Att lyssna på mig själv.

En del dagar blir det såhär. Jag låter bli att göra saker jag tänkt för att själen skriker att jag ska ta det lugnt. Är så jävla lyhörd mot mig själv nuförtiden och det är tacksamt. Jag låter helt enkelt bli att åka till stan. Hade lite ångestpåslag på morgonen, bilkörning och det går inte ihop och vet du? Det gör INGENTING. Jag har ändå lyckats med massa saker än så länge idag. Handlat färg, postat brev, pantat burkar, handlat frukost, hämtat ut paket och matat katterna. Senare idag ska jag måla. Det är så skönt att sålla och det är inte så att jag inte vill åka iväg till stan. Det är klart jag vill det, men jag måste göra såhär för att fungera resten av veckan, eller bara för dagen. Jag förstår verkligen inte hur så många kan med att göra saker hela tiden och aldrig stanna upp och andas. Att sova en stund mitt på dagen och koppla bort allt är typ min nya rutin när jag är ledig. Är såklart inte alltid trött men det är så jävla skönt att inte bli påverkad av vad alla andra pysslar med på sin lediga tid. Låt mig va när jag är ledig! Behöver jag sova så gör jag det. Speciellt när jag har en 50h vecka på jobbet. Så idag har jag låååååång frukost- ni vet hur mycket jag älskar frukost- och när jag känner för det så ska jag fixa i Vides rum. Alla nya möbler och lampor är påväg och jag hoppas att vi inte behöver vänta alltför länge på sängen. Hursomhelst så är den här onsdagen till för lugnet och lagom med sysslor.

Favoritfrukost🖤🌺

Läs mer

’Ett nej är ett… ja?’

Jag stiger alltid upp innan familjen vaknar. Gör min frukost, dricker kaffe och sätter mig i soffan med min stora mugg och slår igång tv:n. Det är min favorit-timme på dagen. Inte för att jag är ensam men för att det är tyst och jag alltid har lättast att tänka då. Jag grubblade mer förut men tänka i tystnad är en nödvändighet för att jag ska fungera bra. Det är både skönt och tacksamt att bara sitta såhär- ingen är vaken utom jag- och jag bara är. Varje morgon. Senaste dagarna har varit mer än bra. Saker och ting fungerar som jag vill och jag känner inte den där klumpen av stress i maggropen som jag blivit så van vid efter många år av oro och just stress. Det ordet är som en plåga. Avskyr hela grejen med att allt ska vara så jävla perfekt, vad man ska hinna med på en dag, hur vi löser logistik för att spara så mycket tid som möjligt osv. För mig är det så tröttsamt.

2020 är här nu i alla fall. Känner lite att många satsar på det ‘nya livet’ och att en hel del förändringar ska ske NU eftersom det är nytt år och vi äntligen kan lämna gammalt bakom oss. Jag har inget särskilt löfte förutom att må bra och lyssna mer på barnen. Tycker att det är fina saker att tänka lite extra på och därför beslutade vi att börja det här året med att ordna upp Vides rum (igen). Inredning har alltid varit lika avkopplande för mig och den här gången känns det extra kul bara för att han är så peppad själv. Förra året fick vi inte direkt inspo från 6-åringen men i år är han delaktig och vill dela med sig om hur han vill ha det. Jätteskönt! Detta blir automatiskt en så bra kombo när jag har någon slags odiagnostiserad OCD och måste piffa och ändra saker och när barnen samtidigt VILL vara med och göra om hemma. Jag och barnen har inte alltid haft det enklast. Åren när jag levde själv så hade vi lite plats, lite pengar och så lite tid. Det fanns utrymme för dom i hjärtat såklart, men jag som ensamstående mor hade inget annat val än att jobba för att vi skulle klara oss varje månad. Känns fett gammaldags men det var verkligen så och det finns inga individer jag ser upp till så mycket som ensamstående föräldrar. Det är ett evigt slit och alla jag känner i den sitsen gör ett fantastiskt jobb. Jag har varit där så jag vet.

