Let’s get in formation.

Är otroligt tacksam och glad över alla som kommenterat via DM efter senaste inlägget. Av någon anledning så fungerar inte kommentarsfunktionen här på bloggen men ska försöka få bukt på det snarast. Ni skriver ändå allt som oftast på Instagram ändå.

Tänker att jag ska berätta för er hur dagarna egentligen ser ut när det händer mycket och mitt huvud inte hänger med. Det är såklart så att alla dagar inte är något att orda om medan andra är mer… speciella.

Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Jag är långt ifrån århundrades mamma och sambo. Däremot så är jag grym på att veta mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag är jag och jag hoppas för tusan att det ska duga just precis med det. Vill dock ge några exempel bara för att krossa den här perfekta ytan som jag tror många tycker är jobbig att se från andra hela tiden. Livet är ju verkligen inte så och jag kan inte göra allt precis som alla önskar eller vill.

I helgen spelar min äldsta son innebandy. Idag rättare sagt. Jag är inte där utan hemma med lite extra ångestpåslag. Det blir alltid så när jag gjort mycket under veckan samtidigt som jag egentligen kanske borde tagit det lite lite lugnare. Många gånger prioriterar jag om och tänker på ett annat sätt. Hur gör jag för att så många som möjligt i familjen ska kunna göra det dom vill när jag känner mig lite under the weather? Min mamma och pappa hjälper mycket. Dom följer River på matcherna idag så han kan lira och jag är hemma i lugnet med Vide. Det är en bra lösning tycker jag. Vi har fyra mil in till stan och i en tid som denna när jag återigen arbetar full tid med tidiga morgnar, läxor, packning och allmän planering så är jag rätt sliten under helgdagarna. Det gör såklart ingenting. Vilken förälder är INTE trött? Vad jag vill ha ut är att det är okej att kompromissa med planer och måsten. Jag ORKAR inte idag. Imorgon kör vi kanske på som vanligt och på tisdag kan det lika gärna vara så att jag halvsover mig igenom min lediga dag. Det finns ingenting som är fel med det. Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Barnen har delvis fått lida pga mitt tillstånd. Vi försöker alltid lösa logistik och planeringen men det är självklart att det inte alltid går ihop. Inte med en mamma som inte kan stressa längre och en sambo som är resande och som också pressar sig och kör på alldeles för hårt han med. Han jobbar på det och jag är så glad och tacksam att han också börjat lära sig att släppa saker och prioritera om. Jag väljer att se det som att vi prioriterar OSS och inte alla upptåg som kommer med skola, träningar och till och med våra vänner. Vi låter helt enkelt bli för att ha en lättare dag imorgon eller redan idag. Varför ska så många göra så mycket hela tiden? Att läsa en bok är lika mycket aktivitet som att springa på stan efter en perfekt latte att fotografera. Det handlar mer om vad en vill göra och inte vad man förväntas göra. Jag är usel på att vara fysiskt aktiv nuförtiden och det jag gör hela dagarna är egentligen så mycket tyngre än att ta sig tid för träning. Hemma planerar jag såklart hela tiden alla saker som har med skola, skjuts och jobb att göra. Jag städar och tvättar mest för det mesta men det är för att jag vill (tycker typ det är relaxing) och inte är tvingad pga ojämställt förhållande. Vi är, skönt nog, väldigt samspelta och på samma blad i stort sett hela tiden. Det som tar tid för mig är att jag behöver skriva ner och veta att allt är klart och ordnat inför nästa sak som ska hända. Vare sig det är barnens skola eller sambons resande. Eller att se till allas välmående. Det. Tar. Mycket. Energi.

