Herrejävlar vad livet händer!

Senaste tiden har jag varit så uppslukad av så många olika saker. Arbete, barnen (som btw BÅDA GÅR SKOLA NU- hallå eller…) och att liksom leva livet så mycket det bara går.

Jag arbetar fortfarande kvar där jag varit några månader nu, men i mindre portioner. Både för att vi helt enkelt inte behöver vara lika många som arbetar och för att jag velat lite (läs mycket) runt vad som faktiskt fungerar för mig både mentalt och ur familje-vinkel. Vi har haft lååååånga samtal hemma huruvida det faktiskt fungerar med att jag alltid är borta helger och kvällar när jag väl jobbar. Vi beslutade oss därför för att jag skulle söka mig till lite annat som kan ge oss lite mer kvalitet på familjelivet. Vem säger nej till det? Så jag började söka jobb. Gick ungefär en halv dag sen löste sig allt sånt! Det är för mig väldigt prestigefullt att arbeta på en fin och väl omtalad restaurang. Det är även en helt otrolig ÄRA att dom faktiskt vill ha just mig där, men jag missar massor hemma. Jag missar barnen, vänner och get-togethers om vartannat och vi är lite för gamla för att förlora den tiden. Ja, jag sa det. GAMMAL. Så idag arbetar jag på ett ställe som mina barn älskar mig så jävla mycket för att jag valde. Leos! Helt galet egentligen. Jag vet inte om det blir en stund eller inte men jag trivs! Det har varit så många resor med arbete, sjukskrivning och massa annat senaste åren att jag kände: Nä. Nu är det såhär jag fungerar. Acceptera. Slappna av lite. Jobba med nåt som är relaxat och med bra tider så vi faktiskt får den tiden vi saknat så mycket. Sen har vi hutlöst mycket geléhallon och glass där så… ni fattar. Det är najs.

Jag har extremt hög arbetsstolthet. Har jävligt svårt öht när ‘folk’ inte är brydda på jobbet eller fattar att det är HELT UNDERBART att vara anställd och arbeta mot ett mål. Det har aldrig spelat någon roll för mig vad jag gjort. Det är all in eller gå hem. Punkt. Och tänk vad långt jag kommit dessa månader! Jag sitter inte hemma, rädd för att vara bland folk. Jag skiter inte i vardagsrutiner för att det känns jobbigt. Det är varken jobbigt eller tråkigt. NÅGONTING. Inget är tråkigt. Jag kommer hem i vettig tid, vi kan sprätta en flaska, gulla lite och det mina vänner är livskvalité på riktigt! Är så avslappnad och lättad. Mest för att jag bara bestämde mig att till slut skita i att övertänka. Jag sökte ett annat arbete, men jobbar extra där jag varit nu i sommar. Jag råkar älska det jobbet lite för mycket för att släppa det helt. Och vet ni? Det är helt jäkla okej! Kommer jag in på skolan är det också helt okej. Det löser sig och allt det där. Det vet jag.

I övrigt så har vi det väl som många andra nu. Förkylningar, trötta så in i helvete och lite ledsna att den rätt svala sommaren är över. Det blir mycket vinprovningar, planer på utlandsresa och en och annan dag med 100% sträcktittande på Netflix. OCKSÅ OKEJ!


Det där med spritromantiken hemma kommer ju aldrig dö ut. Det är MIN, och bara min, hobby här hemma. Björn står i köket, jag blandar drinkarna. Så kul! Vi har hunnit testa en hel del sen jag skrev sist så jag ska absolut styra ihop ett inlägg med lite höstfavoriter. Ni är många som efterfrågat just ett sånt inlägg. Jätteroligt verkligen.

Läs mer

Ventilering pt.2

Vill börja med att säga TACK. Tack för alla råd och tips, stöttande ord och allt där emellan efter mitt inlägg om min lillasyster i söndags.

Det är en förjävla märklig sits vi i familjen sitter i och detta är något vi bråkat med av och till (mest till) i över 34 år.

