Let’s get in formation.

Är otroligt tacksam och glad över alla som kommenterat via DM efter senaste inlägget. Av någon anledning så fungerar inte kommentarsfunktionen här på bloggen men ska försöka få bukt på det snarast. Ni skriver ändå allt som oftast på Instagram ändå.

Tänker att jag ska berätta för er hur dagarna egentligen ser ut när det händer mycket och mitt huvud inte hänger med. Det är såklart så att alla dagar inte är något att orda om medan andra är mer… speciella.

Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Jag är långt ifrån århundrades mamma och sambo. Däremot så är jag grym på att veta mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag är jag och jag hoppas för tusan att det ska duga just precis med det. Vill dock ge några exempel bara för att krossa den här perfekta ytan som jag tror många tycker är jobbig att se från andra hela tiden. Livet är ju verkligen inte så och jag kan inte göra allt precis som alla önskar eller vill.

I helgen spelar min äldsta son innebandy. Idag rättare sagt. Jag är inte där utan hemma med lite extra ångestpåslag. Det blir alltid så när jag gjort mycket under veckan samtidigt som jag egentligen kanske borde tagit det lite lite lugnare. Många gånger prioriterar jag om och tänker på ett annat sätt. Hur gör jag för att så många som möjligt i familjen ska kunna göra det dom vill när jag känner mig lite under the weather? Min mamma och pappa hjälper mycket. Dom följer River på matcherna idag så han kan lira och jag är hemma i lugnet med Vide. Det är en bra lösning tycker jag. Vi har fyra mil in till stan och i en tid som denna när jag återigen arbetar full tid med tidiga morgnar, läxor, packning och allmän planering så är jag rätt sliten under helgdagarna. Det gör såklart ingenting. Vilken förälder är INTE trött? Vad jag vill ha ut är att det är okej att kompromissa med planer och måsten. Jag ORKAR inte idag. Imorgon kör vi kanske på som vanligt och på tisdag kan det lika gärna vara så att jag halvsover mig igenom min lediga dag. Det finns ingenting som är fel med det. Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Barnen har delvis fått lida pga mitt tillstånd. Vi försöker alltid lösa logistik och planeringen men det är självklart att det inte alltid går ihop. Inte med en mamma som inte kan stressa längre och en sambo som är resande och som också pressar sig och kör på alldeles för hårt han med. Han jobbar på det och jag är så glad och tacksam att han också börjat lära sig att släppa saker och prioritera om. Jag väljer att se det som att vi prioriterar OSS och inte alla upptåg som kommer med skola, träningar och till och med våra vänner. Vi låter helt enkelt bli för att ha en lättare dag imorgon eller redan idag. Varför ska så många göra så mycket hela tiden? Att läsa en bok är lika mycket aktivitet som att springa på stan efter en perfekt latte att fotografera. Det handlar mer om vad en vill göra och inte vad man förväntas göra. Jag är usel på att vara fysiskt aktiv nuförtiden och det jag gör hela dagarna är egentligen så mycket tyngre än att ta sig tid för träning. Hemma planerar jag såklart hela tiden alla saker som har med skola, skjuts och jobb att göra. Jag städar och tvättar mest för det mesta men det är för att jag vill (tycker typ det är relaxing) och inte är tvingad pga ojämställt förhållande. Vi är, skönt nog, väldigt samspelta och på samma blad i stort sett hela tiden. Det som tar tid för mig är att jag behöver skriva ner och veta att allt är klart och ordnat inför nästa sak som ska hända. Vare sig det är barnens skola eller sambons resande. Eller att se till allas välmående. Det. Tar. Mycket. Energi.

Vintermörkret gör saker och ting lite tyngre. Det är mörkt och alla människor går liksom i nåt slags ide i några månader. Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem. Trots det så känns den här vintern så mycket ljusare än åren innan. Jag brusar inte upp över småsaker och har äntligen lärt mig sortera bort det som egentligen är såna bagateller att det bara stör den där positiva energin jag så länge saknat. Okej, kanske blir en tofflig mamma på köpet men jag vill inte tjafsa med barnen när vi bara ses varannan vecka. Jag vill inte heller att jag och Björn ska diskutera saker som egentligen inte ens är ett problem. Det är vi däremot helt magiskt duktiga på. Vi kan bli så jävla sura över nåt på ungefär en millisekund men sen fem minuter senare så diskuterar vi vad vi ska laga för gott när vi är ensamma hemma igen. Det har jag aldrig tidigare upplevt. Den där känslan av att VETA att vissa saker inte är värda att kriga om har gjort att jag har så mycket mer energi över till det som faktiskt spelar roll.

