’Ett nej är ett… ja?’

Jag stiger alltid upp innan familjen vaknar. Gör min frukost, dricker kaffe och sätter mig i soffan med min stora mugg och slår igång tv:n. Det är min favorit-timme på dagen. Inte för att jag är ensam men för att det är tyst och jag alltid har lättast att tänka då. Jag grubblade mer förut men tänka i tystnad är en nödvändighet för att jag ska fungera bra. Det är både skönt och tacksamt att bara sitta såhär- ingen är vaken utom jag- och jag bara är. Varje morgon. Senaste dagarna har varit mer än bra. Saker och ting fungerar som jag vill och jag känner inte den där klumpen av stress i maggropen som jag blivit så van vid efter många år av oro och just stress. Det ordet är som en plåga. Avskyr hela grejen med att allt ska vara så jävla perfekt, vad man ska hinna med på en dag, hur vi löser logistik för att spara så mycket tid som möjligt osv. För mig är det så tröttsamt.

2020 är här nu i alla fall. Känner lite att många satsar på det ‘nya livet’ och att en hel del förändringar ska ske NU eftersom det är nytt år och vi äntligen kan lämna gammalt bakom oss. Jag har inget särskilt löfte förutom att må bra och lyssna mer på barnen. Tycker att det är fina saker att tänka lite extra på och därför beslutade vi att börja det här året med att ordna upp Vides rum (igen). Inredning har alltid varit lika avkopplande för mig och den här gången känns det extra kul bara för att han är så peppad själv. Förra året fick vi inte direkt inspo från 6-åringen men i år är han delaktig och vill dela med sig om hur han vill ha det. Jätteskönt! Detta blir automatiskt en så bra kombo när jag har någon slags odiagnostiserad OCD och måste piffa och ändra saker och när barnen samtidigt VILL vara med och göra om hemma. Jag och barnen har inte alltid haft det enklast. Åren när jag levde själv så hade vi lite plats, lite pengar och så lite tid. Det fanns utrymme för dom i hjärtat såklart, men jag som ensamstående mor hade inget annat val än att jobba för att vi skulle klara oss varje månad. Känns fett gammaldags men det var verkligen så och det finns inga individer jag ser upp till så mycket som ensamstående föräldrar. Det är ett evigt slit och alla jag känner i den sitsen gör ett fantastiskt jobb. Jag har varit där så jag vet.

Så vad kommer jag fram till varje morgon när jag sitter ensam vaken och smågrubblar? Idag har jag bara känt tacksamhet. Att alla sover gott, att jag fungerar som vanligt och att vi har lagom med saker att ta tag i framöver. Jag har inte massa intressant att skriva eller vara förbannad över. Det är liksom… tyst i huvudet. Kanske är det såna gånger jag ska dela med mig så att ni som är mitt i er nedbrutenhet kan förstå att det verkligen blir bättre? Kanske kommer det en dålig dag imorgon, kanske inte. Jag brusar sällan upp nuförtiden och jag har lätt att sortera bort irritation som inte är värt att lägga energi på.

Framförallt har jag lärt mig det fina ordet NEJ. Jag säger inte ja till allt hela tiden och jag väljer vad jag vill göra efter vad jag orkar. Jag har alltid bara GJORT. Många gånger även fast jag egentligen inte orkar, men nu när jag säger nej så köper jag mig tid att lägga på det som är viktigt. Idag har jag redan sagt nej till flera saker. Exempelvis så ska jag inte tvätta. Inte heller ska jag lägga för mycket tid på att städa eller oroa mig över om jag orkar dagen eller ej. Folk förstår inte alltid. Jag kanske säger nej till mycket men samtidigt så blir det ju ett ja till något annat. Jag säger ja till lugnet. Kanske ja till personlig omvårdnad. Oftast säger jag ja till mycket mer än jag säger nej till men vi har hamnat i en värld där alla ska haka på och då är man automatiskt rolig och spontan. Ge mig en bok och ett glas vin en lördagkväll så har jag mycket mer ut av kvällen istället för att tacka ja till klubbande och galen fylla som ändå inte ger mig ett uns tillbaka dagen efter.