Vintermörkret gör saker och ting lite tyngre. Det är mörkt och alla människor går liksom i nåt slags ide i några månader. Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem. Trots det så känns den här vintern så mycket ljusare än åren innan. Jag brusar inte upp över småsaker och har äntligen lärt mig sortera bort det som egentligen är såna bagateller att det bara stör den där positiva energin jag så länge saknat. Okej, kanske blir en tofflig mamma på köpet men jag vill inte tjafsa med barnen när vi bara ses varannan vecka. Jag vill inte heller att jag och Björn ska diskutera saker som egentligen inte ens är ett problem. Det är vi däremot helt magiskt duktiga på. Vi kan bli så jävla sura över nåt på ungefär en millisekund men sen fem minuter senare så diskuterar vi vad vi ska laga för gott när vi är ensamma hemma igen. Det har jag aldrig tidigare upplevt. Den där känslan av att VETA att vissa saker inte är värda att kriga om har gjort att jag har så mycket mer energi över till det som faktiskt spelar roll.

Jag kräver inte att du som aldrig upplevt detta ska förstå, men jag förväntar mig att du iaf försöker.

Ni har säkert hört ordet spegling förut? Det är något jag tänker på varje dag. Våra barn var rätt så mycket mer trotsiga under perioden jag mådde som sämst, när dom hade en mamma utan tålamod och uppfylld av oro. Mår jag bra så mår dom mycket bättre och det är inte nåt som det krävs raketforskning för att förstå. Vi kan prata. Läsa. Kramas. Vara. Sen sköter sig resten om jag bara tar mig själv först när det verkligen behövs. När människor i ens egen eller andras omgivning inte mår bra så behöver samhället bli bättre på att stötta och förstå. Det är ingenting som någon klarar sig ur helt på egen hand och är det ett enda måste man behöver leva med resten av livet så är det att prioritera rätt. Låt saker som känns alldeles för jobbiga vara, våga fråga om hjälp och skäms inte för att be om hjälp. Jag hade aldrig någonsin varit här om jag inte börjat prata ut när jag var där. I mörkret alltså. Läs mer

Bakom regnbågar och unicorns…

…döljer sig en flicka så känslig och skör för så mycket. Jag antar att det är den jag är idag och ingenting annat. Efter dessa tre grymt bra, och på samma gång grymt jobbiga, åren så har jag gått igenom allt från missfall till personlig utveckling. Krigande och gråtande om vartannat. Jag minns så jävla tydligt hur jag mådde när jag behövde ta tag i små måsten. Som att gå in på förskolan för att hämta mina barn. Eller när vi stressande skulle hinna in på stan inför julafton. Hur jag mådde illa av tanken att möta folk på gatan och hur det kändes i ansiktet när det där brusandet tog över och gjorde mig halvdöv och bortkopplad.

Som att hamna i otakt med vågorna och vatten skvalpar in.

Min största rädsla i livet, förutom att aldrig hitta någon som gör mig lycklig, var och har alltid varit att drabbas av panikångest och utbrändhet. Alltså det är verkligen ett jävla straff bara för att en är duktig och drivande person. Vilket jag är och var. På vägen hade jag däremot glömt bort hur kaffet egentligen smakar eller hur gött det är att andas in morgonluft nere vid sjön. Jag hade inte tid eller lugnet inombords att uppskatta någonting på det sättet som det faktiskt förtjänar. En kaffekopp tänker du? För mig kan en sån liten jävla grej betyda mer än vad du tror. Går vi tillbaka till när jag klappade ihop som en säck potatis så kunde jag inte ens dricka kaffe. Fick panikångestattacker lättare med koffein i systemet och jag kunde absolut inte ha dåliga nätter utan sömn. Då var jag ett kolli. En liten människa på jorden som blev skvätträdd av att det knackade på dörren eller om jag fick höra att vi skulle iväg någonstans utan någon som helst planering bakom. Hallå! Alltså jag skrek inombords för att min hjärna byggde upp någon slags historia om hur allt antagligen kommer att bli skitjobbigt och att jag inte kan klara av detta ens om jag tog ångestdämpande tabletter eller var full. Det var ett välkänt faktum att jag inför mig själv inte klarade av ett jävla skit. Så galet illa att ens egen hjärna vänder sig emot sin kropp och bara förstör sådär. Jag grubblade hela tiden, sov kasst och vaknade totalt havererad innan dagen ens börjat och jag minns hur jag alltid försökte stolpa upp vilka jobbiga måsten jag behövde ta tag i just denna skitdag till måndag. Eller tisdag. Eller onsdag. Vilken dag det var spelade helt enkelt ingen roll. Alla var lika satans dåliga och obehärskade. Som när man sitter i en båt och man hamnar i otakt med vågorna och vatten skvalpar in. Sen blev jag blöt och hann aldrig torka upp innan jag började oroa mig för nästa storm som var på väg. För det visste jag såklart eftersom jag lever med något som ni kanske hört om tidigare… katastroftankar. Det är roliga tankar om precis allt som kan gå fel med ingenting. Eller allting beroende på hur vi ser saken. En gång, minns detta så tydligt, så var jag helt galet nervös över att åka till läkaren (hatar vårdcentraler sen den här perioden) och var så pass dålig att jag fick hjälp till läkaren tack vare min koordinator på rehab. Jag pallade inte ens gå in där själv. Taket höll på att rasa in och jag skulle väl dö om jag kom in där, blek och svag som satan, och snackade med en doktor? Det sa min hjärna åt mig iaf. Den gången lyssnade jag och var så bortkopplad när jag kom in till min läkare att jag inte har en aning om vad jag sa eller vad jag egentligen ville ha hjälp med. Det här var just när min medicinering kickade igång och det var ett rent helvete. Läs mer

