…som när jag var 16.

inlägget innehåller annonslänk

Jag har tänkt på en sak så jäkla mycket sista tiden. Hur kommer det sig att en del typer av människor inte KAN LÅTA BLI ATT SNACKA SKIT? Är det någon medfödd gen eller handlar det om dålig självkänsla? Sökande efter medhåll och falsk vänskap?

Trodde på riktigt att denna tiden var över för mig men existerar jag tidvis på en plats jag måste befinna mig på så kan jag såklart inte välja vilket slags folk som finns runtomkring mig. Jag är en sån person som antingen säger hur jag känner rakt ut eller så håller jag käften. Okej, ibland pratar jag kanske lite skvaller (för att det helt ärligt kan vara riktigt trevligt!) men allt som oftast så väver jag inte in personliga påhopp och ogillande i snacket då. Är det skitsnack när det är sant exempelvis? Jag tycker inte det. Faktabaserad konversation med mina vänner känner inte jag är direkt nåt att bli irriterad över, däremot när det är totalt ogrundat och påhittat snack som sedan hittar tillbaka till vederbörande som det handlar om (i detta fall mig själv) så blir jag så jävla provocerad. Har fått höra alla möjliga versioner senaste månaderna. Att jag är rasist är ett rätt tydligt nedlåtande jag fick viskat i mitt öra för ett tag sedan. ”Jamen, du ogillar invandrare”. Detta är alltså ord som kommer från INGENSTANS. Kan dessutom tillägga att jag inte bara INTE ÄR rasist. Jag har varit förlovad och levt med en man från Iran. Är genuint intresserad av andra kulturer än min egen och har verkligen respekt för att vi alla har olika bakgrund, seder och bruk. Minns att jag tyckte om hans föräldrar så himla mycket. Så jävla gulliga och maten… omg maten! Nähä, okej det kanske inte bevisar något men ändå vill jag nog kanske tycka det. Speciellt när dessa ord kommer som taget från luften. SÅ FUCKING IRRITERANDE. Det finns massor med mer material som jag liksom får höra på omvägar nu och då. Tacka fan för att jag vet var jag står och inte direkt låter mig påverkas, men ändå kan jag inte låta bli att tänka… det här är som om jag vore 16 igen. När alla snackade skit om alla utan någon som helst anledning och som alltid slutade det med sårade vänner, onödiga diskussioner och utfrysning. Pinsamt att människor som ska ha växt upp uppenbart inte gjort detta. Rasist? Alltså va. Kom med en lögn som skulle vara mer trolig iaf. Läs mer

’Journée libre’

Ledig dag! Alltså nu menar jag inte enbart från jobbet utan även från precis alla andra och allt annat också. Jag är liksom… ensam. Att vara ensam är verkligen inte alltid något negativt, personligen så är det mer än behövligt. Älskar att vara själv hemma. Det är så jävla skönt att slumra till, fixa nåt enkelt fika, koka kaffe och helt enkelt vara totalt bortkopplad från alla på hela jorden. Jag har en bok, blogg och fotojobb. Något som jag VERKLIGEN inte ser som något måste eller jobb utan bara skoj. Därför har dagen ägnats åt att fota till en kommande tävling (så jävla najs pris avslöjas snart!) som jag släpper nu idag någon gång. Foto för mig är typ som yoga är för andra. Otroligt avkopplande och ger mig utlopp för den där estetiska människan som verkligen inte går för full flax på mitt vanliga day to day-jobb. Kul är det också och även om jag är noga med vilka och vad jag samarbetar med så känner jag att jag aldrig kan vara för noga. Jag vill inte vara en sån som delar vadsomhelst till kreti och pleti och alla (inte jättemånga!) samarbeten jag gör, gör jag med människor jag känner och vill pusha lite extra för. Tror jag typ tjänat… 1600kr kanske? Alltså sammanlagt all together. Det betyder alltså att det jag delar inte direkt har nåt med cash att göra. Jag vinner ju typ ZERO rikedom men ändå känner jag att jag bygger jättemycket kontakter, ges inspiration och glädje som jag kan dela med er. Är dock inte alls förtjust i vibben som finns i sociala medier angående reklamkampanjer och betalda samarbeten. Tycker ni som håller på mycket med sånt att ni verkligen kan stå för produkten ni marknadsför? Det undrar jag typ JÄMT. Eller gör ni det för att synas? Få gratis prylar? Tro mig det är hur najs som helst att få spons men jag skulle inte dela om jag inte älskade produkten. Jag är inte betald whatsoever (eller vänta! glöm för fan inte mina 1600 pix nu!) men älskar mina kollegor i mina kanaler. Det är riktigt roligt att göra dessa samarbeten oavsett pengar eller ej. Fast… jag menar… såna där boxar med lite allt möjligt som kommer hem och man ska unboxa? Tipsa om sin favorit som typ är diskmedel eller en sportdryck. KAN MAN ENS VINNA NÅT PÅ ATT DELA SÅNT? Och why?! Jag undrar massor på detta. Kanske är jag uppe på höga hästar nu men jag tycker det är konstigt. Har blivit besviken på mig själv många gånger för att jag delat en kampanj för att sedan upptäcka att alla jävlar delar exakt samma. Sånt bröt jag med för ett tag sedan för det känns inte rätt eller något jag kan stå för. Vill verkligen inte pusha för en produkt som jag inte ärligt tycker om. Nog!