Mest av allt vill jag ha mer tid över till barnen och min familj. Dom får absolut inte lika mycket kärlek när jag inte mår bra och kan hantera vardagen. Så är det egentligen så illa att säga nej? Nej. Verkligen inte. Det är det klokaste ordet jag någonsin lärt mig skulle jag säga och det borde inte vara så negativt laddat. Det ger mig möjligheter på ett annat sätt för skulle jag säga ja till ALLT så skulle jag senare måsta säga nej fast jag egentligen vill. Det är en jäkla skillnad.

Morgnarna hos oss. Jag vaknar först sen smyger River upp. Vi slår alltid igång en film och myser ner oss. Idag: Veck i tiden. Allt detta för att jag sa nej till att tvätta nu på morgonen.

Trevlig helg på er🖤 Våga säga nej! /V

Mother by day…kärring by night?

Den här veckan har varit märklig. Ingenting har liksom gått som jag vill och arbetet har INTE flutit på som vanligt. Två halvdagar varvat med VAB och en dag med full fokus på sjuk unge. Jag blir så rastlös. Vi har lite att stå i hemma men det enda jag velat göra i veckan är att torka frukt och sortera ginflaskor. Är jag gammal styrdansande kärring nuförtiden? En som gnäller när grannarna lever om lite extra en lördagkväll och skriker på ungar som buskör nerför gatan? Kanske. Jag är så mycket tröttare än vanligt just nu. Varje kväll tänker jag att IMORGON. Imorgon ska jag göra så mycket! Ordna upp alla räkningar, boka besiktning, köpa sista julklapparna och styra upp en bra kväll med barnen där vi grottar ner oss i Netflix och äter godis. Sen bajsar jag typ över hela min planläggning och gör ingenting. Är på rätt kass humör fortfarande men det håller på att släppa. Tacka världen för det. Har inte varit den trevligaste människan dessa dagar och jag går med ständigt dåligt samvete över att jag inte hinner det jag vill eller medvetet skiter i saker som faktiskt skulle behöva göras. Tänker att den här känslan drabbar många hela tiden, men jag har personligen så jobbigt med mig själv när jag inte kan sortera tankar och måsten. Blir som ett sammelsurium av pladder och jag vill bara lägga mig och sova så en ny dag kommer snabbare.

Just nu är Björn borta på hockeyträning och jag sliter med min torkade jävla frukt! Fått nån slags sjuklig besatthet att torka alla världens citrusfrukter som jag sedan ska ha till alla mina drinkar hemma. Det är ett roligt och enkelt sätt att förfina något bara genom att slänga in det i ugnen men jag kan inte låta bli att tänka: Vad fan hände? Var det verkligen jag som var bakis fyra gånger i veckan för 3 år sedan? Aldrig sov eller städade min lägenhet? Jobbade nätterna i ända men ändå strök jag omkring med tjejkompisarna nere på klubben och dansade till klockan var sent. WHAT?! Alltså ALDRIG att jag skulle orka eller vilja det idag. Det är klart en förändras och jag är enormt lycklig idag när jag tänker på hur lugnt och rofyllt livet är. Däremot får jag total jävla ångest när jag ser mig själv nu och jämför mig med mig själv för 4 år sedan. Jag var så… LITEN. Tiny faktiskt. Jag HATAR min viktuppgång men jag älskar ju ost så vad ska en kvinna göra? Hellre ost än smal och svag som jag brukar säga! Säger det jätteofta till mig själv nuförtiden som en slags helt väntad övertalningsmanöver. Jag var också extremt halvnaken för några år sedan. Det saknar jag på riktigt. Älskar att vara halvnaken och det var inte alls konstigt egentligen. Jag peakade när jag var 34. Det är SÅ JÄVLA TYDLIGT. Aldrig varit så snygg som då och nu? Ja, nu fallerar kvinnan vars blogg ni läser. Nämen inte så men ändå! Det känns så men det ÄR INTE SÅ. Jag är fortfarande jättemycket jag osv osv men det jag försöker säga är… Läs mer

Let’s get in formation.

Är otroligt tacksam och glad över alla som kommenterat via DM efter senaste inlägget. Av någon anledning så fungerar inte kommentarsfunktionen här på bloggen men ska försöka få bukt på det snarast. Ni skriver ändå allt som oftast på Instagram ändå.

Tänker att jag ska berätta för er hur dagarna egentligen ser ut när det händer mycket och mitt huvud inte hänger med. Det är såklart så att alla dagar inte är något att orda om medan andra är mer… speciella.

Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Jag är långt ifrån århundrades mamma och sambo. Däremot så är jag grym på att veta mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag är jag och jag hoppas för tusan att det ska duga just precis med det. Vill dock ge några exempel bara för att krossa den här perfekta ytan som jag tror många tycker är jobbig att se från andra hela tiden. Livet är ju verkligen inte så och jag kan inte göra allt precis som alla önskar eller vill.

I helgen spelar min äldsta son innebandy. Idag rättare sagt. Jag är inte där utan hemma med lite extra ångestpåslag. Det blir alltid så när jag gjort mycket under veckan samtidigt som jag egentligen kanske borde tagit det lite lite lugnare. Många gånger prioriterar jag om och tänker på ett annat sätt. Hur gör jag för att så många som möjligt i familjen ska kunna göra det dom vill när jag känner mig lite under the weather? Min mamma och pappa hjälper mycket. Dom följer River på matcherna idag så han kan lira och jag är hemma i lugnet med Vide. Det är en bra lösning tycker jag. Vi har fyra mil in till stan och i en tid som denna när jag återigen arbetar full tid med tidiga morgnar, läxor, packning och allmän planering så är jag rätt sliten under helgdagarna. Det gör såklart ingenting. Vilken förälder är INTE trött? Vad jag vill ha ut är att det är okej att kompromissa med planer och måsten. Jag ORKAR inte idag. Imorgon kör vi kanske på som vanligt och på tisdag kan det lika gärna vara så att jag halvsover mig igenom min lediga dag. Det finns ingenting som är fel med det. Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Barnen har delvis fått lida pga mitt tillstånd. Vi försöker alltid lösa logistik och planeringen men det är självklart att det inte alltid går ihop. Inte med en mamma som inte kan stressa längre och en sambo som är resande och som också pressar sig och kör på alldeles för hårt han med. Han jobbar på det och jag är så glad och tacksam att han också börjat lära sig att släppa saker och prioritera om. Jag väljer att se det som att vi prioriterar OSS och inte alla upptåg som kommer med skola, träningar och till och med våra vänner. Vi låter helt enkelt bli för att ha en lättare dag imorgon eller redan idag. Varför ska så många göra så mycket hela tiden? Att läsa en bok är lika mycket aktivitet som att springa på stan efter en perfekt latte att fotografera. Det handlar mer om vad en vill göra och inte vad man förväntas göra. Jag är usel på att vara fysiskt aktiv nuförtiden och det jag gör hela dagarna är egentligen så mycket tyngre än att ta sig tid för träning. Hemma planerar jag såklart hela tiden alla saker som har med skola, skjuts och jobb att göra. Jag städar och tvättar mest för det mesta men det är för att jag vill (tycker typ det är relaxing) och inte är tvingad pga ojämställt förhållande. Vi är, skönt nog, väldigt samspelta och på samma blad i stort sett hela tiden. Det som tar tid för mig är att jag behöver skriva ner och veta att allt är klart och ordnat inför nästa sak som ska hända. Vare sig det är barnens skola eller sambons resande. Eller att se till allas välmående. Det. Tar. Mycket. Energi.

Vintermörkret gör saker och ting lite tyngre. Det är mörkt och alla människor går liksom i nåt slags ide i några månader. Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem. Trots det så känns den här vintern så mycket ljusare än åren innan. Jag brusar inte upp över småsaker och har äntligen lärt mig sortera bort det som egentligen är såna bagateller att det bara stör den där positiva energin jag så länge saknat. Okej, kanske blir en tofflig mamma på köpet men jag vill inte tjafsa med barnen när vi bara ses varannan vecka. Jag vill inte heller att jag och Björn ska diskutera saker som egentligen inte ens är ett problem. Det är vi däremot helt magiskt duktiga på. Vi kan bli så jävla sura över nåt på ungefär en millisekund men sen fem minuter senare så diskuterar vi vad vi ska laga för gott när vi är ensamma hemma igen. Det har jag aldrig tidigare upplevt. Den där känslan av att VETA att vissa saker inte är värda att kriga om har gjort att jag har så mycket mer energi över till det som faktiskt spelar roll.