Så vad kommer jag fram till varje morgon när jag sitter ensam vaken och smågrubblar? Idag har jag bara känt tacksamhet. Att alla sover gott, att jag fungerar som vanligt och att vi har lagom med saker att ta tag i framöver. Jag har inte massa intressant att skriva eller vara förbannad över. Det är liksom… tyst i huvudet. Kanske är det såna gånger jag ska dela med mig så att ni som är mitt i er nedbrutenhet kan förstå att det verkligen blir bättre? Kanske kommer det en dålig dag imorgon, kanske inte. Jag brusar sällan upp nuförtiden och jag har lätt att sortera bort irritation som inte är värt att lägga energi på.

Framförallt har jag lärt mig det fina ordet NEJ. Jag säger inte ja till allt hela tiden och jag väljer vad jag vill göra efter vad jag orkar. Jag har alltid bara GJORT. Många gånger även fast jag egentligen inte orkar, men nu när jag säger nej så köper jag mig tid att lägga på det som är viktigt. Idag har jag redan sagt nej till flera saker. Exempelvis så ska jag inte tvätta. Inte heller ska jag lägga för mycket tid på att städa eller oroa mig över om jag orkar dagen eller ej. Folk förstår inte alltid. Jag kanske säger nej till mycket men samtidigt så blir det ju ett ja till något annat. Jag säger ja till lugnet. Kanske ja till personlig omvårdnad. Oftast säger jag ja till mycket mer än jag säger nej till men vi har hamnat i en värld där alla ska haka på och då är man automatiskt rolig och spontan. Ge mig en bok och ett glas vin en lördagkväll så har jag mycket mer ut av kvällen istället för att tacka ja till klubbande och galen fylla som ändå inte ger mig ett uns tillbaka dagen efter.

Mest av allt vill jag ha mer tid över till barnen och min familj. Dom får absolut inte lika mycket kärlek när jag inte mår bra och kan hantera vardagen. Så är det egentligen så illa att säga nej? Nej. Verkligen inte. Det är det klokaste ordet jag någonsin lärt mig skulle jag säga och det borde inte vara så negativt laddat. Det ger mig möjligheter på ett annat sätt för skulle jag säga ja till ALLT så skulle jag senare måsta säga nej fast jag egentligen vill. Det är en jäkla skillnad.

Morgnarna hos oss. Jag vaknar först sen smyger River upp. Vi slår alltid igång en film och myser ner oss. Idag: Veck i tiden. Allt detta för att jag sa nej till att tvätta nu på morgonen.

Trevlig helg på er🖤 Våga säga nej! /V

Let’s get in formation.

Är otroligt tacksam och glad över alla som kommenterat via DM efter senaste inlägget. Av någon anledning så fungerar inte kommentarsfunktionen här på bloggen men ska försöka få bukt på det snarast. Ni skriver ändå allt som oftast på Instagram ändå.

Tänker att jag ska berätta för er hur dagarna egentligen ser ut när det händer mycket och mitt huvud inte hänger med. Det är såklart så att alla dagar inte är något att orda om medan andra är mer… speciella.

Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Jag är långt ifrån århundrades mamma och sambo. Däremot så är jag grym på att veta mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag är jag och jag hoppas för tusan att det ska duga just precis med det. Vill dock ge några exempel bara för att krossa den här perfekta ytan som jag tror många tycker är jobbig att se från andra hela tiden. Livet är ju verkligen inte så och jag kan inte göra allt precis som alla önskar eller vill.

