Ventilering pt.2

Vill börja med att säga TACK. Tack för alla råd och tips, stöttande ord och allt där emellan efter mitt inlägg om min lillasyster i söndags.

Det är en förjävla märklig sits vi i familjen sitter i och detta är något vi bråkat med av och till (mest till) i över 34 år.

Utan avsikt att låta lite otacksam så har många kommit med tips och det är SÅ FINT, men det märks hur svårt det är för utomstående att på riktigt förstå att vi gjort och testat ALLT för att hon ska förstå, få hjälp och leva ett hyfsat bra och anpassat liv. Då jag skriver allt menar jag verkligen precis allt! Från början under dom yngre åren var det inte samma problem som det är idag. Det är som att vi konstant handskas med en hormonstinn tonåring… med råge. Många av er tipsade om utredningar och om instanser som ska kunna hjälpa för att få diagnoser fastställda. Alltså… det är jättefint att läsa hur mycket nu bryr er, men hon HAR SÅKLART redan en massa diagnoser. Hon föddes med ett förståndshandikapp, (är det PK att skriva så nu förtiden?) vilket gjort att vi från dag ett vetat att hon aldrig ‘bara kan förändras’ eller att medicinering och hjälp kommer att få något att försvinna. Detta är den hon är och vi har i alla år anpassat oss efter vad hon kan klara av och inte.

Kommunen vill inte veta av henne pga jobbsituationen. Visst är det jävligt pantat när en människa som helt uppenbart inte kan arbeta på samma sätt som gemene man inte får förståelse för det? Samma sak med deras enormt misslyckade försök att sätta sig in i hur det faktiskt fungerar. Det är klart hon säger att hon klarar av precis allt. Hon tror faktiskt det på riktigt! Sen sitter det en okunnig människa och tror på det. Bara det är en sån brist i systemet. Samma sak när det kommer till cirkusen runt rättigheter och lagstiftningar som kanske är bra i grunden men fallerar när vi når den här punkten då en individ som min lillasyster aktivt försöker att leva precis som alla andra. Det låter ju såklart jättefint! Herregud så duktig hon är! Klart du ska ha barn! Samma rättigheter! Gör vad du vill för DU ÄR JU SÅ DUKTIG! Det är här det brister.

Alla har kanske rätt att skaffa barn (jag vet helt ärligt inte?!) men alla SKA INTE skaffa barn. Det bara är så. Sorry. Barnet skulle dö. Hon skulle inte veta om barnet är hungrigt eller behöver vård. Nada. Zip. Inget av det. Eller för att göra det enkelt: Ingenting som har med socialt samspel och empati fungerar. Så ni vet.

Jag är så less på denna tystnad. Idag är det skitsvårt med LSS och allt som rör just det, men det är inte LSS som försvårar mest. Det som försvårar och förstör mest är okunskap. Okunniga handläggare. Okunniga instanser. Okunnig lillasyster. Läs mer

Ventilering

Jag har länge funderat om jag ska skriva om detta eller inte, men varje gång så har jag liksom låtit bli. Det är ett svårt och inte alltid lätthanterligt ämne och helt ärligt så vet varken jag eller min familj hur vi ska arbeta med dessa problem. Det är en mörk värld. Herregud, så dramatisk jag låter.

Så this is the deal: Jag har som ni (kanske) vet, två systrar. Det är inget ovanligt med det. Däremot så skiljer det en hel del mellan oss två äldre och vår yngsta syster i socialt samspel och hur vi uppfattar kontakt med andra och hur vi värderar rätt och fel. Vi två som är äldre är väl ingenting att orda om direkt. Har alltid haft en härlig och bra syskonrelation. Jag och Erika har alltid stått varandra nära. Vi är jäkligt olika men samtidigt märks det att när vi behöver varandra så kan vi läsa den andra bra. Vi finns där och vi förstår att vi är olika. Puss på dä Erika! Du betyder enormt mycket för mig!

Vår relation med vår yngsta syster är lite annorlunda. Det finns massa jäkla sätt att benämna min tre år yngre systers tillstånd. Man vill ju vara PK.

Hon har en del diagnoser. Skulle gissa Asbergers, någon slags ADHD, (möjligtvis) bipolär, epilepsi och en medfödd funktionsvariation som är ytters svårbestämd. Hon klarar liksom av en hel del saker. Är lite politisk engagerad, hon kan (typ) arbeta- iaf så länge det inte är för invecklat. Anpassning är viktig. Däremot så fungerar hon inte som mig socialt eller när det kommer till rätt eller fel.