Jag kräver inte att du som aldrig upplevt detta ska förstå, men jag förväntar mig att du iaf försöker.

Ni har säkert hört ordet spegling förut? Det är något jag tänker på varje dag. Våra barn var rätt så mycket mer trotsiga under perioden jag mådde som sämst, när dom hade en mamma utan tålamod och uppfylld av oro. Mår jag bra så mår dom mycket bättre och det är inte nåt som det krävs raketforskning för att förstå. Vi kan prata. Läsa. Kramas. Vara. Sen sköter sig resten om jag bara tar mig själv först när det verkligen behövs. När människor i ens egen eller andras omgivning inte mår bra så behöver samhället bli bättre på att stötta och förstå. Det är ingenting som någon klarar sig ur helt på egen hand och är det ett enda måste man behöver leva med resten av livet så är det att prioritera rätt. Låt saker som känns alldeles för jobbiga vara, våga fråga om hjälp och skäms inte för att be om hjälp. Jag hade aldrig någonsin varit här om jag inte börjat prata ut när jag var där. I mörkret alltså. Läs mer

Bakom regnbågar och unicorns…

…döljer sig en flicka så känslig och skör för så mycket. Jag antar att det är den jag är idag och ingenting annat. Efter dessa tre grymt bra, och på samma gång grymt jobbiga, åren så har jag gått igenom allt från missfall till personlig utveckling. Krigande och gråtande om vartannat. Jag minns så jävla tydligt hur jag mådde när jag behövde ta tag i små måsten. Som att gå in på förskolan för att hämta mina barn. Eller när vi stressande skulle hinna in på stan inför julafton. Hur jag mådde illa av tanken att möta folk på gatan och hur det kändes i ansiktet när det där brusandet tog över och gjorde mig halvdöv och bortkopplad.

Som att hamna i otakt med vågorna och vatten skvalpar in.

Min största rädsla i livet, förutom att aldrig hitta någon som gör mig lycklig, var och har alltid varit att drabbas av panikångest och utbrändhet. Alltså det är verkligen ett jävla straff bara för att en är duktig och drivande person. Vilket jag är och var. På vägen hade jag däremot glömt bort hur kaffet egentligen smakar eller hur gött det är att andas in morgonluft nere vid sjön. Jag hade inte tid eller lugnet inombords att uppskatta någonting på det sättet som det faktiskt förtjänar. En kaffekopp tänker du? För mig kan en sån liten jävla grej betyda mer än vad du tror. Går vi tillbaka till när jag klappade ihop som en säck potatis så kunde jag inte ens dricka kaffe. Fick panikångestattacker lättare med koffein i systemet och jag kunde absolut inte ha dåliga nätter utan sömn. Då var jag ett kolli. En liten människa på jorden som blev skvätträdd av att det knackade på dörren eller om jag fick höra att vi skulle iväg någonstans utan någon som helst planering bakom. Hallå! Alltså jag skrek inombords för att min hjärna byggde upp någon slags historia om hur allt antagligen kommer att bli skitjobbigt och att jag inte kan klara av detta ens om jag tog ångestdämpande tabletter eller var full. Det var ett välkänt faktum att jag inför mig själv inte klarade av ett jävla skit. Så galet illa att ens egen hjärna vänder sig emot sin kropp och bara förstör sådär. Jag grubblade hela tiden, sov kasst och vaknade totalt havererad innan dagen ens börjat och jag minns hur jag alltid försökte stolpa upp vilka jobbiga måsten jag behövde ta tag i just denna skitdag till måndag. Eller tisdag. Eller onsdag. Vilken dag det var spelade helt enkelt ingen roll. Alla var lika satans dåliga och obehärskade. Som när man sitter i en båt och man hamnar i otakt med vågorna och vatten skvalpar in. Sen blev jag blöt och hann aldrig torka upp innan jag började oroa mig för nästa storm som var på väg. För det visste jag såklart eftersom jag lever med något som ni kanske hört om tidigare… katastroftankar. Det är roliga tankar om precis allt som kan gå fel med ingenting. Eller allting beroende på hur vi ser saken. En gång, minns detta så tydligt, så var jag helt galet nervös över att åka till läkaren (hatar vårdcentraler sen den här perioden) och var så pass dålig att jag fick hjälp till läkaren tack vare min koordinator på rehab. Jag pallade inte ens gå in där själv. Taket höll på att rasa in och jag skulle väl dö om jag kom in där, blek och svag som satan, och snackade med en doktor? Det sa min hjärna åt mig iaf. Den gången lyssnade jag och var så bortkopplad när jag kom in till min läkare att jag inte har en aning om vad jag sa eller vad jag egentligen ville ha hjälp med. Det här var just när min medicinering kickade igång och det var ett rent helvete. Läs mer

Herrejävlar vad livet händer!

