Det här med att lära sig dansa i regnet

Den här påskhelgen har varit såååååå skön! Att få börja den med att fira födelsedagen på fint hotell i Luleå var helt underbart och att sedan komma hem till värme och ljumma vindar blandat med nya utemöbler och kvällssol får en att känna sig speciell på nåt sätt. Ljuvlig helg i all ära, men det är inte det jag tänker skriva om idag.


Happiness has nothing to do with your life’s circumstances, it’s based on your ability to accept the things you are experiencing.

Jag har många gånger lättat mitt hjärta för er och aldrig censurerat någonting i mitt liv. Tänker inte göra det nu heller när jag verkligen känner för att skriva om hur det är att leva jämsides med psykisk ohälsa, ångest och oro. Att acceptera den istället för att ignorera. Det är säkert enkelt för många som inte vet hur det känns att vara svajig och känslig att inte alls förstå vilken enorm styrka det krävs för att hantera upp och nedgångar i livet. Jag har alltid enkelt kunnat relatera till människor som ena stunden står högt upp på berget och vinkar ner med lättsamma rörelser för att sedan en stund senare vara på den lägsta botten i en dalgång helt utan dagsljus. Det är svårt att fatta, jag fattar det. Jag tänkte försökta berätta hur jag fungerar under en idag helt normal vecka.

Det har förändrats rätt mycket sen jag tog tag i min medicinering. Att börja med Sertralin var ett klokt beslut och det har hjälpt mig mycket att liksom få ro i skallen. Jag är en överpresterare och vill alltid vara bäst på allt jag tar mig an. Det har varit bland det svåraste att lära sig släppa. Jag fungerar helt enkelt inte längre när det blir för mycket på agendan eller ens när det är många olika ljud i ett rum fyllt av människor. Istället så försöker jag göra några utvalda saker varje dag och sen vara nöjd med att ha fått det gjort i alla fall. Ibland blir det mer än punkterna jag noterat och ibland inte, men oftast så gör jag allt jag ska och somnar med gott samvete med vetskap om att jag gjort något vettigt utan att oro och ångest vunnit över mig.

Some days, I can conquer the world. Other days, it takes me three hours to convince myself to shower.

Så hur är det att leva med detta? En berg och dalbana. Som en regnbåge efter sommarregn. Limbo. Det är glädje och sorg på en och samma gång.

Läs mer

Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken väg du tar


Antagligen så är detta ett sånt inlägg som jag kommer gå tillbaka till om och om igen för att påminna mig om vilka saker och handlingar som hjälper mig att må bättre. Jag är, helt ärligt, jättedålig på att snabbt inse och ta in vilka faktorer som påverkar mig bra eller dåligt. Det här med min träning exempelvis. Jag VET att det hjälper, men har inte orkat mentalt att hantera promenader, styrketräning eller ens några som helst påfrestningar. Idag gör jag det. Enklaste och bästa tipset för att komma igång är att bara göra det! Jag är av den sorten som avskyr när andra säger åt mig att ‘bara göra det ändå’ om jag mår dåligt, men det här är en sån sak som är otroligt viktig för att slappna av och tänka klarare. Du kan gå en timma i valfri takt liksom. Inga måsten. Jag var så orolig i början att jag inte ens klarade att gå annat än runt kvarteret, men sen gick jag fler varv och fler varv och fler varv. Idag går jag minst en timma varje dag. Jag känner inte någon press att jag MÅSTE göra det men jag VILL. Så har jag aldrig känt. Jag känner i hjärnan att jag behöver röra på mig för att bevara hälsan både mentalt och fysiskt. Bara på tre veckor har jag gått från att må halvkasst till att somna hur bra som helst om kvällarna och vakna sådär härligt öm i kroppen. Visste inte hur mycket jag faktiskt saknat den känslan men det har jag helt uppenbart gjort. Igår körde jag min vanliga timma på löpbandet och sen tränade jag med barnen som tyngder. Rätt kul faktiskt. Vide väger perfekt för att kasta omkring. Bruset i huvudet väsnas inte så mycket längre och framförallt så kan jag planera utan att mina nerver går på högvarv, nästan som att jag istället för att vistas i ett rum med lite syre står på en helt öppen plats med hur mycket luft som helst. Jag älskar att hitta ord för hur jag känner mig. Att sätta ord på hur ångest känns och på vilket sätt det påverkar en är supersvårt. Det är OLIKA FÖR ALLA. Läs mer

Fredag och vi borde bara lyckliga

Den här boken är så viktig. Jag har lyssnat på tjejerna i Ångestpodden sedan dag 1 när dom kickade igång 2015 och när jag sen fick veta att dom skulle släppa bok blev jag så jävla glad. Det är inte bara boken som är viktig. Dom är viktiga. Att bryta tabun runt psykisk ohälsa är idag en av våra största samhällsfrågor. Tusentals (det räcker inte) människor mår dåligt just exakt nu pga ångest, bekräftelsebehov eller stress i vardag och på jobbet. Vi är inte gjorda att egentligen klara av det som tekniken ger oss. Ständigt uppkopplad, alltid påverkad av sociala medier osv. Det är hemskt! Må så vara att vi nu mår så himla dåligt, men vad värre är är att många inte får hjälp eller får känna att dom blir stöttade och förstådda. Det gör mig så arg.


Läs mer

Håll käft och prata om det!

Paradoxalt nog så är rubriken sjukt jävla vettig i detta sammanhang. Vi ska prata om psykisk ohälsa. Det är SJÄLVKLART att vi ska det. Pinigt att det är helt okej att gnälla när vi bryter ett ben (som btw LÄKER PÅ NÅGRA MÅNADER hallå) men direkt vi säger att vi mår dåligt psykiskt så är det fan noll insikt från rätt många människor. Hur många av er ringer och säger att ni är sjuk när ni har magsjuka? Eh. ALLA. Varför ringer vi sällan och säger att vi är sjuka när Fröken Ångest barrikaderat sig framför ytterdörren och bannar dig för tamefan allt? Vi kommer ju inte ut. Vi är sjuka. Precis som alla andra när dom åker dit på en förkylning eller vadsomjävlahelst så ska det ABSOLUT vara okej att inte kunna arbeta eller prestera alla dagar. Läs mer