Det har alltid funnits en viss problematik. Naturligtvis. Vi är en familj där alla alltid stödjer varandra och vi har gett min yngsta syster dom verktyg vi kan ge henne för att klara av det hon ska kunna klara av. Det som gör mig arg och ledsen är att människor som inte har en aning om hur hon fungerar som människa på riktigt tutar i henne massa jävla skit.

‘Du klarar av vadsomhelst’

‘Du har lika mycket rätt att skaffa barn som alla andra’

‘Du är vuxen och får göra vad du vill’

Vet ni hur det är att leva med någon som inte förstår innebörden i detta? Säkert inte. Hon kan varken betala räkningar eller läsa av en känsla i ett rum fyllt av människor hon faktiskt känner. Det gigantiska problem vi får kriga med idag är att hon förlorat sin LSS, pga att människor faktiskt suttit på ett möte med henne ensam och godtagit när hon hävdar att hon klarar sig själv. Detta är så jävla dåligt! Hon passar inte alltid in på arbetsplatser, inte för att hon inte försöker eller är otrevlig, men för att hon inte fungerar som mig eller dig socialt. Det blir jobbigt och påfrestande för henne.

Det handlar verkligen inte enbart om arbete och vanligt hederligt rätt och fel. Detta är en så otroligt mörk värld.

Mobbing.

Sexuella övergrepp.

Hot.

Jag kan hålla på hur länge som helst. Vet människor om att tjejer som hon inte klarar av vadsomhelst? Att hon inte kan skilja på när hon gör någon ledsen eller när hon ber om för mycket? Det här är vad vi kämpar med hela tiden. En främling skulle kunna säga åt henne att göra vad fan som helst och hon skulle på riktigt INTE FÖRSTÅ ATT DET ÄR FEL. Hon lyssnar på alla utom oss. För hon tror att vi inte vill att hon ska bli vuxen och klara sig själv. Tro mig. Det är typ det enda vi vill. Hon kan dock aldrig komma dit. Hennes moraliska kompass är för alltid lite vind och skev.

Vet ni vilka som gett henne alla dessa idéer förresten? Människor som jobbar med människor. Läkare. Assistenter. Folk inom handikappomsorgen. Människor som ser henne nån halvtimma då och då men inte har en aning om vilket krig dom startar hemma hos oss.

Skaffa barn? Snälla. Alltså hon kan inte skaffa barn. Att så det fröet i hennes huvud är så jävla elakt. Ni ska veta hur många gånger hon ballat ur totalt och sagt upp kontakten. Ibland bara för att vi frågat var hon varit. Ibland för att vi försöker reda ut konflikter. Som vuxna gör, men det går inte.

Jag minns en gång när min mamma fick åka med henne på sjukhuset pga magsmärtor. Vår rädsla (förutom att hennes liv var i fara såklart) var att hon kanske skulle vara gravid. Eller den gången som hon blev utsatt för övergrepp men inte förstod att det var just ett övergrepp.

Dom gånger vi hittat extremt opassande sms på hennes telefon från andra män (ibland mkt äldre vidriga slem) som lika gärna skulle kunna utnyttja henne och sedan kasta henne i ett dike. Hennes svar när vi konfronterat henne? Typ såhär: Jag skrev tillbaka för att jag ville att dom skulle låta mig vara.

Ingen logik i det alls.

Vill ni veta hur hon hanterar detta? När okända män letar efter tjejer att utnyttja? Fel. Hon hanterar det FEL. Och det är så ledsamt! Hon vet inte att dom är vidriga äckel och hon vet inte att hon har ett värde som hon ska värna om. Hon svarar inte LÅT MIG VARA eller att hon ska polisanmäla.

Nej nej.

Hon svarar: Du kan få så mycket sex du vill av mig.

För att hon inte FÖRSTÅR. Vi försöker få henne att förstå utan att bråka och med en tanke att det en dag kanske går in att hon inte är som alla andra. Precis som jag inte är som alla andra. Jag klarar inte heller av vadsomhelst, jag får inte alltid göra som jag vill. Jag känner mg varken mogen eller vuxen. Skillnaden är att hennes temperament, ordval och beteende är något vi behöver hjälp och stöd med. Stöd vi inte längre får. Hon borde inte ha en telefon med tillgång till precis allt, hon ser inte så bra att hon kan städa utan att hälften missas och hon vet egentligen inte vad som är bra eller dåligt. Gott eller ont.