Utan avsikt att låta lite otacksam så har många kommit med tips och det är SÅ FINT, men det märks hur svårt det är för utomstående att på riktigt förstå att vi gjort och testat ALLT för att hon ska förstå, få hjälp och leva ett hyfsat bra och anpassat liv. Då jag skriver allt menar jag verkligen precis allt! Från början under dom yngre åren var det inte samma problem som det är idag. Det är som att vi konstant handskas med en hormonstinn tonåring… med råge. Många av er tipsade om utredningar och om instanser som ska kunna hjälpa för att få diagnoser fastställda. Alltså… det är jättefint att läsa hur mycket nu bryr er, men hon HAR SÅKLART redan en massa diagnoser. Hon föddes med ett förståndshandikapp, (är det PK att skriva så nu förtiden?) vilket gjort att vi från dag ett vetat att hon aldrig ‘bara kan förändras’ eller att medicinering och hjälp kommer att få något att försvinna. Detta är den hon är och vi har i alla år anpassat oss efter vad hon kan klara av och inte.

Kommunen vill inte veta av henne pga jobbsituationen. Visst är det jävligt pantat när en människa som helt uppenbart inte kan arbeta på samma sätt som gemene man inte får förståelse för det? Samma sak med deras enormt misslyckade försök att sätta sig in i hur det faktiskt fungerar. Det är klart hon säger att hon klarar av precis allt. Hon tror faktiskt det på riktigt! Sen sitter det en okunnig människa och tror på det. Bara det är en sån brist i systemet. Samma sak när det kommer till cirkusen runt rättigheter och lagstiftningar som kanske är bra i grunden men fallerar när vi når den här punkten då en individ som min lillasyster aktivt försöker att leva precis som alla andra. Det låter ju såklart jättefint! Herregud så duktig hon är! Klart du ska ha barn! Samma rättigheter! Gör vad du vill för DU ÄR JU SÅ DUKTIG! Det är här det brister.

Alla har kanske rätt att skaffa barn (jag vet helt ärligt inte?!) men alla SKA INTE skaffa barn. Det bara är så. Sorry. Barnet skulle dö. Hon skulle inte veta om barnet är hungrigt eller behöver vård. Nada. Zip. Inget av det. Eller för att göra det enkelt: Ingenting som har med socialt samspel och empati fungerar. Så ni vet.

Jag är så less på denna tystnad. Idag är det skitsvårt med LSS och allt som rör just det, men det är inte LSS som försvårar mest. Det som försvårar och förstör mest är okunskap. Okunniga handläggare. Okunniga instanser. Okunnig lillasyster. Läs mer

’Du klarar av vad fan som helst’

Ibland kan jag känna mig som världens tråkigaste människa exakt samtidigt som jag känner mig glad att jag lärt mig lyssna på mig själv och gör det som får mig att må bra.

Jag vill inte träffa människor idag. Jag vill inte prata med massa folk och jag vill inte göra en massa aktiviteter och vara känslomässigt bakfull imorgon. Så då gör jag helt enkelt inte det. Det är märkligt att det alltid ses lite ‘konstigt’ att en inte vill delta. Jag ser det som att det visar att jag väljer mina dagar. Typ såhär: Jag har inte lika mycket energi som Björn. Han vill göra saker JÄMT. Jag måste däremot välja för annars orkar inte min hjärna och kropp med hela cirkusen som kallas livet. Jag kan till exempel inte arbeta, leka med barnen, dra på fest, stiga upp dagen efter för att rusa iväg någonstans och sedan styra upp en middag för fyra, sex eller 10 personer. Jag blir på så jävla kasst humör. Plus att jag inte förstår grejen med att det ALLTID måste hända något. Tack och lov så fattar min sambo rätt ofta att det är så jag är och jag är glad att han ibland sliter med mig för att jag kanske behöver det men inte själv fattar att jag behöver det. Om ni fattar. Mitt batteri laddar inte lika kvickt som hans och jag väljer hellre kvällar som enklare kan spås som perfekta, härliga och roliga kvällar än att försöka göra alla kvällar till bra kvällar. Det blir ju aldrig så ändå. Läs mer

Under his eye

Shame.