Ventilering pt.2

Vill börja med att säga TACK. Tack för alla råd och tips, stöttande ord och allt där emellan efter mitt inlägg om min lillasyster i söndags.

Det är en förjävla märklig sits vi i familjen sitter i och detta är något vi bråkat med av och till (mest till) i över 34 år.

Utan avsikt att låta lite otacksam så har många kommit med tips och det är SÅ FINT, men det märks hur svårt det är för utomstående att på riktigt förstå att vi gjort och testat ALLT för att hon ska förstå, få hjälp och leva ett hyfsat bra och anpassat liv. Då jag skriver allt menar jag verkligen precis allt! Från början under dom yngre åren var det inte samma problem som det är idag. Det är som att vi konstant handskas med en hormonstinn tonåring… med råge. Många av er tipsade om utredningar och om instanser som ska kunna hjälpa för att få diagnoser fastställda. Alltså… det är jättefint att läsa hur mycket nu bryr er, men hon HAR SÅKLART redan en massa diagnoser. Hon föddes med ett förståndshandikapp, (är det PK att skriva så nu förtiden?) vilket gjort att vi från dag ett vetat att hon aldrig ‘bara kan förändras’ eller att medicinering och hjälp kommer att få något att försvinna. Detta är den hon är och vi har i alla år anpassat oss efter vad hon kan klara av och inte.

Kommunen vill inte veta av henne pga jobbsituationen. Visst är det jävligt pantat när en människa som helt uppenbart inte kan arbeta på samma sätt som gemene man inte får förståelse för det? Samma sak med deras enormt misslyckade försök att sätta sig in i hur det faktiskt fungerar. Det är klart hon säger att hon klarar av precis allt. Hon tror faktiskt det på riktigt! Sen sitter det en okunnig människa och tror på det. Bara det är en sån brist i systemet. Samma sak när det kommer till cirkusen runt rättigheter och lagstiftningar som kanske är bra i grunden men fallerar när vi når den här punkten då en individ som min lillasyster aktivt försöker att leva precis som alla andra. Det låter ju såklart jättefint! Herregud så duktig hon är! Klart du ska ha barn! Samma rättigheter! Gör vad du vill för DU ÄR JU SÅ DUKTIG! Det är här det brister.

Alla har kanske rätt att skaffa barn (jag vet helt ärligt inte?!) men alla SKA INTE skaffa barn. Det bara är så. Sorry. Barnet skulle dö. Hon skulle inte veta om barnet är hungrigt eller behöver vård. Nada. Zip. Inget av det. Eller för att göra det enkelt: Ingenting som har med socialt samspel och empati fungerar. Så ni vet.