Det här är jättesvårt för mig att skriva om. Det är en sån börda att inte få hjälp och det är SÅ FEL att vem fan som helst tycker dom kan säga lite ditt och datt till henne utan att det blir konsekvenser för oss.

Läs mer

10 svar om (min) psykisk(a) ohälsa

Så. Jag fick MASSSSSSSOR av frågor om psykisk ohälsa när jag la ut en Q&A på Instagram och nu kommer sammanställningen. Har valt ut tio frågor som berör ämnet. Varsågoooooda!


1. Vad hjälper dig mest när du mår dåligt?

Detta var den vanligaste frågan! Jag försöker att slappna av och acceptera att jag inte mår bra alla dagar. Musik hjälper mycket men det som antagligen hjälper mig mest är att träna. Att promenera eller köra nåt enklare träningspass hemma är både upplyftande och avstressande. Framförallt så ska en ta det chill med att få panik när man inte orkar prestera. Det är helt okej att skita i precis allt för en dag.


2. Hur beskriver du dina panikångest-attacker?

Oj. Jag har problem med den sociala biten, tro det eller ej, så oftast är det när jag är bland stora folksamlingar eller står i långa köer som jag reagerar som sämst. Jag får tunnelseende, kallsvettas och hör dåligt. Jag vill FLY. Bort. Mata ångesten. Mina ben känns som gummi och mitt hjärta slår jättehårt. Idag så känner jag inte av det alls på samma sätt som förr och det är SÅ JÄVLA SKÖNT. Jag försöker andas lugnt och tänka att det inte är värsta grejen om det faktiskt skulle hända något. Katastroftankar är jättevanligt och NORMALT när man lever med ångest och oro.


3. Du är en sån förebild som öppnar upp dig om allt detta. Hur ska jag våga göra samma?

Först och främst: TACK. Jag har inte alltid varit öppen med hur jag mår men idag kan jag inte tänka mig att hålla det inne. Hjärnan är ett organ bland många andra i kroppen och även här behövs underhåll och hänsyn. Jag tycker att det är självklart att vi ska prata öppet och ocensurerat om psykisk ohälsa. Stöd och pepp är såklart hur jävla viktigt som helst och kan inte vänner och familj förstå eller inte VILL förstå så är det jättejobbigt. Du vinner alltid på att säga rakt ut vad du behöver hjälp med och kan inte folk stötta så hitta dom som gör det! Våga. Du kommer känna hur lättnaden sköljer in över dig I promise!


4. Vilken musik lyssnar du på när du är orolig?

Massa olika! Älskar att sjunga så är det låtar jag kan sjunga med i ordentligt så knäpper jag lätt på en sån. Jag gillar att lyssna på Eva Cassidy eller Lisa Miskovsky när jag vill varva ner. Båda har en sån där lugnande röst och musiken är svävande och härlig.


5. Har du förlorat många vänner pga din psykiska ohälsa?

NEJ. Däremot har jag glidit ifrån eller själv sagt upp vänskaper av andra anledningar. Det har inte direkt varit en ‘förlust’ att välja bort någon som bara snackar skit och inte kan ge positiv energi. Jag värderar mina vänner högt och det ÄR viktigt att ha rätt personer runt sig. Vissa förstår kanske inte vad som är så jobbigt för mig ibland men då är vi antagligen inte så bra vänner heller. Dom som känner mig vet att jag har mina dagar men att jag oftast är precis som vanligt! Jag har ju fan inte gått och blivit labil. Jag är känsligare än många andra när det blir för mycket eller när jag sover dåligt, har PMS eller det är mycket oljud nonstop. Jävligt många kan nog relatera till det oavsett.


6. Har någon nån gång dömt dig för din ohälsa?

Säkert många som jag inte ens vet om. Kan inte bry mig mindre. Med det sagt så är det självklart att jag bryr mig om vad mina vänner och min familj tycker och tänker om mig men alla andra kan få göra bäst fan dom vill! Kan tänka mig att en del har svårt att förstå att jag vissa dagar helt enkelt inte pallar att vara bland folk. Eller att jag är lite frånvarande inne på en affär. Jag anser dock att jag är som vanligt nästan all vaken tid men har NÅN kass dag bland många väldigt bra! Med tiden lär man sig lyssna på sig själv och vikten av att värdera sitt mående högt är så tydlig när man har såna här problem som jag har. Därför skiter jag i vad andra tycker så länge jag och min familj mår bra och kan hantera hela processen.