Shame.

Shame.

Jag tror aldrig jag varit så arg som jag är idag. Ingen kan ha missat Alabamas monumentala bakåtsträvande till lag. Den är i klarspråk VIDRIG. Vi kvinnor har ALDRIG fått något gratis. Under århundraden är det ingen man som lagt rösträtten i vår hand eller utan maktkamp gett oss våra naturliga rättigheter. Det är ett konstant KRIG för att kvinnan ska få stå jämte mannen. Fy fan så jävla trött jag blir. Hur fucked up det är att vi inte får bestämma över våra egna kroppar går inte mäta. Det är RIKTIGT fucked up.

Vänd på det för en stund. Ett gäng kvinnor sitter tillsammans och aktivt bestämmer att alla män ska fråntas rätten till sina kroppar. Att dom ska ifrågasättas efter en våldtäkt, att vi AKTIVT BESLUTAR att deras biologiska kön är mindre värt än vårt. En man som blir våldtagen för att en kvinna kör över alla hans mänskliga rättigheter och integritet. Kvinnan blir gravid, men mannen står där. Utlämnad till ett oönskat faderskap. DET SKULLE ALDRIG HÄNDA. Var är lagen som skärper oaktsamhet efter samlag? Mannen behöver bara vara där en gång oskyddat för att skicka sina little fucking swimmers vidare och ingen skyldighet finns för det liv som kanske från båda håll är oönskat. Var är den lagen? Var är lagen om att mannen har skyldighet att stå till svars för oönskad graviditet? INGENSTANS. Det är rätt jävla märkligt med tanke på att det där uttrycket ”It takes two to tango” faktiskt stämmer. Preventivmedel är allas ansvar, spelar ingen roll vem eller vad du är. Kvinnor skulle inte vara mödrar utan män, vi skulle obviously inte heller bli gravida utan män. Män skulle aldrig bli fäder utan kvinnor och dom SKULLE HELLER ALDRIG FRÅNTAS SINA RÄTTIGHETER av kvinnor. Aldrig. Jag lovar. Så varför ska kvinnor i Alabama förlora sina rättigheter på det här sättet? G I L E A D du skrämmer fan skiten ur mig.

Men vänta! Asså sjuk snilleblixt coming up boys! Vi kan tvångssterilisera lite hit och dit istället! Visst? Bra idé eller hur? Easy peasy! Inga påtvingade graviditeter eller illegala aborter längre. UTOPI FÖR FAN. Va? Tycker du det är ORÄTTVIST att en kvinna beslutar det? Hm… alltså den här konversationen känns påtagligt bekant. Eller?

