jag det. Enklaste och bästa tipset för att komma igång är att bara göra det! Jag är av den sorten som avskyr när andra säger åt mig att ‘bara göra det ändå’ om jag mår dåligt, men det här är en sån sak som är otroligt viktig för att slappna av och tänka klarare. Du kan gå en timma i valfri takt liksom. Inga måsten. Jag var så orolig i början att jag inte ens klarade att gå annat än runt kvarteret, men sen gick jag fler varv och fler varv och fler varv. Idag går jag minst en timma varje dag. Jag känner inte någon press att jag MÅSTE göra det men jag VILL. Så har jag aldrig känt. Jag känner i hjärnan att jag behöver röra på mig för att bevara hälsan både mentalt och fysiskt. Bara på tre veckor har jag gått från att må halvkasst till att somna hur bra som helst om kvällarna och vakna sådär härligt öm i kroppen. Visste inte hur mycket jag faktiskt saknat den känslan men det har jag helt uppenbart gjort. Igår körde jag min vanliga timma på löpbandet och sen tränade jag med barnen som tyngder. Rätt kul faktiskt. Vide väger perfekt för att kasta omkring. Bruset i huvudet väsnas inte så mycket längre och framförallt så kan jag planera utan att mina nerver går på högvarv, nästan som att jag istället för att vistas i ett rum med lite syre står på en helt öppen plats med hur mycket luft som helst. Jag älskar att hitta ord för hur jag känner mig. Att sätta ord på hur ångest känns och på vilket sätt det påverkar en är supersvårt. Det är OLIKA FÖR ALLA. Läs mer

Fredag och vi borde bara lyckliga

Den här boken är så viktig. Jag har lyssnat på tjejerna i Ångestpodden sedan dag 1 när dom kickade igång 2015 och när jag sen fick veta att dom skulle släppa bok blev jag så jävla glad. Det är inte bara boken som är viktig. Dom är viktiga. Att bryta tabun runt psykisk ohälsa är idag en av våra största samhällsfrågor. Tusentals (det räcker inte) människor mår dåligt just exakt nu pga ångest, bekräftelsebehov eller stress i vardag och på jobbet. Vi är inte gjorda att egentligen klara av det som tekniken ger oss. Ständigt uppkopplad, alltid påverkad av sociala medier osv. Det är hemskt! Må så vara att vi nu mår så himla dåligt, men vad värre är är att många inte får hjälp eller får känna att dom blir stöttade och förstådda. Det gör mig så arg.


Läs mer

Vita månader & ett hälsosammare liv

Jag bestämde mig nyligen för att inte dricka någon slags alkohol på minst två månader. Aldrig har jag aktivt bestämt mig för att inte dricka men har känt senaste tiden att det är ett klokt beslut av några olika anledningar.

Jag vill verkligen förändra mig. ALLTSÅ VERKLIGEN! Så ni som möjligtvis triggas av ett sånt här inlägg om vikt, storlek och mående läs inte vidare…


Senaste året har jag kanske lagt på mig… 10kilo? Jag vet inte exakt för jag väger mig inte men jag känner det. Det blir så dåliga vanor när man dricker och det påverkar mig inte bara i en dag efteråt utan två- tre dagar. Min kropp har med andra ord inte ens varit närheten av att vara mitt tempel sen missfallen. Inte så konstigt egentligen. Alltså jag tappade ALLT. Utom vikt. Den tickade stadigt uppåt. Det är ett svårt ämne att skriva om för på något sätt blir det aldrig riktigt rätt. Jag är inte tjock, inte heller tycker jag det varken är dåligt eller fult att vara tjock. Många av dom vackraste mest inspirerande kvinnorna i mitt liv är större än mig. Så nej, det handlar inte om att placera någon i ett fack eller på något vis vara dömmande. Det handlar om hur jag känner mig. Ni vet den där känslan när inget fan sitter som man vill och precis allt är så sjukt obekvämt? Exakt så har jag känt i månad efter månad. I ett år har jag varit mer än lat och inte ens lite motiverad att träna, äta rätt eller försöka må bättre i min kropp. För det är det detta handlar om. Må bättre I MIN KROPP. Jag är alltså inte ute efter att svälta mig. Inte heller överäta- vilket jag är sjujävla bra på två gånger i månaden när PMS och hormoner går helt fuckin bananas. Jag vill bara vara som förut! Det här har varit så otroligt jobbigt för mig att erkänna för mig själv att jag inte är nöjd som jag är idag. Varför? Kanske därför att jag är en sån SJUK JÄVLA BODYPOSITIVE människa och jag tycker verkligen man ska älska sig själv hur man än ser ut, vad man än väger (fuck vågen btw den betyder NOLL!!) eller hur breda ens höfter är, men det är även så att jag inte är den här personen. Jag har alltid tränat, ätit frukt och inte överätit godis eller annan skit. Det är ju det jag gör nu, mår skit över det, och vips så är jag i någon slags nedåtgående spiral.

