’Du klarar av vad fan som helst’

Ibland kan jag känna mig som världens tråkigaste människa exakt samtidigt som jag känner mig glad att jag lärt mig lyssna på mig själv och gör det som får mig att må bra.

Jag vill inte träffa människor idag. Jag vill inte prata med massa folk och jag vill inte göra en massa aktiviteter och vara känslomässigt bakfull imorgon. Så då gör jag helt enkelt inte det. Det är märkligt att det alltid ses lite ‘konstigt’ att en inte vill delta. Jag ser det som att det visar att jag väljer mina dagar. Typ såhär: Jag har inte lika mycket energi som Björn. Han vill göra saker JÄMT. Jag måste däremot välja för annars orkar inte min hjärna och kropp med hela cirkusen som kallas livet. Jag kan till exempel inte arbeta, leka med barnen, dra på fest, stiga upp dagen efter för att rusa iväg någonstans och sedan styra upp en middag för fyra, sex eller 10 personer. Jag blir på så jävla kasst humör. Plus att jag inte förstår grejen med att det ALLTID måste hända något. Tack och lov så fattar min sambo rätt ofta att det är så jag är och jag är glad att han ibland sliter med mig för att jag kanske behöver det men inte själv fattar att jag behöver det. Om ni fattar. Mitt batteri laddar inte lika kvickt som hans och jag väljer hellre kvällar som enklare kan spås som perfekta, härliga och roliga kvällar än att försöka göra alla kvällar till bra kvällar. Det blir ju aldrig så ändå. Läs mer

”Hennes pappa tog livet av sig” Sissel kapar bloggen.

En mening jag var livrädd för att andra skulle säga om mig för snart 7 år sen.

Jag var bara 19 år när min pappa dog. Månaden efter pappas död skulle jag flytta till min första lägenhet och studera på en högskola 20 mil hemifrån.

Jag minns hur tankarna snurrade den tidiga sommarmorgonen 2012 när min mamma ringde till mig och min storasyster som jag sov hos den natten.

Hur mammas skrik fortfarande kan eka i mitt huvud och hur vi inte förstod vad som hade hänt förrän vi talar med vår lillasyster som säger att han var död. Den långa bilresan ner tillbaka till vår gård, hur tankarna snurrade och hur man inte kunde koppla till vad som hade inträffat.

Vi visste då inte exakt hur eller vad han dött av men han hade mått dåligt under en längre tid och varit inne på psykiatrin och fått behandling för ett tidigare suicidförsök samma år. 

Hur skulle allt bli nu? Skulle jag verkligen flytta nu? Ska jag säga upp lägenheten? Kan jag det? 

Det slutade med att jag flyttade och började studera. Pappas begravning var den 17 augusti, jag satt i skolan den 20 augusti.

Det var en intensiv tid för mig. Läs mer

Att sluta medicinera

Okej, så senaste året har jag käkat medicin dels för oro och ångest (Sertralin) och dels för nattsömnen (Mirtazapin). Nu är det så dags att trappa ur nattmedicinen vilket jag längtat så jävla mycket efter. Jag visste helt ärligt inte att Mirtazapin är en riktig skitmedicin om man vill slippa viktuppgång. Läste om kvinnor som gått upp 8 kilo (!) på 6 veckor. WHAT?! Nu fattar jag ju äntligen varför träningen inte gett nåt och jag bara ökat och ökat i vikt. Det HAR stressat mig och det är också okej att skriva om hur jävla lite jag vill öka i vikt. Missförstå mig rätt. Jag vill inte vara hur jävla slim som helst, men jag vill ju fan inte gå upp ett kilo direkt jag tittar på en jävla kanelbulle. Nån jävla måtta får det va! Det känns så jävla härligt att veta att det inte är JAG. Det är medicinen. Phu. Så den ska jag sluta med. Kanske jag kommer i ett och annat klädesplagg som jag köpte för inte alls längesen. Vi får se. Jag är bara glad att jag är ett steg närmare god hälsa. Är dock satans nervös över att få abstinens och ökad ångest en tid framöver. Det räcker liksom nu! Jag klarar även detta, men det känns så jäkla udda att liksom först äta en medicin för att man mår piss, sen när man slutar med den för att man mår bättre JA DÅ JÄVLAR SKA DU GÅ OCH MÅ DÅLIGT! Det är fan ett straff alltså. Jaja. Jag får leva med det. Bröööööl!