Finns det ens EN ENDA LAG som bestämmer något över det manliga könet och mannen? Upplys mig gärna men så vitt jag vet så finns det ingen jävla lag någonstans som förtrycker och tystar mäns egna vilja och eget kön. Alltså det som dom har mellan benen. Som om det är nåt att skrika över? Ja, jag vet att du är man och jag är kvinna. Jag gick på mina biologilektioner och jag upptäckte i relativt unga år att jag har snippa och du har nåt annat. Så vad är det som gör att vi på något sätt ska fråntas rätten att bestämma över våra kroppar? Skulle jag och mina tjejpolare kunna bestämma över mäns roll och betydelse i samhället? Om deras kroppar. Deras värde. Deras integritet. NEJ, FÖR KVINNOR FATTAR. Vi fattar allt som har att göra med hela den här cirkusen. Vi har både spelat djuret i buren, vi har varit manegen som människor trampar på utan att torka bort skiten dom bär på under skorna och vi har varit lejonet som hoppar genom elden. VI FATTAR ATT INGEN MÄNNISKA SKA FÖRMINSKAS. För vi har varit den människan i decennier. Århundraden. Könet som i alla tider i mångt och mycket setts som en negation av mannen VET hur det är att kravla sig upp från botten, sträcka ut en hjälpande hand till sina medsystrar och skalla högt med feminismens knutna näve lyft mot skyarna. Det har alltid varit såhär för oss. Sure, vi har massor med stöttande män på vår sida också, men dom män som sitter där, utan en jävla aning om hur det känns att leva med rädslan att inte få bestämma över sin egna kropp har antagligen inte alls den kunskap och värdighet som krävs för att leda ett land. En stat. En community. Tänk om det var din mamma. Din syster. Din DOTTER. Nä, men va fan. LÅT HENNE FÖDA ETT JÄVLA BARN AVLAT I HAT OCH FÖRNEDRING EFTER EN VÅLDTÄKT. Gör det. Låt din dotter göra det. I dare ya. Jag vill höra DIG säga orden. Du vet vilka ord jag menar. Kanske kan du, kvinna eller man, sätta dig ner och berätta att i kroppen som din dotter äger växer ett foster hon inte vill ha, men för all del ska behålla för att ett gäng bakåtsträvare faktiskt bestämt det. ‘Skönt mitt barn! Då slipper du liksom bestämma det själv, det kan ju fan en annan individ göra ÅT DIG’. Hör ni hur satans snedvridet DET ÄR? Inte ens när en patriark i hemmet gått över tröskeln in till sin dotters rum för att ‘få sitt’ eller förminska hennes mänskliga värde steg för steg för att sedan förinta det totalt ger kvinnan rätten till att aktivt bestämma om sin egen kropp. Sin livmoder. Sitt kön. Sitt värde. Sina gränser.

”Abort får endast ske om moderns liv är i livsfara’

Newsflash!

DET ÄR REDAN I LIVSFARA. Den livsfaran är skapad av okunniga män och kvinnor som inte har en jävla aning om hur det är att bli fråntagen rätten till egna beslut och egna åtgärder. Kvinnor i Alabama KOMMER söka hjälp på ett eller annat sätt no matter what. Läkare kommer i tysthet hjälpa en kvinna i nöd men straffas brutalt när det kommer till ytan. Varför?

Varför står vi här idag och backar hundra jävla år? Ska vi kanske kalla USA för Gilead redan? Kvinnor världen över skriker högt och dom här jävla människorna som sitter på sina alldeles för höga hästar har mage att stifta en lag om KVINNORS kroppar. Det är så jävla pinsamt och bakåtsträvande att jag kräks i min mun. Kräk jag sedan sväljer och känner den bittra smaken av att världen fortfarande har så långt att gå för feminismen. Läs mer

10 svar om (min) psykisk(a) ohälsa

Så. Jag fick MASSSSSSSOR av frågor om psykisk ohälsa när jag la ut en Q&A på Instagram och nu kommer sammanställningen. Har valt ut tio frågor som berör ämnet. Varsågoooooda!


1. Vad hjälper dig mest när du mår dåligt?

Detta var den vanligaste frågan! Jag försöker att slappna av och acceptera att jag inte mår bra alla dagar. Musik hjälper mycket men det som antagligen hjälper mig mest är att träna. Att promenera eller köra nåt enklare träningspass hemma är både upplyftande och avstressande. Framförallt så ska en ta det chill med att få panik när man inte orkar prestera. Det är helt okej att skita i precis allt för en dag.


2. Hur beskriver du dina panikångest-attacker?

Oj. Jag har problem med den sociala biten, tro det eller ej, så oftast är det när jag är bland stora folksamlingar eller står i långa köer som jag reagerar som sämst. Jag får tunnelseende, kallsvettas och hör dåligt. Jag vill FLY. Bort. Mata ångesten. Mina ben känns som gummi och mitt hjärta slår jättehårt. Idag så känner jag inte av det alls på samma sätt som förr och det är SÅ JÄVLA SKÖNT. Jag försöker andas lugnt och tänka att det inte är värsta grejen om det faktiskt skulle hända något. Katastroftankar är jättevanligt och NORMALT när man lever med ångest och oro.


