Lusse, bubbel och kärleksfull sarkasm

inlägget innehåller annonslänk

Hej hej Skellefteå.

Sitter i stilla ro på Björns kontor denna gråa, trista vinterdag. Fick för mig att det var en bra idé att tillsammans åka till stan trots ledig dag och möjlig sovmorgon. Så här sitter jag och väntar ut livet till klockan är 12.00. Vi ska ju på lussetåg då! Min äldsta har tjatat om att han vill vara pepparkaksgubbe i veckor nu och idag ska han äntligen få vara just det i kyrkan. Samma kyrka som mina föräldrar gifte sig i, samma blå kyrka som jag avslutade terminerna i skolan inför sommarlovet i och samma kyrka som barnen är döpta i. Lagom nostalgiskt att traska in där igen. Fint på många sätt. Är inte kyrklig av mig så, men det ÄR nåt speciellt och rogivande med just kyrkor. Jag vill verkligen inte att dom ska försvinna bort och jag ogillar diskussionerna som florerar om att vi inte längre ska fira diverse saker i kyrkan. Vissa saker SKA MAN FIRA I KYRKAN. Jag är långt ifrån religiös men det är tradition. Glad att det händer idag ändå. Varannan vecka med kidsen är fortfarande lika jobbigt men det är samtidigt så högt uppskattat när vi får ses på bonustid. Som idag. Njuter liksom lite extra och blir lite extra förälskad i mina barn då.

Läs mer

…som när jag var 16.

inlägget innehåller annonslänk

Jag har tänkt på en sak så jäkla mycket sista tiden. Hur kommer det sig att en del typer av människor inte KAN LÅTA BLI ATT SNACKA SKIT? Är det någon medfödd gen eller handlar det om dålig självkänsla? Sökande efter medhåll och falsk vänskap?

Trodde på riktigt att denna tiden var över för mig men existerar jag tidvis på en plats jag måste befinna mig på så kan jag såklart inte välja vilket slags folk som finns runtomkring mig. Jag är en sån person som antingen säger hur jag känner rakt ut eller så håller jag käften. Okej, ibland pratar jag kanske lite skvaller (för att det helt ärligt kan vara riktigt trevligt!) men allt som oftast så väver jag inte in personliga påhopp och ogillande i snacket då. Är det skitsnack när det är sant exempelvis? Jag tycker inte det. Faktabaserad konversation med mina vänner känner inte jag är direkt nåt att bli irriterad över, däremot när det är totalt ogrundat och påhittat snack som sedan hittar tillbaka till vederbörande som det handlar om (i detta fall mig själv) så blir jag så jävla provocerad. Har fått höra alla möjliga versioner senaste månaderna. Att jag är rasist är ett rätt tydligt nedlåtande jag fick viskat i mitt öra för ett tag sedan. ”Jamen, du ogillar invandrare”. Detta är alltså ord som kommer från INGENSTANS. Kan dessutom tillägga att jag inte bara INTE ÄR rasist. Jag har varit förlovad och levt med en man från Iran. Är genuint intresserad av andra kulturer än min egen och har verkligen respekt för att vi alla har olika bakgrund, seder och bruk. Minns att jag tyckte om hans föräldrar så himla mycket. Så jävla gulliga och maten… omg maten! Nähä, okej det kanske inte bevisar något men ändå vill jag nog kanske tycka det. Speciellt när dessa ord kommer som taget från luften. SÅ FUCKING IRRITERANDE. Det finns massor med mer material som jag liksom får höra på omvägar nu och då. Tacka fan för att jag vet var jag står och inte direkt låter mig påverkas, men ändå kan jag inte låta bli att tänka… det här är som om jag vore 16 igen. När alla snackade skit om alla utan någon som helst anledning och som alltid slutade det med sårade vänner, onödiga diskussioner och utfrysning. Pinsamt att människor som ska ha växt upp uppenbart inte gjort detta. Rasist? Alltså va. Kom med en lögn som skulle vara mer trolig iaf. Läs mer

Let’s get in formation.

Är otroligt tacksam och glad över alla som kommenterat via DM efter senaste inlägget. Av någon anledning så fungerar inte kommentarsfunktionen här på bloggen men ska försöka få bukt på det snarast. Ni skriver ändå allt som oftast på Instagram ändå.

Tänker att jag ska berätta för er hur dagarna egentligen ser ut när det händer mycket och mitt huvud inte hänger med. Det är såklart så att alla dagar inte är något att orda om medan andra är mer… speciella.

Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Jag är långt ifrån århundrades mamma och sambo. Däremot så är jag grym på att veta mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag är jag och jag hoppas för tusan att det ska duga just precis med det. Vill dock ge några exempel bara för att krossa den här perfekta ytan som jag tror många tycker är jobbig att se från andra hela tiden. Livet är ju verkligen inte så och jag kan inte göra allt precis som alla önskar eller vill.