I helgen spelar min äldsta son innebandy. Idag rättare sagt. Jag är inte där utan hemma med lite extra ångestpåslag. Det blir alltid så när jag gjort mycket under veckan samtidigt som jag egentligen kanske borde tagit det lite lite lugnare. Många gånger prioriterar jag om och tänker på ett annat sätt. Hur gör jag för att så många som möjligt i familjen ska kunna göra det dom vill när jag känner mig lite under the weather? Min mamma och pappa hjälper mycket. Dom följer River på matcherna idag så han kan lira och jag är hemma i lugnet med Vide. Det är en bra lösning tycker jag. Vi har fyra mil in till stan och i en tid som denna när jag återigen arbetar full tid med tidiga morgnar, läxor, packning och allmän planering så är jag rätt sliten under helgdagarna. Det gör såklart ingenting. Vilken förälder är INTE trött? Vad jag vill ha ut är att det är okej att kompromissa med planer och måsten. Jag ORKAR inte idag. Imorgon kör vi kanske på som vanligt och på tisdag kan det lika gärna vara så att jag halvsover mig igenom min lediga dag. Det finns ingenting som är fel med det. Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Barnen har delvis fått lida pga mitt tillstånd. Vi försöker alltid lösa logistik och planeringen men det är självklart att det inte alltid går ihop. Inte med en mamma som inte kan stressa längre och en sambo som är resande och som också pressar sig och kör på alldeles för hårt han med. Han jobbar på det och jag är så glad och tacksam att han också börjat lära sig att släppa saker och prioritera om. Jag väljer att se det som att vi prioriterar OSS och inte alla upptåg som kommer med skola, träningar och till och med våra vänner. Vi låter helt enkelt bli för att ha en lättare dag imorgon eller redan idag. Varför ska så många göra så mycket hela tiden? Att läsa en bok är lika mycket aktivitet som att springa på stan efter en perfekt latte att fotografera. Det handlar mer om vad en vill göra och inte vad man förväntas göra. Jag är usel på att vara fysiskt aktiv nuförtiden och det jag gör hela dagarna är egentligen så mycket tyngre än att ta sig tid för träning. Hemma planerar jag såklart hela tiden alla saker som har med skola, skjuts och jobb att göra. Jag städar och tvättar mest för det mesta men det är för att jag vill (tycker typ det är relaxing) och inte är tvingad pga ojämställt förhållande. Vi är, skönt nog, väldigt samspelta och på samma blad i stort sett hela tiden. Det som tar tid för mig är att jag behöver skriva ner och veta att allt är klart och ordnat inför nästa sak som ska hända. Vare sig det är barnens skola eller sambons resande. Eller att se till allas välmående. Det. Tar. Mycket. Energi.

Vintermörkret gör saker och ting lite tyngre. Det är mörkt och alla människor går liksom i nåt slags ide i några månader. Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem. Trots det så känns den här vintern så mycket ljusare än åren innan. Jag brusar inte upp över småsaker och har äntligen lärt mig sortera bort det som egentligen är såna bagateller att det bara stör den där positiva energin jag så länge saknat. Okej, kanske blir en tofflig mamma på köpet men jag vill inte tjafsa med barnen när vi bara ses varannan vecka. Jag vill inte heller att jag och Björn ska diskutera saker som egentligen inte ens är ett problem. Det är vi däremot helt magiskt duktiga på. Vi kan bli så jävla sura över nåt på ungefär en millisekund men sen fem minuter senare så diskuterar vi vad vi ska laga för gott när vi är ensamma hemma igen. Det har jag aldrig tidigare upplevt. Den där känslan av att VETA att vissa saker inte är värda att kriga om har gjort att jag har så mycket mer energi över till det som faktiskt spelar roll.

Jag kräver inte att du som aldrig upplevt detta ska förstå, men jag förväntar mig att du iaf försöker.

Ni har säkert hört ordet spegling förut? Det är något jag tänker på varje dag. Våra barn var rätt så mycket mer trotsiga under perioden jag mådde som sämst, när dom hade en mamma utan tålamod och uppfylld av oro. Mår jag bra så mår dom mycket bättre och det är inte nåt som det krävs raketforskning för att förstå. Vi kan prata. Läsa. Kramas. Vara. Sen sköter sig resten om jag bara tar mig själv först när det verkligen behövs. När människor i ens egen eller andras omgivning inte mår bra så behöver samhället bli bättre på att stötta och förstå. Det är ingenting som någon klarar sig ur helt på egen hand och är det ett enda måste man behöver leva med resten av livet så är det att prioritera rätt. Låt saker som känns alldeles för jobbiga vara, våga fråga om hjälp och skäms inte för att be om hjälp. Jag hade aldrig någonsin varit här om jag inte börjat prata ut när jag var där. I mörkret alltså. Läs mer