Senaste tiden har jag varit så uppslukad av så många olika saker. Arbete, barnen (som btw BÅDA GÅR SKOLA NU- hallå eller…) och att liksom leva livet så mycket det bara går.

Jag arbetar fortfarande kvar där jag varit några månader nu, men i mindre portioner. Både för att vi helt enkelt inte behöver vara lika många som arbetar och för att jag velat lite (läs mycket) runt vad som faktiskt fungerar för mig både mentalt och ur familje-vinkel. Vi har haft lååååånga samtal hemma huruvida det faktiskt fungerar med att jag alltid är borta helger och kvällar när jag väl jobbar. Vi beslutade oss därför för att jag skulle söka mig till lite annat som kan ge oss lite mer kvalitet på familjelivet. Vem säger nej till det? Så jag började söka jobb. Gick ungefär en halv dag sen löste sig allt sånt! Det är för mig väldigt prestigefullt att arbeta på en fin och väl omtalad restaurang. Det är även en helt otrolig ÄRA att dom faktiskt vill ha just mig där, men jag missar massor hemma. Jag missar barnen, vänner och get-togethers om vartannat och vi är lite för gamla för att förlora den tiden. Ja, jag sa det. GAMMAL. Så idag arbetar jag på ett ställe som mina barn älskar mig så jävla mycket för att jag valde. Leos! Helt galet egentligen. Jag vet inte om det blir en stund eller inte men jag trivs! Det har varit så många resor med arbete, sjukskrivning och massa annat senaste åren att jag kände: Nä. Nu är det såhär jag fungerar. Acceptera. Slappna av lite. Jobba med nåt som är relaxat och med bra tider så vi faktiskt får den tiden vi saknat så mycket. Sen har vi hutlöst mycket geléhallon och glass där så… ni fattar. Det är najs.

Jag har extremt hög arbetsstolthet. Har jävligt svårt öht när ‘folk’ inte är brydda på jobbet eller fattar att det är HELT UNDERBART att vara anställd och arbeta mot ett mål. Det har aldrig spelat någon roll för mig vad jag gjort. Det är all in eller gå hem. Punkt. Och tänk vad långt jag kommit dessa månader! Jag sitter inte hemma, rädd för att vara bland folk. Jag skiter inte i vardagsrutiner för att det känns jobbigt. Det är varken jobbigt eller tråkigt. NÅGONTING. Inget är tråkigt. Jag kommer hem i vettig tid, vi kan sprätta en flaska, gulla lite och det mina vänner är livskvalité på riktigt! Är så avslappnad och lättad. Mest för att jag bara bestämde mig att till slut skita i att övertänka. Jag sökte ett annat arbete, men jobbar extra där jag varit nu i sommar. Jag råkar älska det jobbet lite för mycket för att släppa det helt. Och vet ni? Det är helt jäkla okej! Kommer jag in på skolan är det också helt okej. Det löser sig och allt det där. Det vet jag.

I övrigt så har vi det väl som många andra nu. Förkylningar, trötta så in i helvete och lite ledsna att den rätt svala sommaren är över. Det blir mycket vinprovningar, planer på utlandsresa och en och annan dag med 100% sträcktittande på Netflix. OCKSÅ OKEJ!


Det där med spritromantiken hemma kommer ju aldrig dö ut. Det är MIN, och bara min, hobby här hemma. Björn står i köket, jag blandar drinkarna. Så kul! Vi har hunnit testa en hel del sen jag skrev sist så jag ska absolut styra ihop ett inlägg med lite höstfavoriter. Ni är många som efterfrågat just ett sånt inlägg. Jätteroligt verkligen.

Läs mer

Ventilering pt.2

Vill börja med att säga TACK. Tack för alla råd och tips, stöttande ord och allt där emellan efter mitt inlägg om min lillasyster i söndags.