Mitt hälsoläge är såklart väldigt förändrat sen jag accepterade att jag faktiskt behöver medicin för att må bra. Jag ville inte inse det först pga skam, ängslan och det faktum att det alltid hyschas så jävla mycket runt att medicineras. SPECIELLT när vi snackar psykisk ohälsa. Varför? JA VARFÖR? Det är ju förbannat konstigt. Är du diabetiker så behöver du såklart insulin. Of fucking course. Jag har problem med mina hormoner. Alltså behöver jag medicin för att stabilisera alla fall jag annars får varannan vecka. Det är verkligen inget som är konstigt med det. Men det känns ofta som att när vi som öppnar upp oss om allt jävla möjligt så slås jag av tanken att alla andra kanske tänker: WHATEVER. Upprepa att du inte är konstig eller mentalt jävla crazy nog många gånger så blir det sant till slut. Det är min svaga sida som pratar då. Hon som är jävligt gnällig och typ inte vågar äga sina val och känslor.

Jag var livrädd för att gå in i väggen innan jag sprang fort som fan in i den. Jag var ju inte ens beredd! Kanske lite då, men inte att jag kände att jag sögs ner i ett hål och inte kunde få mig upp på egen hand. Det känns fortfarande orättvis och jag är ofta arg. Jag har svårt att acceptera att jag inte kan arbeta med vadsomhelst längre eller att jag måste ladda mina batterier längre och med kortare intervaller än andra. Jag blir arg när jag inte kan göra allt jag vill och jag blir förbannad när jag inte orkar. Men mest arg blir jag när människor inte får stöd när dom mår dåligt. Det är så evinnerligt jävla uselt och jag blir på riktigt ledsen när kvinnor skriver till mig och folk i deras närhet inte förstår! Typ: Bit ihop. Eller: Det sitter bara i ditt huvud. Alltså HAHA. Det är exakt där det sitter och ni som gick på era biologilektioner eller har IQ över 15 vet kanske att hjärnan är ett organ precis som din mage som alltid krånglar eller ditt hjärta som flera män eller kvinnor krossat. Jag säger inte get over yourself till dig. Jag fattar. Lite som att med psykisk ohälsa så följer liksom ödmjukhet inför andras motgångar med på köpet. Är det så så är det inte så illa om man kisar ordentligt. Superkraft.

Vi ska vara stolta. Vi ska också våga ta hjälp. Gå och prata med en bra psykolog. Ta medicinen. Flera om du behöver det och låt aldrig någon säga åt dig att sopa skiten under mattan. Det. Är. Inte. Värt. Det.

Kommande veckor kanske jag mår lite sisådär och kastar kanske ur mig lite extra gnäll om hur jag mår. Men vet ni? Det är okej att dala lite. Det är trots allt i motvind en drake lyfter.

Puss på er! /V

10 svar om (min) psykisk(a) ohälsa

Så. Jag fick MASSSSSSSOR av frågor om psykisk ohälsa när jag la ut en Q&A på Instagram och nu kommer sammanställningen. Har valt ut tio frågor som berör ämnet. Varsågoooooda!


1. Vad hjälper dig mest när du mår dåligt?

Detta var den vanligaste frågan! Jag försöker att slappna av och acceptera att jag inte mår bra alla dagar. Musik hjälper mycket men det som antagligen hjälper mig mest är att träna. Att promenera eller köra nåt enklare träningspass hemma är både upplyftande och avstressande. Framförallt så ska en ta det chill med att få panik när man inte orkar prestera. Det är helt okej att skita i precis allt för en dag.


2. Hur beskriver du dina panikångest-attacker?

Oj. Jag har problem med den sociala biten, tro det eller ej, så oftast är det när jag är bland stora folksamlingar eller står i långa köer som jag reagerar som sämst. Jag får tunnelseende, kallsvettas och hör dåligt. Jag vill FLY. Bort. Mata ångesten. Mina ben känns som gummi och mitt hjärta slår jättehårt. Idag så känner jag inte av det alls på samma sätt som förr och det är SÅ JÄVLA SKÖNT. Jag försöker andas lugnt och tänka att det inte är värsta grejen om det faktiskt skulle hända något. Katastroftankar är jättevanligt och NORMALT när man lever med ångest och oro.


3. Du är en sån förebild som öppnar upp dig om allt detta. Hur ska jag våga göra samma?

Först och främst: TACK. Jag har inte alltid varit öppen med hur jag mår men idag kan jag inte tänka mig att hålla det inne. Hjärnan är ett organ bland många andra i kroppen och även här behövs underhåll och hänsyn. Jag tycker att det är självklart att vi ska prata öppet och ocensurerat om psykisk ohälsa. Stöd och pepp är såklart hur jävla viktigt som helst och kan inte vänner och familj förstå eller inte VILL förstå så är det jättejobbigt. Du vinner alltid på att säga rakt ut vad du behöver hjälp med och kan inte folk stötta så hitta dom som gör det! Våga. Du kommer känna hur lättnaden sköljer in över dig I promise!