Bakom regnbågar och unicorns…

…döljer sig en flicka så känslig och skör för så mycket. Jag antar att det är den jag är idag och ingenting annat. Efter dessa tre grymt bra, och på samma gång grymt jobbiga, åren så har jag gått igenom allt från missfall till personlig utveckling. Krigande och gråtande om vartannat. Jag minns så jävla tydligt hur jag mådde när jag behövde ta tag i små måsten. Som att gå in på förskolan för att hämta mina barn. Eller när vi stressande skulle hinna in på stan inför julafton. Hur jag mådde illa av tanken att möta folk på gatan och hur det kändes i ansiktet när det där brusandet tog över och gjorde mig halvdöv och bortkopplad.

Som att hamna i otakt med vågorna och vatten skvalpar in.

Min största rädsla i livet, förutom att aldrig hitta någon som gör mig lycklig, var och har alltid varit att drabbas av panikångest och utbrändhet. Alltså det är verkligen ett jävla straff bara för att en är duktig och drivande person. Vilket jag är och var. På vägen hade jag däremot glömt bort hur kaffet egentligen smakar eller hur gött det är att andas in morgonluft nere vid sjön. Jag hade inte tid eller lugnet inombords att uppskatta någonting på det sättet som det faktiskt förtjänar. En kaffekopp tänker du? För mig kan en sån liten jävla grej betyda mer än vad du tror. Går vi tillbaka till när jag klappade ihop som en säck potatis så kunde jag inte ens dricka kaffe. Fick panikångestattacker lättare med koffein i systemet och jag kunde absolut inte ha dåliga nätter utan sömn. Då var jag ett kolli. En liten människa på jorden som blev skvätträdd av att det knackade på dörren eller om jag fick höra att vi skulle iväg någonstans utan någon som helst planering bakom. Hallå! Alltså jag skrek inombords för att min hjärna byggde upp någon slags historia om hur allt antagligen kommer att bli skitjobbigt och att jag inte kan klara av detta ens om jag tog ångestdämpande tabletter eller var full. Det var ett välkänt faktum att jag inför mig själv inte klarade av ett jävla skit. Så galet illa att ens egen hjärna vänder sig emot sin kropp och bara förstör sådär. Jag grubblade hela tiden, sov kasst och vaknade totalt havererad innan dagen ens börjat och jag minns hur jag alltid försökte stolpa upp vilka jobbiga måsten jag behövde ta tag i just denna skitdag till måndag. Eller tisdag. Eller onsdag. Vilken dag det var spelade helt enkelt ingen roll. Alla var lika satans dåliga och obehärskade. Som när man sitter i en båt och man hamnar i otakt med vågorna och vatten skvalpar in. Sen blev jag blöt och hann aldrig torka upp innan jag började oroa mig för nästa storm som var på väg. För det visste jag såklart eftersom jag lever med något som ni kanske hört om tidigare… katastroftankar. Det är roliga tankar om precis allt som kan gå fel med ingenting. Eller allting beroende på hur vi ser saken. En gång, minns detta så tydligt, så var jag helt galet nervös över att åka till läkaren (hatar vårdcentraler sen den här perioden) och var så pass dålig att jag fick hjälp till läkaren tack vare min koordinator på rehab. Jag pallade inte ens gå in där själv. Taket höll på att rasa in och jag skulle väl dö om jag kom in där, blek och svag som satan, och snackade med en doktor? Det sa min hjärna åt mig iaf. Den gången lyssnade jag och var så bortkopplad när jag kom in till min läkare att jag inte har en aning om vad jag sa eller vad jag egentligen ville ha hjälp med. Det här var just när min medicinering kickade igång och det var ett rent helvete. Läs mer

’Du klarar av vad fan som helst’

Ibland kan jag känna mig som världens tråkigaste människa exakt samtidigt som jag känner mig glad att jag lärt mig lyssna på mig själv och gör det som får mig att må bra.