Hur pratar vi om detta utan att det kommer en pekpinne?? Jag vill ju gå ner i vikt, men väger mig inte för det är egentligen inte siffran som spelar roll. Det är KÄNSLAN. Vad är okej att tycka, tänka och göra för att jag inte ska sända fel budskap till unga tjejer eller killar?

För mig är detta så jävla komplext och svårt. Jag tränar stenhårt en timma om dagen nu, äter säkert mindre än 1700 kalorier per dag, dricker bara vatten och jag har nollat alkoholen totalt. Det är så jävla skönt och jag mår SÅ BRA! Men gör detta illa någon när jag berättar? Vi är så otroligt duktiga att tycka hit och tycka dit. Självklart gör jag alltid det också! Däremot så går jag efter detta: Du ska göra det som får dig att MÅ BRA! Nej, jag peppar inte för jojo-bantning och självsvält för att bli smal för att då tror du att du mår bra! Jag pratar om att OM du mår bra av din kost, ditt godis, dina chips och dina fantastiska höfter så HATTEN AV! Skit i alla ideal. Det är bara stört att vi fortfarande peppras med alla möjliga trådsmala tjejer (som möjligtvis inte mår bra pga press osv) och att vi idag nästan inte kan säga högt att vi skippar kvällsmålet för att jag vill ner i vikt. Vet ni? Jag skippar det. Anledningarna är enkla och sanna: 1. Äter alltid alldeles för jävla onyttig mat då pga sockersug och 2. Det gör att jag inte kommer i mina kläder längre. Jag har sånt kraftigt sockerberoende och lätt för att vilja äta dåligt af och då kan jag inte hålla på såhär på kvällarna. Banta? NEJ. Och faaaan vad jag hatar det 80-tals ordet! Jag äter annat vettigt under dagen så min kropp ska må bättre helt enkelt. Det handlar inte om din kropp utan min. Jag var så nära att trilla dit i gymnasiet när jag helt plötsligt bestämde mig för att sluta äta. Ville passa in, tänkte att detta är det killarna vill ha bla bla BLAAAA! Alltså vilket skitdåligt tänk där alltså. Det handlar verkligen inte om det och det insåg jag rätt snabbt. Klarade inte av att träna, blev trött över ingenting och kunde inte tänka i skolan. ALLS. Är så jävla tacksam för kompisar och lärare som såg detta och hjälpte mig. Det är också därför jag verkligen värnar om att vi känner efter vad vi själva vill och inte vad andra förväntar sig.

Jag ska tillbaka till riktiga Veronica kan vi säga istället. Det handlar inte om vikt, svält eller ideal. Fuck ideal.

Det handlar om mig. Bara mig. Jag kan inte svara på vad DU BEHÖVER, men känner du att du, precis som jag, mår dåligt över vad du äter och dricker så tänk noga innan du väljer att göra en förändring. Gör du det för DIG eller MIG? Självklart för dig själv!! Inga andra svar är rätt här.

Så länge alla mår bra oavsett längd, storlek, hårfärg eller ansiktsdrag så SPELAR DET INGEN ROLL. Media ska aldrig få bräcka den känslan och aldrig någonsin säga åt DIG vem du ska vara och hur du ska se ut. Never ever. Du bestämmer!


Nu: Grapefrukt istället för godis! Kan säga att det är typ det godaste som finns och fungerar bra för just mig!

All the love/ V

Håll käft och prata om det!

Paradoxalt nog så är rubriken sjukt jävla vettig i detta sammanhang. Vi ska prata om psykisk ohälsa. Det är SJÄLVKLART att vi ska det. Pinigt att det är helt okej att gnälla när vi bryter ett ben (som btw LÄKER PÅ NÅGRA MÅNADER hallå) men direkt vi säger att vi mår dåligt psykiskt så är det fan noll insikt från rätt många människor. Hur många av er ringer och säger att ni är sjuk när ni har magsjuka? Eh. ALLA. Varför ringer vi sällan och säger att vi är sjuka när Fröken Ångest barrikaderat sig framför ytterdörren och bannar dig för tamefan allt? Vi kommer ju inte ut. Vi är sjuka. Precis som alla andra när dom åker dit på en förkylning eller vadsomjävlahelst så ska det ABSOLUT vara okej att inte kunna arbeta eller prestera alla dagar. Läs mer