4. Vilken musik lyssnar du på när du är orolig?

Massa olika! Älskar att sjunga så är det låtar jag kan sjunga med i ordentligt så knäpper jag lätt på en sån. Jag gillar att lyssna på Eva Cassidy eller Lisa Miskovsky när jag vill varva ner. Båda har en sån där lugnande röst och musiken är svävande och härlig.


5. Har du förlorat många vänner pga din psykiska ohälsa?

NEJ. Däremot har jag glidit ifrån eller själv sagt upp vänskaper av andra anledningar. Det har inte direkt varit en ‘förlust’ att välja bort någon som bara snackar skit och inte kan ge positiv energi. Jag värderar mina vänner högt och det ÄR viktigt att ha rätt personer runt sig. Vissa förstår kanske inte vad som är så jobbigt för mig ibland men då är vi antagligen inte så bra vänner heller. Dom som känner mig vet att jag har mina dagar men att jag oftast är precis som vanligt! Jag har ju fan inte gått och blivit labil. Jag är känsligare än många andra när det blir för mycket eller när jag sover dåligt, har PMS eller det är mycket oljud nonstop. Jävligt många kan nog relatera till det oavsett.


6. Har någon nån gång dömt dig för din ohälsa?

Säkert många som jag inte ens vet om. Kan inte bry mig mindre. Med det sagt så är det självklart att jag bryr mig om vad mina vänner och min familj tycker och tänker om mig men alla andra kan få göra bäst fan dom vill! Kan tänka mig att en del har svårt att förstå att jag vissa dagar helt enkelt inte pallar att vara bland folk. Eller att jag är lite frånvarande inne på en affär. Jag anser dock att jag är som vanligt nästan all vaken tid men har NÅN kass dag bland många väldigt bra! Med tiden lär man sig lyssna på sig själv och vikten av att värdera sitt mående högt är så tydlig när man har såna här problem som jag har. Därför skiter jag i vad andra tycker så länge jag och min familj mår bra och kan hantera hela processen.


7. Jag tycker antidepp klingar SÅ DÅLIGT, men tror jag borde äta det egentligen. Tar du något för ditt mående?

Yes. Jag äter dels Sertralin 100mg som hjälper mig att minska bruset i skallen. Nej, det är inga röster eller sånt sjukt jag hör, utan BRUS. Stress. Press. Sånt jobbigt brus ni vet. Den hjälper mig att enklare kunna sortera alla mina tankar. Dom är MÅNGA. Haha… Det tog dock ett gott antal månader innan den kickade in som den skulle och jag mådde rent ut sagt PISS men hade bestämt att aldrig ge upp och här är jag nu. Den hjälper verkligen SÅ MYCKET. Jag är mer mig själv igen. Jag äter även Mirtazapin. Det är en medicin som jag tar när jag ska sova. Ingen sömntablett utan en lugnande medicin som gör att jag slipper ligga orolig om natten. Den fungerar så bra och jag äter en väldigt låg dos. Jag hoppas ändå kunna sluta med den snart eftersom jag mår så mycket bättre nu än när jag började med den. Mirtazapin gör mig hungrig och vikten går upp lite men annars är den super.


8. Vad var jobbigast när du gick in i väggen?

Helt ärligt så var det just det faktum att jag och Björn inte ens varit tillsammans i ett år. Jag gick KONSTANT och tänkte på hur han måste uppfatta mig nu när jag typ direkt bränner ut mig och blir helt loco. Vi gick igenom två missfall och det var supertungt. För oss båda. Tror inte att jag hade kraschat just då om dom inte inträffat men tror samtidigt att det var due to happen. Jag har stressat och pushat mig i tio år innan detta så… Vi klarade hela kalabaliken jättebra och är väldigt lyckliga idag även om jag haft ett jobbigt år.


9. Tre bästa tipsen får att ‘snabbt’ må bättre?

Eat, sleep, sex, repeat.


10. Hur gör du för att acceptera att du mår dåligt?

Förstå och främst: Jag mår inte dåligt i den bemärkelsen att jag ständigt är nere i en mörk dalgång, men förstår frågan. Tänker att jag överlag är vanliga Veronica men kanske behöver jag mer faktorer som ska spelas ut rätt för att klara av livet? Jag accepterar att jag är såhär för att JAG är såhär. Det är ju inte någon annan som plötsligt tagit över min kropp utan jag måste hitta rätt medel för att må bra. Acceptansen har alltid funnits där för jag älskar mig själv så mycket och VET hur viktigt det är att välkomna även sina sämre sidor.