Jag vill inte träffa människor idag. Jag vill inte prata med massa folk och jag vill inte göra en massa aktiviteter och vara känslomässigt bakfull imorgon. Så då gör jag helt enkelt inte det. Det är märkligt att det alltid ses lite ‘konstigt’ att en inte vill delta. Jag ser det som att det visar att jag väljer mina dagar. Typ såhär: Jag har inte lika mycket energi som Björn. Han vill göra saker JÄMT. Jag måste däremot välja för annars orkar inte min hjärna och kropp med hela cirkusen som kallas livet. Jag kan till exempel inte arbeta, leka med barnen, dra på fest, stiga upp dagen efter för att rusa iväg någonstans och sedan styra upp en middag för fyra, sex eller 10 personer. Jag blir på så jävla kasst humör. Plus att jag inte förstår grejen med att det ALLTID måste hända något. Tack och lov så fattar min sambo rätt ofta att det är så jag är och jag är glad att han ibland sliter med mig för att jag kanske behöver det men inte själv fattar att jag behöver det. Om ni fattar. Mitt batteri laddar inte lika kvickt som hans och jag väljer hellre kvällar som enklare kan spås som perfekta, härliga och roliga kvällar än att försöka göra alla kvällar till bra kvällar. Det blir ju aldrig så ändå. Läs mer

Att sluta medicinera

Okej, så senaste året har jag käkat medicin dels för oro och ångest (Sertralin) och dels för nattsömnen (Mirtazapin). Nu är det så dags att trappa ur nattmedicinen vilket jag längtat så jävla mycket efter. Jag visste helt ärligt inte att Mirtazapin är en riktig skitmedicin om man vill slippa viktuppgång. Läste om kvinnor som gått upp 8 kilo (!) på 6 veckor. WHAT?! Nu fattar jag ju äntligen varför träningen inte gett nåt och jag bara ökat och ökat i vikt. Det HAR stressat mig och det är också okej att skriva om hur jävla lite jag vill öka i vikt. Missförstå mig rätt. Jag vill inte vara hur jävla slim som helst, men jag vill ju fan inte gå upp ett kilo direkt jag tittar på en jävla kanelbulle. Nån jävla måtta får det va! Det känns så jävla härligt att veta att det inte är JAG. Det är medicinen. Phu. Så den ska jag sluta med. Kanske jag kommer i ett och annat klädesplagg som jag köpte för inte alls längesen. Vi får se. Jag är bara glad att jag är ett steg närmare god hälsa. Är dock satans nervös över att få abstinens och ökad ångest en tid framöver. Det räcker liksom nu! Jag klarar även detta, men det känns så jäkla udda att liksom först äta en medicin för att man mår piss, sen när man slutar med den för att man mår bättre JA DÅ JÄVLAR SKA DU GÅ OCH MÅ DÅLIGT! Det är fan ett straff alltså. Jaja. Jag får leva med det. Bröööööl!

Mitt hälsoläge är såklart väldigt förändrat sen jag accepterade att jag faktiskt behöver medicin för att må bra. Jag ville inte inse det först pga skam, ängslan och det faktum att det alltid hyschas så jävla mycket runt att medicineras. SPECIELLT när vi snackar psykisk ohälsa. Varför? JA VARFÖR? Det är ju förbannat konstigt. Är du diabetiker så behöver du såklart insulin. Of fucking course. Jag har problem med mina hormoner. Alltså behöver jag medicin för att stabilisera alla fall jag annars får varannan vecka. Det är verkligen inget som är konstigt med det. Men det känns ofta som att när vi som öppnar upp oss om allt jävla möjligt så slås jag av tanken att alla andra kanske tänker: WHATEVER. Upprepa att du inte är konstig eller mentalt jävla crazy nog många gånger så blir det sant till slut. Det är min svaga sida som pratar då. Hon som är jävligt gnällig och typ inte vågar äga sina val och känslor.