Jag är så less på denna tystnad. Idag är det skitsvårt med LSS och allt som rör just det, men det är inte LSS som försvårar mest. Det som försvårar och förstör mest är okunskap. Okunniga handläggare. Okunniga instanser. Okunnig lillasyster. Läs mer

Ventilering

Jag har länge funderat om jag ska skriva om detta eller inte, men varje gång så har jag liksom låtit bli. Det är ett svårt och inte alltid lätthanterligt ämne och helt ärligt så vet varken jag eller min familj hur vi ska arbeta med dessa problem. Det är en mörk värld. Herregud, så dramatisk jag låter.

Så this is the deal: Jag har som ni (kanske) vet, två systrar. Det är inget ovanligt med det. Däremot så skiljer det en hel del mellan oss två äldre och vår yngsta syster i socialt samspel och hur vi uppfattar kontakt med andra och hur vi värderar rätt och fel. Vi två som är äldre är väl ingenting att orda om direkt. Har alltid haft en härlig och bra syskonrelation. Jag och Erika har alltid stått varandra nära. Vi är jäkligt olika men samtidigt märks det att när vi behöver varandra så kan vi läsa den andra bra. Vi finns där och vi förstår att vi är olika. Puss på dä Erika! Du betyder enormt mycket för mig!

Vår relation med vår yngsta syster är lite annorlunda. Det finns massa jäkla sätt att benämna min tre år yngre systers tillstånd. Man vill ju vara PK.

Hon har en del diagnoser. Skulle gissa Asbergers, någon slags ADHD, (möjligtvis) bipolär, epilepsi och en medfödd funktionsvariation som är ytters svårbestämd. Hon klarar liksom av en hel del saker. Är lite politisk engagerad, hon kan (typ) arbeta- iaf så länge det inte är för invecklat. Anpassning är viktig. Däremot så fungerar hon inte som mig socialt eller när det kommer till rätt eller fel.

Det har alltid funnits en viss problematik. Naturligtvis. Vi är en familj där alla alltid stödjer varandra och vi har gett min yngsta syster dom verktyg vi kan ge henne för att klara av det hon ska kunna klara av. Det som gör mig arg och ledsen är att människor som inte har en aning om hur hon fungerar som människa på riktigt tutar i henne massa jävla skit.

‘Du klarar av vadsomhelst’

‘Du har lika mycket rätt att skaffa barn som alla andra’

‘Du är vuxen och får göra vad du vill’

Vet ni hur det är att leva med någon som inte förstår innebörden i detta? Säkert inte. Hon kan varken betala räkningar eller läsa av en känsla i ett rum fyllt av människor hon faktiskt känner. Det gigantiska problem vi får kriga med idag är att hon förlorat sin LSS, pga att människor faktiskt suttit på ett möte med henne ensam och godtagit när hon hävdar att hon klarar sig själv. Detta är så jävla dåligt! Hon passar inte alltid in på arbetsplatser, inte för att hon inte försöker eller är otrevlig, men för att hon inte fungerar som mig eller dig socialt. Det blir jobbigt och påfrestande för henne.

Det handlar verkligen inte enbart om arbete och vanligt hederligt rätt och fel. Detta är en så otroligt mörk värld.

Mobbing.

Sexuella övergrepp.

Hot.

Jag kan hålla på hur länge som helst. Vet människor om att tjejer som hon inte klarar av vadsomhelst? Att hon inte kan skilja på när hon gör någon ledsen eller när hon ber om för mycket? Det här är vad vi kämpar med hela tiden. En främling skulle kunna säga åt henne att göra vad fan som helst och hon skulle på riktigt INTE FÖRSTÅ ATT DET ÄR FEL. Hon lyssnar på alla utom oss. För hon tror att vi inte vill att hon ska bli vuxen och klara sig själv. Tro mig. Det är typ det enda vi vill. Hon kan dock aldrig komma dit. Hennes moraliska kompass är för alltid lite vind och skev.