Nu återgår jag till prosit, pollenchock och piller. Hoppas ni finner någon tröst och pepp i mina svar.

Kram/ V

Det här med att lära sig dansa i regnet

Den här påskhelgen har varit såååååå skön! Att få börja den med att fira födelsedagen på fint hotell i Luleå var helt underbart och att sedan komma hem till värme och ljumma vindar blandat med nya utemöbler och kvällssol får en att känna sig speciell på nåt sätt. Ljuvlig helg i all ära, men det är inte det jag tänker skriva om idag.


Happiness has nothing to do with your life’s circumstances, it’s based on your ability to accept the things you are experiencing.

Jag har många gånger lättat mitt hjärta för er och aldrig censurerat någonting i mitt liv. Tänker inte göra det nu heller när jag verkligen känner för att skriva om hur det är att leva jämsides med psykisk ohälsa, ångest och oro. Att acceptera den istället för att ignorera. Det är säkert enkelt för många som inte vet hur det känns att vara svajig och känslig att inte alls förstå vilken enorm styrka det krävs för att hantera upp och nedgångar i livet. Jag har alltid enkelt kunnat relatera till människor som ena stunden står högt upp på berget och vinkar ner med lättsamma rörelser för att sedan en stund senare vara på den lägsta botten i en dalgång helt utan dagsljus. Det är svårt att fatta, jag fattar det. Jag tänkte försökta berätta hur jag fungerar under en idag helt normal vecka.

Det har förändrats rätt mycket sen jag tog tag i min medicinering. Att börja med Sertralin var ett klokt beslut och det har hjälpt mig mycket att liksom få ro i skallen. Jag är en överpresterare och vill alltid vara bäst på allt jag tar mig an. Det har varit bland det svåraste att lära sig släppa. Jag fungerar helt enkelt inte längre när det blir för mycket på agendan eller ens när det är många olika ljud i ett rum fyllt av människor. Istället så försöker jag göra några utvalda saker varje dag och sen vara nöjd med att ha fått det gjort i alla fall. Ibland blir det mer än punkterna jag noterat och ibland inte, men oftast så gör jag allt jag ska och somnar med gott samvete med vetskap om att jag gjort något vettigt utan att oro och ångest vunnit över mig.

Some days, I can conquer the world. Other days, it takes me three hours to convince myself to shower.

Så hur är det att leva med detta? En berg och dalbana. Som en regnbåge efter sommarregn. Limbo. Det är glädje och sorg på en och samma gång.

Läs mer

Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken väg du tar


Antagligen så är detta ett sånt inlägg som jag kommer gå tillbaka till om och om igen för att påminna mig om vilka saker och handlingar som hjälper mig att må bättre. Jag är, helt ärligt, jättedålig på att snabbt inse och ta in vilka faktorer som påverkar mig bra eller dåligt. Det här med min träning exempelvis. Jag VET att det hjälper, men har inte orkat mentalt att hantera promenader, styrketräning eller ens några som helst påfrestningar. Idag gör jag det. Enklaste och bästa tipset för att komma igång är att bara göra det! Jag är av den sorten som avskyr när andra säger åt mig att ‘bara göra det ändå’ om jag mår dåligt, men det här är en sån sak som är otroligt viktig för att slappna av och tänka klarare. Du kan gå en timma i valfri takt liksom. Inga måsten. Jag var så orolig i början att jag inte ens klarade att gå annat än runt kvarteret, men sen gick jag fler varv och fler varv och fler varv. Idag går jag minst en timma varje dag. Jag känner inte någon press att jag MÅSTE göra det men jag VILL. Så har jag aldrig känt. Jag känner i hjärnan att jag behöver röra på mig för att bevara hälsan både mentalt och fysiskt. Bara på tre veckor har jag gått från att må halvkasst till att somna hur bra som helst om kvällarna och vakna sådär härligt öm i kroppen. Visste inte hur mycket jag faktiskt saknat den känslan men det har jag helt uppenbart gjort. Igår körde jag min vanliga timma på löpbandet och sen tränade jag med barnen som tyngder. Rätt kul faktiskt. Vide väger perfekt för att kasta omkring. Bruset i huvudet väsnas inte så mycket längre och framförallt så kan jag planera utan att mina nerver går på högvarv, nästan som att jag istället för att vistas i ett rum med lite syre står på en helt öppen plats med hur mycket luft som helst. Jag älskar att hitta ord för hur jag känner mig. Att sätta ord på hur ångest känns och på vilket sätt det påverkar en är supersvårt. Det är OLIKA FÖR ALLA. Läs mer