Här är från fotningen idag och kanske får ni en ganska klar hint om vad jag ska utlysa för nyårstävling, men lite bonus ska en ha när man går in och läser bloggen nu på eftermiddagen visst?


Så det var cirka 1 timma av den här dagen som gick åt till det. Resten av tisdagen har jag försökt få ordning på det här stället. Bloggen. Haft problem med att ni inte kan kommentera inläggen vilket jag nu löst. Skönt! Däremot så vill jag att dom som läser inte ska behöva klicka sig in på inlägget för att få upp den lilla kommentar/ämnes-menyn som finns där. Så irriterande! Nu syns ju fan ingenting när man scrollar från förstasidan så därför bryter jag av inlägget så alla måste gå in på det dom vill fortsätta läsa. Ni som är bättre på WordPress än mig (ni är säkert många!) kan ju skicka en förklaring till mig så jag fattar var jag ändrat det. Jamen var det där tristaste diskussionen med mig själv ever? Kanske. Vi kan prata om julklappshysterin istället.

Den börjar lägga sig. Är klar till barnen och är så jävla nöjd med det. Alltså stor pust ut. River får radiostyrt Lego, böcker, tv-spel och ny morgonrock. Vide får ett piano (sorry synth!) sen ungefär samma som storebror. Det blir inte många klappar i år vilket känns helt okej. Dom är bortskämda året runt ändå. Jo! Sen tecknade jag en prenumeration på en tidning som heter ROBOT till barnen. Det är ett magasin för yngre gamers. Båda våra barn är tokiga i tv-spel (mamma med) så jag tror att dom kommer tycka detta är riktigt kul att få hem en gång i månaden. Det jag personligen tycker mest om att köpa är dock BÖCKER!! Skulle kunna köpa hur många som helst till dom hela tiden. Det känns också vettigt och klokt att pusha barnen att läsa mer. River får Planetarium (extremt vacker bok!) och Jordens fantastiska fakta. Han är vetgirig för tillfället så jag hoppas att jag tajmar rätt böcker till rätt läslustperiod nu. Vide får Super-Charlie och Flamingokatastrofen och sen KUNDE JAG INTE LÅTA BLI nya boken med Sommarskuggan. Vide älskar ju fanskapet. Tillsammans får dom Barnens stora kokbok: steg för steg. Ska bli ljuvligt att laga enkel mat tillsammans här hemma. Det är något jag verkligen ser fram emot så mycket. Björn njuter antagligen också av detta faktum. En liten klapp till Björn har också slunkit ner under granen. Vi byter egentligen inte men hittade två små saker som han bara måste ha! Han blev typ sur för att jag köpt nåt för nu måste ju han köpa till mig! Ha! Eller nej nej. Det behöver han verkligen inte för jag ger av kärlek inte pga måsten och begär. Herregud alltså.



Jag försöker koppla bort så mycket som det bara går under dessa lediga dagar. Det är så jäkla nödvändigt att slå av och inte göra någonting alls faktiskt. I morse somnade jag om efter Björn åkte, lyssnade på lite podd (True Crime all the Time! SJUKT BRA!) och sen fotade jag. Thats it. SÅ HÄRLIGT. När jag väl satte mig ner för att ordna upp på datorn kom jag också på att jag typ inte själv följer några bloggar alls! Alltså vad fan är det för jävla sätt egentligen? Jag läser såklart era, ni som jag följer på Instagram, men i övrigt då? Har ni tips? Jag tycker verkligen om att läsa om andras liv, det blir liksom en paus från mitt eget även om jag älskar mitt oändligt. Ombyte förnöjer visst? Som sagt tipsa mig om du har någon som jag definitivt måste kolla in närmare. Inga skönhetsbloggar eller bloggar som bara pushar för ett lyckligt påklistrat influencer-liv tack! Nej tack. Nej nej. NEJ. Vanliga unika människor por favore!

Kärlek!🖤 /V

Let’s get in formation.

Är otroligt tacksam och glad över alla som kommenterat via DM efter senaste inlägget. Av någon anledning så fungerar inte kommentarsfunktionen här på bloggen men ska försöka få bukt på det snarast. Ni skriver ändå allt som oftast på Instagram ändå.

Tänker att jag ska berätta för er hur dagarna egentligen ser ut när det händer mycket och mitt huvud inte hänger med. Det är såklart så att alla dagar inte är något att orda om medan andra är mer… speciella.

Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Jag är långt ifrån århundrades mamma och sambo. Däremot så är jag grym på att veta mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag är jag och jag hoppas för tusan att det ska duga just precis med det. Vill dock ge några exempel bara för att krossa den här perfekta ytan som jag tror många tycker är jobbig att se från andra hela tiden. Livet är ju verkligen inte så och jag kan inte göra allt precis som alla önskar eller vill.

I helgen spelar min äldsta son innebandy. Idag rättare sagt. Jag är inte där utan hemma med lite extra ångestpåslag. Det blir alltid så när jag gjort mycket under veckan samtidigt som jag egentligen kanske borde tagit det lite lite lugnare. Många gånger prioriterar jag om och tänker på ett annat sätt. Hur gör jag för att så många som möjligt i familjen ska kunna göra det dom vill när jag känner mig lite under the weather? Min mamma och pappa hjälper mycket. Dom följer River på matcherna idag så han kan lira och jag är hemma i lugnet med Vide. Det är en bra lösning tycker jag. Vi har fyra mil in till stan och i en tid som denna när jag återigen arbetar full tid med tidiga morgnar, läxor, packning och allmän planering så är jag rätt sliten under helgdagarna. Det gör såklart ingenting. Vilken förälder är INTE trött? Vad jag vill ha ut är att det är okej att kompromissa med planer och måsten. Jag ORKAR inte idag. Imorgon kör vi kanske på som vanligt och på tisdag kan det lika gärna vara så att jag halvsover mig igenom min lediga dag. Det finns ingenting som är fel med det. Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Barnen har delvis fått lida pga mitt tillstånd. Vi försöker alltid lösa logistik och planeringen men det är självklart att det inte alltid går ihop. Inte med en mamma som inte kan stressa längre och en sambo som är resande och som också pressar sig och kör på alldeles för hårt han med. Han jobbar på det och jag är så glad och tacksam att han också börjat lära sig att släppa saker och prioritera om. Jag väljer att se det som att vi prioriterar OSS och inte alla upptåg som kommer med skola, träningar och till och med våra vänner. Vi låter helt enkelt bli för att ha en lättare dag imorgon eller redan idag. Varför ska så många göra så mycket hela tiden? Att läsa en bok är lika mycket aktivitet som att springa på stan efter en perfekt latte att fotografera. Det handlar mer om vad en vill göra och inte vad man förväntas göra. Jag är usel på att vara fysiskt aktiv nuförtiden och det jag gör hela dagarna är egentligen så mycket tyngre än att ta sig tid för träning. Hemma planerar jag såklart hela tiden alla saker som har med skola, skjuts och jobb att göra. Jag städar och tvättar mest för det mesta men det är för att jag vill (tycker typ det är relaxing) och inte är tvingad pga ojämställt förhållande. Vi är, skönt nog, väldigt samspelta och på samma blad i stort sett hela tiden. Det som tar tid för mig är att jag behöver skriva ner och veta att allt är klart och ordnat inför nästa sak som ska hända. Vare sig det är barnens skola eller sambons resande. Eller att se till allas välmående. Det. Tar. Mycket. Energi.

Vintermörkret gör saker och ting lite tyngre. Det är mörkt och alla människor går liksom i nåt slags ide i några månader. Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem. Trots det så känns den här vintern så mycket ljusare än åren innan. Jag brusar inte upp över småsaker och har äntligen lärt mig sortera bort det som egentligen är såna bagateller att det bara stör den där positiva energin jag så länge saknat. Okej, kanske blir en tofflig mamma på köpet men jag vill inte tjafsa med barnen när vi bara ses varannan vecka. Jag vill inte heller att jag och Björn ska diskutera saker som egentligen inte ens är ett problem. Det är vi däremot helt magiskt duktiga på. Vi kan bli så jävla sura över nåt på ungefär en millisekund men sen fem minuter senare så diskuterar vi vad vi ska laga för gott när vi är ensamma hemma igen. Det har jag aldrig tidigare upplevt. Den där känslan av att VETA att vissa saker inte är värda att kriga om har gjort att jag har så mycket mer energi över till det som faktiskt spelar roll.

Jag kräver inte att du som aldrig upplevt detta ska förstå, men jag förväntar mig att du iaf försöker.

Ni har säkert hört ordet spegling förut? Det är något jag tänker på varje dag. Våra barn var rätt så mycket mer trotsiga under perioden jag mådde som sämst, när dom hade en mamma utan tålamod och uppfylld av oro. Mår jag bra så mår dom mycket bättre och det är inte nåt som det krävs raketforskning för att förstå. Vi kan prata. Läsa. Kramas. Vara. Sen sköter sig resten om jag bara tar mig själv först när det verkligen behövs. När människor i ens egen eller andras omgivning inte mår bra så behöver samhället bli bättre på att stötta och förstå. Det är ingenting som någon klarar sig ur helt på egen hand och är det ett enda måste man behöver leva med resten av livet så är det att prioritera rätt. Låt saker som känns alldeles för jobbiga vara, våga fråga om hjälp och skäms inte för att be om hjälp. Jag hade aldrig någonsin varit här om jag inte börjat prata ut när jag var där. I mörkret alltså. Läs mer