I helgen spelar min äldsta son innebandy. Idag rättare sagt. Jag är inte där utan hemma med lite extra ångestpåslag. Det blir alltid så när jag gjort mycket under veckan samtidigt som jag egentligen kanske borde tagit det lite lite lugnare. Många gånger prioriterar jag om och tänker på ett annat sätt. Hur gör jag för att så många som möjligt i familjen ska kunna göra det dom vill när jag känner mig lite under the weather? Min mamma och pappa hjälper mycket. Dom följer River på matcherna idag så han kan lira och jag är hemma i lugnet med Vide. Det är en bra lösning tycker jag. Vi har fyra mil in till stan och i en tid som denna när jag återigen arbetar full tid med tidiga morgnar, läxor, packning och allmän planering så är jag rätt sliten under helgdagarna. Det gör såklart ingenting. Vilken förälder är INTE trött? Vad jag vill ha ut är att det är okej att kompromissa med planer och måsten. Jag ORKAR inte idag. Imorgon kör vi kanske på som vanligt och på tisdag kan det lika gärna vara så att jag halvsover mig igenom min lediga dag. Det finns ingenting som är fel med det. Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Barnen har delvis fått lida pga mitt tillstånd. Vi försöker alltid lösa logistik och planeringen men det är självklart att det inte alltid går ihop. Inte med en mamma som inte kan stressa längre och en sambo som är resande och som också pressar sig och kör på alldeles för hårt han med. Han jobbar på det och jag är så glad och tacksam att han också börjat lära sig att släppa saker och prioritera om. Jag väljer att se det som att vi prioriterar OSS och inte alla upptåg som kommer med skola, träningar och till och med våra vänner. Vi låter helt enkelt bli för att ha en lättare dag imorgon eller redan idag. Varför ska så många göra så mycket hela tiden? Att läsa en bok är lika mycket aktivitet som att springa på stan efter en perfekt latte att fotografera. Det handlar mer om vad en vill göra och inte vad man förväntas göra. Jag är usel på att vara fysiskt aktiv nuförtiden och det jag gör hela dagarna är egentligen så mycket tyngre än att ta sig tid för träning. Hemma planerar jag såklart hela tiden alla saker som har med skola, skjuts och jobb att göra. Jag städar och tvättar mest för det mesta men det är för att jag vill (tycker typ det är relaxing) och inte är tvingad pga ojämställt förhållande. Vi är, skönt nog, väldigt samspelta och på samma blad i stort sett hela tiden. Det som tar tid för mig är att jag behöver skriva ner och veta att allt är klart och ordnat inför nästa sak som ska hända. Vare sig det är barnens skola eller sambons resande. Eller att se till allas välmående. Det. Tar. Mycket. Energi.

Vintermörkret gör saker och ting lite tyngre. Det är mörkt och alla människor går liksom i nåt slags ide i några månader. Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem. Trots det så känns den här vintern så mycket ljusare än åren innan. Jag brusar inte upp över småsaker och har äntligen lärt mig sortera bort det som egentligen är såna bagateller att det bara stör den där positiva energin jag så länge saknat. Okej, kanske blir en tofflig mamma på köpet men jag vill inte tjafsa med barnen när vi bara ses varannan vecka. Jag vill inte heller att jag och Björn ska diskutera saker som egentligen inte ens är ett problem. Det är vi däremot helt magiskt duktiga på. Vi kan bli så jävla sura över nåt på ungefär en millisekund men sen fem minuter senare så diskuterar vi vad vi ska laga för gott när vi är ensamma hemma igen. Det har jag aldrig tidigare upplevt. Den där känslan av att VETA att vissa saker inte är värda att kriga om har gjort att jag har så mycket mer energi över till det som faktiskt spelar roll.

Jag kräver inte att du som aldrig upplevt detta ska förstå, men jag förväntar mig att du iaf försöker.

Ni har säkert hört ordet spegling förut? Det är något jag tänker på varje dag. Våra barn var rätt så mycket mer trotsiga under perioden jag mådde som sämst, när dom hade en mamma utan tålamod och uppfylld av oro. Mår jag bra så mår dom mycket bättre och det är inte nåt som det krävs raketforskning för att förstå. Vi kan prata. Läsa. Kramas. Vara. Sen sköter sig resten om jag bara tar mig själv först när det verkligen behövs. När människor i ens egen eller andras omgivning inte mår bra så behöver samhället bli bättre på att stötta och förstå. Det är ingenting som någon klarar sig ur helt på egen hand och är det ett enda måste man behöver leva med resten av livet så är det att prioritera rätt. Låt saker som känns alldeles för jobbiga vara, våga fråga om hjälp och skäms inte för att be om hjälp. Jag hade aldrig någonsin varit här om jag inte börjat prata ut när jag var där. I mörkret alltså. Läs mer