Jag kräver inte att du som aldrig upplevt detta ska förstå, men jag förväntar mig att du iaf försöker.

Ni har säkert hört ordet spegling förut? Det är något jag tänker på varje dag. Våra barn var rätt så mycket mer trotsiga under perioden jag mådde som sämst, när dom hade en mamma utan tålamod och uppfylld av oro. Mår jag bra så mår dom mycket bättre och det är inte nåt som det krävs raketforskning för att förstå. Vi kan prata. Läsa. Kramas. Vara. Sen sköter sig resten om jag bara tar mig själv först när det verkligen behövs. När människor i ens egen eller andras omgivning inte mår bra så behöver samhället bli bättre på att stötta och förstå. Det är ingenting som någon klarar sig ur helt på egen hand och är det ett enda måste man behöver leva med resten av livet så är det att prioritera rätt. Låt saker som känns alldeles för jobbiga vara, våga fråga om hjälp och skäms inte för att be om hjälp. Jag hade aldrig någonsin varit här om jag inte börjat prata ut när jag var där. I mörkret alltså. Läs mer

’Du klarar av vad fan som helst’

Ibland kan jag känna mig som världens tråkigaste människa exakt samtidigt som jag känner mig glad att jag lärt mig lyssna på mig själv och gör det som får mig att må bra.

Jag vill inte träffa människor idag. Jag vill inte prata med massa folk och jag vill inte göra en massa aktiviteter och vara känslomässigt bakfull imorgon. Så då gör jag helt enkelt inte det. Det är märkligt att det alltid ses lite ‘konstigt’ att en inte vill delta. Jag ser det som att det visar att jag väljer mina dagar. Typ såhär: Jag har inte lika mycket energi som Björn. Han vill göra saker JÄMT. Jag måste däremot välja för annars orkar inte min hjärna och kropp med hela cirkusen som kallas livet. Jag kan till exempel inte arbeta, leka med barnen, dra på fest, stiga upp dagen efter för att rusa iväg någonstans och sedan styra upp en middag för fyra, sex eller 10 personer. Jag blir på så jävla kasst humör. Plus att jag inte förstår grejen med att det ALLTID måste hända något. Tack och lov så fattar min sambo rätt ofta att det är så jag är och jag är glad att han ibland sliter med mig för att jag kanske behöver det men inte själv fattar att jag behöver det. Om ni fattar. Mitt batteri laddar inte lika kvickt som hans och jag väljer hellre kvällar som enklare kan spås som perfekta, härliga och roliga kvällar än att försöka göra alla kvällar till bra kvällar. Det blir ju aldrig så ändå. Läs mer

Brev till mitt 27-åriga jag

Nu tänker ni säker VA FAN! 27? Det var ju bara 10 jävla år sedan så vad kan du möjligtvis ha att säga till ditt yngre jag då? Det ska jag tala om. A SHITLOAD OF STUFF.

Jag växte upp i en fin, stabil familj. Jag har alltid haft många vänner, sportat, levt gott och jag har aldrig känt mig underpriviligerad. Däremot finns det saker som jag aldrig känt förrän nu. Saker som jag borde gjort för längesen eller saker jag liksom aldrig vuxit upp i och omfamnat. Som min kärlek till mig själv. Jag har alltid tyckt om mig själv men aldrig tidigare älskat mig själv på det sätt jag gör nu. Jag är en late bloomer, jag vet det. Jag är den som fortfarande har svårt att ta in livet och fullt ut förstå att jag ÄR vuxen. Känner mig inte vuxen. Anyway…

…så till brevet.

Veronica. Du borde verkligen öppna käften nån jävla gång. I 27 år har du varit en som är rädd för konflikter, du hatar motgångar och din röst höjs aldrig när du verkligen behöver ryta.

Du är skitmesig. Asså sådär supermesig inombords men utåt låtsas du. Du tänker att du är stark, jordad och fullbordad, men du vet egentligen inte alls vem du är. Du tänker för mycket. Du oroar dig vad andra tycker om dig och du har allmänt noll jävla koll över vem eller vilka du vill ha i din närhet.

Tycker du jag är hård mot dig? Bra. För du behöver höra all skit som jag fått leva med tack vare att du är en usel lyssnare. Till exempel kunde du ju fan ha kommit på tidigare att du ville utbilda dig. Satan! Alltså nu är du snart 40 och jag tackar då fan inte dig kan jag säga. Du kanske hade kunnat berätta för dina pojkvänner att du faktiskt inte gillar stringtrosor och att du helt ärligt inte hade några som helst känslor för godiset din boyfriend köpte hem på fredagarna. Det var ju fan ALLTID FEL. Men du ba: amen asså det blir skitabra! Älskar allt du serverar och lite till. Jag njöt inte alls kan jag säga. Du suger.