7. Jag tycker antidepp klingar SÅ DÅLIGT, men tror jag borde äta det egentligen. Tar du något för ditt mående?

Yes. Jag äter dels Sertralin 100mg som hjälper mig att minska bruset i skallen. Nej, det är inga röster eller sånt sjukt jag hör, utan BRUS. Stress. Press. Sånt jobbigt brus ni vet. Den hjälper mig att enklare kunna sortera alla mina tankar. Dom är MÅNGA. Haha… Det tog dock ett gott antal månader innan den kickade in som den skulle och jag mådde rent ut sagt PISS men hade bestämt att aldrig ge upp och här är jag nu. Den hjälper verkligen SÅ MYCKET. Jag är mer mig själv igen. Jag äter även Mirtazapin. Det är en medicin som jag tar när jag ska sova. Ingen sömntablett utan en lugnande medicin som gör att jag slipper ligga orolig om natten. Den fungerar så bra och jag äter en väldigt låg dos. Jag hoppas ändå kunna sluta med den snart eftersom jag mår så mycket bättre nu än när jag började med den. Mirtazapin gör mig hungrig och vikten går upp lite men annars är den super.


8. Vad var jobbigast när du gick in i väggen?

Helt ärligt så var det just det faktum att jag och Björn inte ens varit tillsammans i ett år. Jag gick KONSTANT och tänkte på hur han måste uppfatta mig nu när jag typ direkt bränner ut mig och blir helt loco. Vi gick igenom två missfall och det var supertungt. För oss båda. Tror inte att jag hade kraschat just då om dom inte inträffat men tror samtidigt att det var due to happen. Jag har stressat och pushat mig i tio år innan detta så… Vi klarade hela kalabaliken jättebra och är väldigt lyckliga idag även om jag haft ett jobbigt år.


9. Tre bästa tipsen får att ‘snabbt’ må bättre?

Eat, sleep, sex, repeat.


10. Hur gör du för att acceptera att du mår dåligt?

Förstå och främst: Jag mår inte dåligt i den bemärkelsen att jag ständigt är nere i en mörk dalgång, men förstår frågan. Tänker att jag överlag är vanliga Veronica men kanske behöver jag mer faktorer som ska spelas ut rätt för att klara av livet? Jag accepterar att jag är såhär för att JAG är såhär. Det är ju inte någon annan som plötsligt tagit över min kropp utan jag måste hitta rätt medel för att må bra. Acceptansen har alltid funnits där för jag älskar mig själv så mycket och VET hur viktigt det är att välkomna även sina sämre sidor.


Nu återgår jag till prosit, pollenchock och piller. Hoppas ni finner någon tröst och pepp i mina svar.

Kram/ V

Det här med att lära sig dansa i regnet

Den här påskhelgen har varit såååååå skön! Att få börja den med att fira födelsedagen på fint hotell i Luleå var helt underbart och att sedan komma hem till värme och ljumma vindar blandat med nya utemöbler och kvällssol får en att känna sig speciell på nåt sätt. Ljuvlig helg i all ära, men det är inte det jag tänker skriva om idag.


Happiness has nothing to do with your life’s circumstances, it’s based on your ability to accept the things you are experiencing.

Jag har många gånger lättat mitt hjärta för er och aldrig censurerat någonting i mitt liv. Tänker inte göra det nu heller när jag verkligen känner för att skriva om hur det är att leva jämsides med psykisk ohälsa, ångest och oro. Att acceptera den istället för att ignorera. Det är säkert enkelt för många som inte vet hur det känns att vara svajig och känslig att inte alls förstå vilken enorm styrka det krävs för att hantera upp och nedgångar i livet. Jag har alltid enkelt kunnat relatera till människor som ena stunden står högt upp på berget och vinkar ner med lättsamma rörelser för att sedan en stund senare vara på den lägsta botten i en dalgång helt utan dagsljus. Det är svårt att fatta, jag fattar det. Jag tänkte försökta berätta hur jag fungerar under en idag helt normal vecka.

Det har förändrats rätt mycket sen jag tog tag i min medicinering. Att börja med Sertralin var ett klokt beslut och det har hjälpt mig mycket att liksom få ro i skallen. Jag är en överpresterare och vill alltid vara bäst på allt jag tar mig an. Det har varit bland det svåraste att lära sig släppa. Jag fungerar helt enkelt inte längre när det blir för mycket på agendan eller ens när det är många olika ljud i ett rum fyllt av människor. Istället så försöker jag göra några utvalda saker varje dag och sen vara nöjd med att ha fått det gjort i alla fall. Ibland blir det mer än punkterna jag noterat och ibland inte, men oftast så gör jag allt jag ska och somnar med gott samvete med vetskap om att jag gjort något vettigt utan att oro och ångest vunnit över mig.