Vet ni vilka som gett henne alla dessa idéer förresten? Människor som jobbar med människor. Läkare. Assistenter. Folk inom handikappomsorgen. Människor som ser henne nån halvtimma då och då men inte har en aning om vilket krig dom startar hemma hos oss.

Skaffa barn? Snälla. Alltså hon kan inte skaffa barn. Att så det fröet i hennes huvud är så jävla elakt. Ni ska veta hur många gånger hon ballat ur totalt och sagt upp kontakten. Ibland bara för att vi frågat var hon varit. Ibland för att vi försöker reda ut konflikter. Som vuxna gör, men det går inte.

Jag minns en gång när min mamma fick åka med henne på sjukhuset pga magsmärtor. Vår rädsla (förutom att hennes liv var i fara såklart) var att hon kanske skulle vara gravid. Eller den gången som hon blev utsatt för övergrepp men inte förstod att det var just ett övergrepp.

Dom gånger vi hittat extremt opassande sms på hennes telefon från andra män (ibland mkt äldre vidriga slem) som lika gärna skulle kunna utnyttja henne och sedan kasta henne i ett dike. Hennes svar när vi konfronterat henne? Typ såhär: Jag skrev tillbaka för att jag ville att dom skulle låta mig vara.

Ingen logik i det alls.

Vill ni veta hur hon hanterar detta? När okända män letar efter tjejer att utnyttja? Fel. Hon hanterar det FEL. Och det är så ledsamt! Hon vet inte att dom är vidriga äckel och hon vet inte att hon har ett värde som hon ska värna om. Hon svarar inte LÅT MIG VARA eller att hon ska polisanmäla.

Nej nej.

Hon svarar: Du kan få så mycket sex du vill av mig.

För att hon inte FÖRSTÅR. Vi försöker få henne att förstå utan att bråka och med en tanke att det en dag kanske går in att hon inte är som alla andra. Precis som jag inte är som alla andra. Jag klarar inte heller av vadsomhelst, jag får inte alltid göra som jag vill. Jag känner mg varken mogen eller vuxen. Skillnaden är att hennes temperament, ordval och beteende är något vi behöver hjälp och stöd med. Stöd vi inte längre får. Hon borde inte ha en telefon med tillgång till precis allt, hon ser inte så bra att hon kan städa utan att hälften missas och hon vet egentligen inte vad som är bra eller dåligt. Gott eller ont.

Det här är jättesvårt för mig att skriva om. Det är en sån börda att inte få hjälp och det är SÅ FEL att vem fan som helst tycker dom kan säga lite ditt och datt till henne utan att det blir konsekvenser för oss.

Läs mer

10 svar om (min) psykisk(a) ohälsa

Så. Jag fick MASSSSSSSOR av frågor om psykisk ohälsa när jag la ut en Q&A på Instagram och nu kommer sammanställningen. Har valt ut tio frågor som berör ämnet. Varsågoooooda!


1. Vad hjälper dig mest när du mår dåligt?

Detta var den vanligaste frågan! Jag försöker att slappna av och acceptera att jag inte mår bra alla dagar. Musik hjälper mycket men det som antagligen hjälper mig mest är att träna. Att promenera eller köra nåt enklare träningspass hemma är både upplyftande och avstressande. Framförallt så ska en ta det chill med att få panik när man inte orkar prestera. Det är helt okej att skita i precis allt för en dag.


2. Hur beskriver du dina panikångest-attacker?

Oj. Jag har problem med den sociala biten, tro det eller ej, så oftast är det när jag är bland stora folksamlingar eller står i långa köer som jag reagerar som sämst. Jag får tunnelseende, kallsvettas och hör dåligt. Jag vill FLY. Bort. Mata ångesten. Mina ben känns som gummi och mitt hjärta slår jättehårt. Idag så känner jag inte av det alls på samma sätt som förr och det är SÅ JÄVLA SKÖNT. Jag försöker andas lugnt och tänka att det inte är värsta grejen om det faktiskt skulle hända något. Katastroftankar är jättevanligt och NORMALT när man lever med ångest och oro.


