Hurra! Vi ska INTE ha barn!


Ah det ljuva livet. Ska vi ventilera om just det LJUVA LIVET kanske? För ett år sedan var jag mentalt på en hård och kall botten med, iaf vad det kändes som, ett ton skräp ovanpå min kropp. Efter två missfall så pallade jag ingenting, klev rätt in i en vägg som var jättehård och sen arbetade jag inte på ett år. Jag gick knappt utanför dörren i höstas och jag sov helt galet dåligt. Vägrade medicin och tanken uppstod gång på gång hur mycket jag önskade ett gemensamt barn med Björn. Ni som har gått igenom samma ni vet hur jävla hårt det tar på en. En del orkar kriga även efter fem och sex missfall men inte vi. Det här är verkligen inte för oss. Efter en tid så började vi prata hur vi ska gå vidare och vad vi ska göra. Helt uppenbart är ju att det är onödigt att försätta mig i samma sits igen. Jag vill inte. Inte Björn heller. Så vi har beslutat att VI INTE SKA HA BARN! Allting sedan den tanken blev spikad har blivit lättare. Som en bris. Vi har det så otroligt bra som vi har det och två barn finns ju redan här. Två fantastiska sådana dessutom. Jag tror det är vanligt att fastna i tanken när man verkligen vill någonting och det var så det blev. Kunde gråta över detta i tystnad flera gånger i veckan och stressen jag kände inför att kunna prestera och orka gå igenom det igen gjorde att jag inte blev friskare. För mig så handlar återhämtning väldigt mycket om acceptans och insikt. Jag insåg att jag inte skulle klara av detta samtidigt som vi tillsammans accepterade att livet är bra ändå. Det var rätt enkelt att ta till sig detta faktum och lättnaden efter vi pratat och lagt alla dessa känslor i en låda och låst med en nyckel förändrade så mycket. Allt blev lättare. Mitt mående gick åt rätt håll, jag var glad igen och vi var bägge mycket lugnare. Rofyllda på nåt sätt. Läs mer