3. Du är en sån förebild som öppnar upp dig om allt detta. Hur ska jag våga göra samma?

Först och främst: TACK. Jag har inte alltid varit öppen med hur jag mår men idag kan jag inte tänka mig att hålla det inne. Hjärnan är ett organ bland många andra i kroppen och även här behövs underhåll och hänsyn. Jag tycker att det är självklart att vi ska prata öppet och ocensurerat om psykisk ohälsa. Stöd och pepp är såklart hur jävla viktigt som helst och kan inte vänner och familj förstå eller inte VILL förstå så är det jättejobbigt. Du vinner alltid på att säga rakt ut vad du behöver hjälp med och kan inte folk stötta så hitta dom som gör det! Våga. Du kommer känna hur lättnaden sköljer in över dig I promise!


4. Vilken musik lyssnar du på när du är orolig?

Massa olika! Älskar att sjunga så är det låtar jag kan sjunga med i ordentligt så knäpper jag lätt på en sån. Jag gillar att lyssna på Eva Cassidy eller Lisa Miskovsky när jag vill varva ner. Båda har en sån där lugnande röst och musiken är svävande och härlig.


5. Har du förlorat många vänner pga din psykiska ohälsa?

NEJ. Däremot har jag glidit ifrån eller själv sagt upp vänskaper av andra anledningar. Det har inte direkt varit en ‘förlust’ att välja bort någon som bara snackar skit och inte kan ge positiv energi. Jag värderar mina vänner högt och det ÄR viktigt att ha rätt personer runt sig. Vissa förstår kanske inte vad som är så jobbigt för mig ibland men då är vi antagligen inte så bra vänner heller. Dom som känner mig vet att jag har mina dagar men att jag oftast är precis som vanligt! Jag har ju fan inte gått och blivit labil. Jag är känsligare än många andra när det blir för mycket eller när jag sover dåligt, har PMS eller det är mycket oljud nonstop. Jävligt många kan nog relatera till det oavsett.


6. Har någon nån gång dömt dig för din ohälsa?

Säkert många som jag inte ens vet om. Kan inte bry mig mindre. Med det sagt så är det självklart att jag bryr mig om vad mina vänner och min familj tycker och tänker om mig men alla andra kan få göra bäst fan dom vill! Kan tänka mig att en del har svårt att förstå att jag vissa dagar helt enkelt inte pallar att vara bland folk. Eller att jag är lite frånvarande inne på en affär. Jag anser dock att jag är som vanligt nästan all vaken tid men har NÅN kass dag bland många väldigt bra! Med tiden lär man sig lyssna på sig själv och vikten av att värdera sitt mående högt är så tydlig när man har såna här problem som jag har. Därför skiter jag i vad andra tycker så länge jag och min familj mår bra och kan hantera hela processen.


7. Jag tycker antidepp klingar SÅ DÅLIGT, men tror jag borde äta det egentligen. Tar du något för ditt mående?

Yes. Jag äter dels Sertralin 100mg som hjälper mig att minska bruset i skallen. Nej, det är inga röster eller sånt sjukt jag hör, utan BRUS. Stress. Press. Sånt jobbigt brus ni vet. Den hjälper mig att enklare kunna sortera alla mina tankar. Dom är MÅNGA. Haha… Det tog dock ett gott antal månader innan den kickade in som den skulle och jag mådde rent ut sagt PISS men hade bestämt att aldrig ge upp och här är jag nu. Den hjälper verkligen SÅ MYCKET. Jag är mer mig själv igen. Jag äter även Mirtazapin. Det är en medicin som jag tar när jag ska sova. Ingen sömntablett utan en lugnande medicin som gör att jag slipper ligga orolig om natten. Den fungerar så bra och jag äter en väldigt låg dos. Jag hoppas ändå kunna sluta med den snart eftersom jag mår så mycket bättre nu än när jag började med den. Mirtazapin gör mig hungrig och vikten går upp lite men annars är den super.