3. Du är en sån förebild som öppnar upp dig om allt detta. Hur ska jag våga göra samma?

Först och främst: TACK. Jag har inte alltid varit öppen med hur jag mår men idag kan jag inte tänka mig att hålla det inne. Hjärnan är ett organ bland många andra i kroppen och även här behövs underhåll och hänsyn. Jag tycker att det är självklart att vi ska prata öppet och ocensurerat om psykisk ohälsa. Stöd och pepp är såklart hur jävla viktigt som helst och kan inte vänner och familj förstå eller inte VILL förstå så är det jättejobbigt. Du vinner alltid på att säga rakt ut vad du behöver hjälp med och kan inte folk stötta så hitta dom som gör det! Våga. Du kommer känna hur lättnaden sköljer in över dig I promise!


4. Vilken musik lyssnar du på när du är orolig?

Massa olika! Älskar att sjunga så är det låtar jag kan sjunga med i ordentligt så knäpper jag lätt på en sån. Jag gillar att lyssna på Eva Cassidy eller Lisa Miskovsky när jag vill varva ner. Båda har en sån där lugnande röst och musiken är svävande och härlig.


5. Har du förlorat många vänner pga din psykiska ohälsa?

NEJ. Däremot har jag glidit ifrån eller själv sagt upp vänskaper av andra anledningar. Det har inte direkt varit en ‘förlust’ att välja bort någon som bara snackar skit och inte kan ge positiv energi. Jag värderar mina vänner högt och det ÄR viktigt att ha rätt personer runt sig. Vissa förstår kanske inte vad som är så jobbigt för mig ibland men då är vi antagligen inte så bra vänner heller. Dom som känner mig vet att jag har mina dagar men att jag oftast är precis som vanligt! Jag har ju fan inte gått och blivit labil. Jag är känsligare än många andra när det blir för mycket eller när jag sover dåligt, har PMS eller det är mycket oljud nonstop. Jävligt många kan nog relatera till det oavsett.


6. Har någon nån gång dömt dig för din ohälsa?

Säkert många som jag inte ens vet om. Kan inte bry mig mindre. Med det sagt så är det självklart att jag bryr mig om vad mina vänner och min familj tycker och tänker om mig men alla andra kan få göra bäst fan dom vill! Kan tänka mig att en del har svårt att förstå att jag vissa dagar helt enkelt inte pallar att vara bland folk. Eller att jag är lite frånvarande inne på en affär. Jag anser dock att jag är som vanligt nästan all vaken tid men har NÅN kass dag bland många väldigt bra! Med tiden lär man sig lyssna på sig själv och vikten av att värdera sitt mående högt är så tydlig när man har såna här problem som jag har. Därför skiter jag i vad andra tycker så länge jag och min familj mår bra och kan hantera hela processen.


7. Jag tycker antidepp klingar SÅ DÅLIGT, men tror jag borde äta det egentligen. Tar du något för ditt mående?

Yes. Jag äter dels Sertralin 100mg som hjälper mig att minska bruset i skallen. Nej, det är inga röster eller sånt sjukt jag hör, utan BRUS. Stress. Press. Sånt jobbigt brus ni vet. Den hjälper mig att enklare kunna sortera alla mina tankar. Dom är MÅNGA. Haha… Det tog dock ett gott antal månader innan den kickade in som den skulle och jag mådde rent ut sagt PISS men hade bestämt att aldrig ge upp och här är jag nu. Den hjälper verkligen SÅ MYCKET. Jag är mer mig själv igen. Jag äter även Mirtazapin. Det är en medicin som jag tar när jag ska sova. Ingen sömntablett utan en lugnande medicin som gör att jag slipper ligga orolig om natten. Den fungerar så bra och jag äter en väldigt låg dos. Jag hoppas ändå kunna sluta med den snart eftersom jag mår så mycket bättre nu än när jag började med den. Mirtazapin gör mig hungrig och vikten går upp lite men annars är den super.