Kan vi prata om ditt enerverande sätt att hantera pengar? Eller vänta. Det är du fortfarande usel på så vi hoppar det pga möjlig intressekonflikt Veronicor emellan.

Vet du om att du inte haft en enda relation där du inte kompromissat bort den du är för att andra ska växa men inte du? Skitliten blev du. Pinigt!

Varför sökte du inte hjälp när du höll på brista? Du besökte ingen psykolog, berättade inte för dina vänner eller familj om hur du ibland kände att rummet bara krympte och krympte men du förblev samma storlek. Som Alice i Underlandet. Du borde pratat om det. Skrikit ut det till hela världen. Vad andra tycker om dig och dina känslor är inte deras business! Get over yourself.

Fan vad ful du var ibland. Alltså ändå rätt söt men ändå inte sådär waaaaow. Du la ingen tid på dig själv alls. Det kompromissar du aldrig bort idag. Never. Du är helt ärligt jävligt ball och rolig idag om vi jämför med 27-åringen. Ok, du var väl rätt jävla rolig då med men nu serrö!! Nu har du fan inga filter kvar och det är så sjukt BEEEEEFRIANDE! Fuck it liksom!

Visste du förresten att det tog ända till år 36 för att hitta mannen i ditt liv? Snacka om osnabb! Du är så jävla seg! Men! Du är också väldigt lycklig idag så jag förlåter dig din jävla blåmes.

Du har två barn idag. Fy fan alltså. Det gjorde du bra. Dom är vackrare än alla barn i världen och dom kommer bestiga berg för du är en kickass-morsa! Se fram emot den tiden, vårda den och njut. Vide kissar fortfarande i sängen så vill bara förvarna att du kanske borde vänja dig vid att tvätta riktigt jävla ordentligt MÅNGA gånger framöver.

Fan vad jag älskar dig. Självklart gör jag det. Du är jag. Fast kanske mer som en beta-version som lämnar lite utrymme för förbättring och omkodning. Du är ju just nu helt jävla dum i huvudet men jag ska ge dig tydliga riktlinjer här så du kommer igång lite smidigare.

Nummer ett! Ha på dig vilka trosor du vill.

Nummer två! Låt din familj få veta hur du mår. Vad du känner. Vad du gör. Allt. Det enda som kan gå fel är om du INTE gör som jag säger.

Tre! Speak up! Våga vara den DU VILL VARA. Screw the rest och bara så du vet: Nästan alla dör i Game of Thrones.

Men du ska veta detta också. Livet är idag som det är för att du var som du var. Jag önskat bara att du träffat mig tidigare. Då hade vi redan gått igenom massa skit ihop och funnit vilka sidor hos oss som är bäst att bygga vidare på. Det tog ett jäkla tag för dig att acceptera hur du faktiskt är funtad. Vad du vill. VEM DU ÄR. Idag vet du allt det, men du har fan inte varit snabb. Visste du förresten att nu idag, 10 år senare så lever du livet du vill leva, med mannen du älskar och du mår jättebra! Kanske lite lätt menthal men i pretty good shape i övrigt. Var beredd på en jävla storm om sisådär 9 år. Du klarar det. Allt är precis som det ska vara trots motgångar, missfall och monster-pms. Du klarar allt. Du HAR klarat allt.

Som avslut på det här brevet så behöver du också veta att du idag är en kvinna som älskar att posta provocerande bilder, du skriver jättemycket och är helt ärligt JÄTTEBRA på just det. Dina bröst är jättemycket större. Du är goare, kurvigare och mycket mer välmående. Du värnar om ditt egna värde så mycket och du pratar öppet och ärligt om psykisk ohälsa i en värld som är relativt dålig på att fatta. Sluta för fan aldrig med det kvinna. Du är kvinna! En stolt och stark sådan. Jävligt osvensk med dina utlägg om hur bra du är men här är nåt fler borde ta till sig. Hylla sina kroppar, äga sina val och ta för sig mer. Vi duger så himla bra som vi är. Förutom du din mes. Fan vad det suger att du inte fattat allt detta tidigare. Du irriterat mig ibland lika mycket som när folk beställer en moschito eller expresso. Vilket är typ den högsta nivån av irritation. Jävligt hög är den.

Tack Veronica för att du var såsom du var (nåväl halvt tack lilla fågel) för jag hade aldrig varit just precis här annars.

Köp boxertrosor!

/V