8. Vad var jobbigast när du gick in i väggen?

Helt ärligt så var det just det faktum att jag och Björn inte ens varit tillsammans i ett år. Jag gick KONSTANT och tänkte på hur han måste uppfatta mig nu när jag typ direkt bränner ut mig och blir helt loco. Vi gick igenom två missfall och det var supertungt. För oss båda. Tror inte att jag hade kraschat just då om dom inte inträffat men tror samtidigt att det var due to happen. Jag har stressat och pushat mig i tio år innan detta så… Vi klarade hela kalabaliken jättebra och är väldigt lyckliga idag även om jag haft ett jobbigt år.


9. Tre bästa tipsen får att ‘snabbt’ må bättre?

Eat, sleep, sex, repeat.


10. Hur gör du för att acceptera att du mår dåligt?

Förstå och främst: Jag mår inte dåligt i den bemärkelsen att jag ständigt är nere i en mörk dalgång, men förstår frågan. Tänker att jag överlag är vanliga Veronica men kanske behöver jag mer faktorer som ska spelas ut rätt för att klara av livet? Jag accepterar att jag är såhär för att JAG är såhär. Det är ju inte någon annan som plötsligt tagit över min kropp utan jag måste hitta rätt medel för att må bra. Acceptansen har alltid funnits där för jag älskar mig själv så mycket och VET hur viktigt det är att välkomna även sina sämre sidor.


Nu återgår jag till prosit, pollenchock och piller. Hoppas ni finner någon tröst och pepp i mina svar.

Kram/ V

Det här med att lära sig dansa i regnet

Den här påskhelgen har varit såååååå skön! Att få börja den med att fira födelsedagen på fint hotell i Luleå var helt underbart och att sedan komma hem till värme och ljumma vindar blandat med nya utemöbler och kvällssol får en att känna sig speciell på nåt sätt. Ljuvlig helg i all ära, men det är inte det jag tänker skriva om idag.


Happiness has nothing to do with your life’s circumstances, it’s based on your ability to accept the things you are experiencing.

Jag har många gånger lättat mitt hjärta för er och aldrig censurerat någonting i mitt liv. Tänker inte göra det nu heller när jag verkligen känner för att skriva om hur det är att leva jämsides med psykisk ohälsa, ångest och oro. Att acceptera den istället för att ignorera. Det är säkert enkelt för många som inte vet hur det känns att vara svajig och känslig att inte alls förstå vilken enorm styrka det krävs för att hantera upp och nedgångar i livet. Jag har alltid enkelt kunnat relatera till människor som ena stunden står högt upp på berget och vinkar ner med lättsamma rörelser för att sedan en stund senare vara på den lägsta botten i en dalgång helt utan dagsljus. Det är svårt att fatta, jag fattar det. Jag tänkte försökta berätta hur jag fungerar under en idag helt normal vecka.

Det har förändrats rätt mycket sen jag tog tag i min medicinering. Att börja med Sertralin var ett klokt beslut och det har hjälpt mig mycket att liksom få ro i skallen. Jag är en överpresterare och vill alltid vara bäst på allt jag tar mig an. Det har varit bland det svåraste att lära sig släppa. Jag fungerar helt enkelt inte längre när det blir för mycket på agendan eller ens när det är många olika ljud i ett rum fyllt av människor. Istället så försöker jag göra några utvalda saker varje dag och sen vara nöjd med att ha fått det gjort i alla fall. Ibland blir det mer än punkterna jag noterat och ibland inte, men oftast så gör jag allt jag ska och somnar med gott samvete med vetskap om att jag gjort något vettigt utan att oro och ångest vunnit över mig.

Some days, I can conquer the world. Other days, it takes me three hours to convince myself to shower.

Så hur är det att leva med detta? En berg och dalbana. Som en regnbåge efter sommarregn. Limbo. Det är glädje och sorg på en och samma gång.

Läs mer