8. Vad var jobbigast när du gick in i väggen?

Helt ärligt så var det just det faktum att jag och Björn inte ens varit tillsammans i ett år. Jag gick KONSTANT och tänkte på hur han måste uppfatta mig nu när jag typ direkt bränner ut mig och blir helt loco. Vi gick igenom två missfall och det var supertungt. För oss båda. Tror inte att jag hade kraschat just då om dom inte inträffat men tror samtidigt att det var due to happen. Jag har stressat och pushat mig i tio år innan detta så… Vi klarade hela kalabaliken jättebra och är väldigt lyckliga idag även om jag haft ett jobbigt år.


9. Tre bästa tipsen får att ‘snabbt’ må bättre?

Eat, sleep, sex, repeat.


10. Hur gör du för att acceptera att du mår dåligt?

Förstå och främst: Jag mår inte dåligt i den bemärkelsen att jag ständigt är nere i en mörk dalgång, men förstår frågan. Tänker att jag överlag är vanliga Veronica men kanske behöver jag mer faktorer som ska spelas ut rätt för att klara av livet? Jag accepterar att jag är såhär för att JAG är såhär. Det är ju inte någon annan som plötsligt tagit över min kropp utan jag måste hitta rätt medel för att må bra. Acceptansen har alltid funnits där för jag älskar mig själv så mycket och VET hur viktigt det är att välkomna även sina sämre sidor.


Nu återgår jag till prosit, pollenchock och piller. Hoppas ni finner någon tröst och pepp i mina svar.

Kram/ V

Det här med att lära sig dansa i regnet

Den här påskhelgen har varit såååååå skön! Att få börja den med att fira födelsedagen på fint hotell i Luleå var helt underbart och att sedan komma hem till värme och ljumma vindar blandat med nya utemöbler och kvällssol får en att känna sig speciell på nåt sätt. Ljuvlig helg i all ära, men det är inte det jag tänker skriva om idag.


Happiness has nothing to do with your life’s circumstances, it’s based on your ability to accept the things you are experiencing.

Jag har många gånger lättat mitt hjärta för er och aldrig censurerat någonting i mitt liv. Tänker inte göra det nu heller när jag verkligen känner för att skriva om hur det är att leva jämsides med psykisk ohälsa, ångest och oro. Att acceptera den istället för att ignorera. Det är säkert enkelt för många som inte vet hur det känns att vara svajig och känslig att inte alls förstå vilken enorm styrka det krävs för att hantera upp och nedgångar i livet. Jag har alltid enkelt kunnat relatera till människor som ena stunden står högt upp på berget och vinkar ner med lättsamma rörelser för att sedan en stund senare vara på den lägsta botten i en dalgång helt utan dagsljus. Det är svårt att fatta, jag fattar det. Jag tänkte försökta berätta hur jag fungerar under en idag helt normal vecka.

Det har förändrats rätt mycket sen jag tog tag i min medicinering. Att börja med Sertralin var ett klokt beslut och det har hjälpt mig mycket att liksom få ro i skallen. Jag är en överpresterare och vill alltid vara bäst på allt jag tar mig an. Det har varit bland det svåraste att lära sig släppa. Jag fungerar helt enkelt inte längre när det blir för mycket på agendan eller ens när det är många olika ljud i ett rum fyllt av människor. Istället så försöker jag göra några utvalda saker varje dag och sen vara nöjd med att ha fått det gjort i alla fall. Ibland blir det mer än punkterna jag noterat och ibland inte, men oftast så gör jag allt jag ska och somnar med gott samvete med vetskap om att jag gjort något vettigt utan att oro och ångest vunnit över mig.

Some days, I can conquer the world. Other days, it takes me three hours to convince myself to shower.

Så hur är det att leva med detta? En berg och dalbana. Som en regnbåge efter sommarregn. Limbo. Det är glädje och sorg på en och samma gång.

Läs mer