Some days, I can conquer the world. Other days, it takes me three hours to convince myself to shower.

Så hur är det att leva med detta? En berg och dalbana. Som en regnbåge efter sommarregn. Limbo. Det är glädje och sorg på en och samma gång.

Läs mer

Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken väg du tar


Antagligen så är detta ett sånt inlägg som jag kommer gå tillbaka till om och om igen för att påminna mig om vilka saker och handlingar som hjälper mig att må bättre. Jag är, helt ärligt, jättedålig på att snabbt inse och ta in vilka faktorer som påverkar mig bra eller dåligt. Det här med min träning exempelvis. Jag VET att det hjälper, men har inte orkat mentalt att hantera promenader, styrketräning eller ens några som helst påfrestningar. Idag gör jag det. Enklaste och bästa tipset för att komma igång är att bara göra det! Jag är av den sorten som avskyr när andra säger åt mig att ‘bara göra det ändå’ om jag mår dåligt, men det här är en sån sak som är otroligt viktig för att slappna av och tänka klarare. Du kan gå en timma i valfri takt liksom. Inga måsten. Jag var så orolig i början att jag inte ens klarade att gå annat än runt kvarteret, men sen gick jag fler varv och fler varv och fler varv. Idag går jag minst en timma varje dag. Jag känner inte någon press att jag MÅSTE göra det men jag VILL. Så har jag aldrig känt. Jag känner i hjärnan att jag behöver röra på mig för att bevara hälsan både mentalt och fysiskt. Bara på tre veckor har jag gått från att må halvkasst till att somna hur bra som helst om kvällarna och vakna sådär härligt öm i kroppen. Visste inte hur mycket jag faktiskt saknat den känslan men det har jag helt uppenbart gjort. Igår körde jag min vanliga timma på löpbandet och sen tränade jag med barnen som tyngder. Rätt kul faktiskt. Vide väger perfekt för att kasta omkring. Bruset i huvudet väsnas inte så mycket längre och framförallt så kan jag planera utan att mina nerver går på högvarv, nästan som att jag istället för att vistas i ett rum med lite syre står på en helt öppen plats med hur mycket luft som helst. Jag älskar att hitta ord för hur jag känner mig. Att sätta ord på hur ångest känns och på vilket sätt det påverkar en är supersvårt. Det är OLIKA FÖR ALLA. Läs mer

Hurra! Vi ska INTE ha barn!


Ah det ljuva livet. Ska vi ventilera om just det LJUVA LIVET kanske? För ett år sedan var jag mentalt på en hård och kall botten med, iaf vad det kändes som, ett ton skräp ovanpå min kropp. Efter två missfall så pallade jag ingenting, klev rätt in i en vägg som var jättehård och sen arbetade jag inte på ett år. Jag gick knappt utanför dörren i höstas och jag sov helt galet dåligt. Vägrade medicin och tanken uppstod gång på gång hur mycket jag önskade ett gemensamt barn med Björn. Ni som har gått igenom samma ni vet hur jävla hårt det tar på en. En del orkar kriga även efter fem och sex missfall men inte vi. Det här är verkligen inte för oss. Efter en tid så började vi prata hur vi ska gå vidare och vad vi ska göra. Helt uppenbart är ju att det är onödigt att försätta mig i samma sits igen. Jag vill inte. Inte Björn heller. Så vi har beslutat att VI INTE SKA HA BARN! Allting sedan den tanken blev spikad har blivit lättare. Som en bris. Vi har det så otroligt bra som vi har det och två barn finns ju redan här. Två fantastiska sådana dessutom. Jag tror det är vanligt att fastna i tanken när man verkligen vill någonting och det var så det blev. Kunde gråta över detta i tystnad flera gånger i veckan och stressen jag kände inför att kunna prestera och orka gå igenom det igen gjorde att jag inte blev friskare. För mig så handlar återhämtning väldigt mycket om acceptans och insikt. Jag insåg att jag inte skulle klara av detta samtidigt som vi tillsammans accepterade att livet är bra ändå. Det var rätt enkelt att ta till sig detta faktum och lättnaden efter vi pratat och lagt alla dessa känslor i en låda och låst med en nyckel förändrade så mycket. Allt blev lättare. Mitt mående gick åt rätt håll, jag var glad igen och vi var bägge mycket lugnare. Rofyllda på nåt sätt. Läs mer