Det är en förjävla märklig sits vi i familjen sitter i och detta är något vi bråkat med av och till (mest till) i över 34 år.

Utan avsikt att låta lite otacksam så har många kommit med tips och det är SÅ FINT, men det märks hur svårt det är för utomstående att på riktigt förstå att vi gjort och testat ALLT för att hon ska förstå, få hjälp och leva ett hyfsat bra och anpassat liv. Då jag skriver allt menar jag verkligen precis allt! Från början under dom yngre åren var det inte samma problem som det är idag. Det är som att vi konstant handskas med en hormonstinn tonåring… med råge. Många av er tipsade om utredningar och om instanser som ska kunna hjälpa för att få diagnoser fastställda. Alltså… det är jättefint att läsa hur mycket nu bryr er, men hon HAR SÅKLART redan en massa diagnoser. Hon föddes med ett förståndshandikapp, (är det PK att skriva så nu förtiden?) vilket gjort att vi från dag ett vetat att hon aldrig ‘bara kan förändras’ eller att medicinering och hjälp kommer att få något att försvinna. Detta är den hon är och vi har i alla år anpassat oss efter vad hon kan klara av och inte.

Kommunen vill inte veta av henne pga jobbsituationen. Visst är det jävligt pantat när en människa som helt uppenbart inte kan arbeta på samma sätt som gemene man inte får förståelse för det? Samma sak med deras enormt misslyckade försök att sätta sig in i hur det faktiskt fungerar. Det är klart hon säger att hon klarar av precis allt. Hon tror faktiskt det på riktigt! Sen sitter det en okunnig människa och tror på det. Bara det är en sån brist i systemet. Samma sak när det kommer till cirkusen runt rättigheter och lagstiftningar som kanske är bra i grunden men fallerar när vi når den här punkten då en individ som min lillasyster aktivt försöker att leva precis som alla andra. Det låter ju såklart jättefint! Herregud så duktig hon är! Klart du ska ha barn! Samma rättigheter! Gör vad du vill för DU ÄR JU SÅ DUKTIG! Det är här det brister.

Alla har kanske rätt att skaffa barn (jag vet helt ärligt inte?!) men alla SKA INTE skaffa barn. Det bara är så. Sorry. Barnet skulle dö. Hon skulle inte veta om barnet är hungrigt eller behöver vård. Nada. Zip. Inget av det. Eller för att göra det enkelt: Ingenting som har med socialt samspel och empati fungerar. Så ni vet.

Jag är så less på denna tystnad. Idag är det skitsvårt med LSS och allt som rör just det, men det är inte LSS som försvårar mest. Det som försvårar och förstör mest är okunskap. Okunniga handläggare. Okunniga instanser. Okunnig lillasyster. Läs mer

’Du klarar av vad fan som helst’

Ibland kan jag känna mig som världens tråkigaste människa exakt samtidigt som jag känner mig glad att jag lärt mig lyssna på mig själv och gör det som får mig att må bra.

Jag vill inte träffa människor idag. Jag vill inte prata med massa folk och jag vill inte göra en massa aktiviteter och vara känslomässigt bakfull imorgon. Så då gör jag helt enkelt inte det. Det är märkligt att det alltid ses lite ‘konstigt’ att en inte vill delta. Jag ser det som att det visar att jag väljer mina dagar. Typ såhär: Jag har inte lika mycket energi som Björn. Han vill göra saker JÄMT. Jag måste däremot välja för annars orkar inte min hjärna och kropp med hela cirkusen som kallas livet. Jag kan till exempel inte arbeta, leka med barnen, dra på fest, stiga upp dagen efter för att rusa iväg någonstans och sedan styra upp en middag för fyra, sex eller 10 personer. Jag blir på så jävla kasst humör. Plus att jag inte förstår grejen med att det ALLTID måste hända något. Tack och lov så fattar min sambo rätt ofta att det är så jag är och jag är glad att han ibland sliter med mig för att jag kanske behöver det men inte själv fattar att jag behöver det. Om ni fattar. Mitt batteri laddar inte lika kvickt som hans och jag väljer hellre kvällar som enklare kan spås som perfekta, härliga och roliga kvällar än att försöka göra alla kvällar till bra kvällar. Det blir ju aldrig så ändå. Läs mer