Jag var livrädd för att gå in i väggen innan jag sprang fort som fan in i den. Jag var ju inte ens beredd! Kanske lite då, men inte att jag kände att jag sögs ner i ett hål och inte kunde få mig upp på egen hand. Det känns fortfarande orättvis och jag är ofta arg. Jag har svårt att acceptera att jag inte kan arbeta med vadsomhelst längre eller att jag måste ladda mina batterier längre och med kortare intervaller än andra. Jag blir arg när jag inte kan göra allt jag vill och jag blir förbannad när jag inte orkar. Men mest arg blir jag när människor inte får stöd när dom mår dåligt. Det är så evinnerligt jävla uselt och jag blir på riktigt ledsen när kvinnor skriver till mig och folk i deras närhet inte förstår! Typ: Bit ihop. Eller: Det sitter bara i ditt huvud. Alltså HAHA. Det är exakt där det sitter och ni som gick på era biologilektioner eller har IQ över 15 vet kanske att hjärnan är ett organ precis som din mage som alltid krånglar eller ditt hjärta som flera män eller kvinnor krossat. Jag säger inte get over yourself till dig. Jag fattar. Lite som att med psykisk ohälsa så följer liksom ödmjukhet inför andras motgångar med på köpet. Är det så så är det inte så illa om man kisar ordentligt. Superkraft.

Vi ska vara stolta. Vi ska också våga ta hjälp. Gå och prata med en bra psykolog. Ta medicinen. Flera om du behöver det och låt aldrig någon säga åt dig att sopa skiten under mattan. Det. Är. Inte. Värt. Det.

Kommande veckor kanske jag mår lite sisådär och kastar kanske ur mig lite extra gnäll om hur jag mår. Men vet ni? Det är okej att dala lite. Det är trots allt i motvind en drake lyfter.

Puss på er! /V

10 svar om (min) psykisk(a) ohälsa

Så. Jag fick MASSSSSSSOR av frågor om psykisk ohälsa när jag la ut en Q&A på Instagram och nu kommer sammanställningen. Har valt ut tio frågor som berör ämnet. Varsågoooooda!


1. Vad hjälper dig mest när du mår dåligt?

Detta var den vanligaste frågan! Jag försöker att slappna av och acceptera att jag inte mår bra alla dagar. Musik hjälper mycket men det som antagligen hjälper mig mest är att träna. Att promenera eller köra nåt enklare träningspass hemma är både upplyftande och avstressande. Framförallt så ska en ta det chill med att få panik när man inte orkar prestera. Det är helt okej att skita i precis allt för en dag.


2. Hur beskriver du dina panikångest-attacker?

Oj. Jag har problem med den sociala biten, tro det eller ej, så oftast är det när jag är bland stora folksamlingar eller står i långa köer som jag reagerar som sämst. Jag får tunnelseende, kallsvettas och hör dåligt. Jag vill FLY. Bort. Mata ångesten. Mina ben känns som gummi och mitt hjärta slår jättehårt. Idag så känner jag inte av det alls på samma sätt som förr och det är SÅ JÄVLA SKÖNT. Jag försöker andas lugnt och tänka att det inte är värsta grejen om det faktiskt skulle hända något. Katastroftankar är jättevanligt och NORMALT när man lever med ångest och oro.


3. Du är en sån förebild som öppnar upp dig om allt detta. Hur ska jag våga göra samma?

Först och främst: TACK. Jag har inte alltid varit öppen med hur jag mår men idag kan jag inte tänka mig att hålla det inne. Hjärnan är ett organ bland många andra i kroppen och även här behövs underhåll och hänsyn. Jag tycker att det är självklart att vi ska prata öppet och ocensurerat om psykisk ohälsa. Stöd och pepp är såklart hur jävla viktigt som helst och kan inte vänner och familj förstå eller inte VILL förstå så är det jättejobbigt. Du vinner alltid på att säga rakt ut vad du behöver hjälp med och kan inte folk stötta så hitta dom som gör det! Våga. Du kommer känna hur lättnaden sköljer in över dig I promise!


4. Vilken musik lyssnar du på när du är orolig?

Massa olika! Älskar att sjunga så är det låtar jag kan sjunga med i ordentligt så knäpper jag lätt på en sån. Jag gillar att lyssna på Eva Cassidy eller Lisa Miskovsky när jag vill varva ner. Båda har en sån där lugnande röst och musiken är svävande och härlig.


5. Har du förlorat många vänner pga din psykiska ohälsa?

NEJ. Däremot har jag glidit ifrån eller själv sagt upp vänskaper av andra anledningar. Det har inte direkt varit en ‘förlust’ att välja bort någon som bara snackar skit och inte kan ge positiv energi. Jag värderar mina vänner högt och det ÄR viktigt att ha rätt personer runt sig. Vissa förstår kanske inte vad som är så jobbigt för mig ibland men då är vi antagligen inte så bra vänner heller. Dom som känner mig vet att jag har mina dagar men att jag oftast är precis som vanligt! Jag har ju fan inte gått och blivit labil. Jag är känsligare än många andra när det blir för mycket eller när jag sover dåligt, har PMS eller det är mycket oljud nonstop. Jävligt många kan nog relatera till det oavsett.


6. Har någon nån gång dömt dig för din ohälsa?

Säkert många som jag inte ens vet om. Kan inte bry mig mindre. Med det sagt så är det självklart att jag bryr mig om vad mina vänner och min familj tycker och tänker om mig men alla andra kan få göra bäst fan dom vill! Kan tänka mig att en del har svårt att förstå att jag vissa dagar helt enkelt inte pallar att vara bland folk. Eller att jag är lite frånvarande inne på en affär. Jag anser dock att jag är som vanligt nästan all vaken tid men har NÅN kass dag bland många väldigt bra! Med tiden lär man sig lyssna på sig själv och vikten av att värdera sitt mående högt är så tydlig när man har såna här problem som jag har. Därför skiter jag i vad andra tycker så länge jag och min familj mår bra och kan hantera hela processen.


7. Jag tycker antidepp klingar SÅ DÅLIGT, men tror jag borde äta det egentligen. Tar du något för ditt mående?

Yes. Jag äter dels Sertralin 100mg som hjälper mig att minska bruset i skallen. Nej, det är inga röster eller sånt sjukt jag hör, utan BRUS. Stress. Press. Sånt jobbigt brus ni vet. Den hjälper mig att enklare kunna sortera alla mina tankar. Dom är MÅNGA. Haha… Det tog dock ett gott antal månader innan den kickade in som den skulle och jag mådde rent ut sagt PISS men hade bestämt att aldrig ge upp och här är jag nu. Den hjälper verkligen SÅ MYCKET. Jag är mer mig själv igen. Jag äter även Mirtazapin. Det är en medicin som jag tar när jag ska sova. Ingen sömntablett utan en lugnande medicin som gör att jag slipper ligga orolig om natten. Den fungerar så bra och jag äter en väldigt låg dos. Jag hoppas ändå kunna sluta med den snart eftersom jag mår så mycket bättre nu än när jag började med den. Mirtazapin gör mig hungrig och vikten går upp lite men annars är den super.


8. Vad var jobbigast när du gick in i väggen?

Helt ärligt så var det just det faktum att jag och Björn inte ens varit tillsammans i ett år. Jag gick KONSTANT och tänkte på hur han måste uppfatta mig nu när jag typ direkt bränner ut mig och blir helt loco. Vi gick igenom två missfall och det var supertungt. För oss båda. Tror inte att jag hade kraschat just då om dom inte inträffat men tror samtidigt att det var due to happen. Jag har stressat och pushat mig i tio år innan detta så… Vi klarade hela kalabaliken jättebra och är väldigt lyckliga idag även om jag haft ett jobbigt år.


9. Tre bästa tipsen får att ‘snabbt’ må bättre?

Eat, sleep, sex, repeat.


10. Hur gör du för att acceptera att du mår dåligt?

Förstå och främst: Jag mår inte dåligt i den bemärkelsen att jag ständigt är nere i en mörk dalgång, men förstår frågan. Tänker att jag överlag är vanliga Veronica men kanske behöver jag mer faktorer som ska spelas ut rätt för att klara av livet? Jag accepterar att jag är såhär för att JAG är såhär. Det är ju inte någon annan som plötsligt tagit över min kropp utan jag måste hitta rätt medel för att må bra. Acceptansen har alltid funnits där för jag älskar mig själv så mycket och VET hur viktigt det är att välkomna även sina sämre sidor.


Nu återgår jag till prosit, pollenchock och piller. Hoppas ni finner någon tröst och pepp i mina svar.

Kram/ V