Herrejävlar vad livet händer!

Senaste tiden har jag varit så uppslukad av så många olika saker. Arbete, barnen (som btw BÅDA GÅR SKOLA NU- hallå eller…) och att liksom leva livet så mycket det bara går.

Jag arbetar fortfarande kvar där jag varit några månader nu, men i mindre portioner. Både för att vi helt enkelt inte behöver vara lika många som arbetar och för att jag velat lite (läs mycket) runt vad som faktiskt fungerar för mig både mentalt och ur familje-vinkel. Vi har haft lååååånga samtal hemma huruvida det faktiskt fungerar med att jag alltid är borta helger och kvällar när jag väl jobbar. Vi beslutade oss därför för att jag skulle söka mig till lite annat som kan ge oss lite mer kvalitet på familjelivet. Vem säger nej till det? Så jag började söka jobb. Gick ungefär en halv dag sen löste sig allt sånt! Det är för mig väldigt prestigefullt att arbeta på en fin och väl omtalad restaurang. Det är även en helt otrolig ÄRA att dom faktiskt vill ha just mig där, men jag missar massor hemma. Jag missar barnen, vänner och get-togethers om vartannat och vi är lite för gamla för att förlora den tiden. Ja, jag sa det. GAMMAL. Så idag arbetar jag på ett ställe som mina barn älskar mig så jävla mycket för att jag valde. Leos! Helt galet egentligen. Jag vet inte om det blir en stund eller inte men jag trivs! Det har varit så många resor med arbete, sjukskrivning och massa annat senaste åren att jag kände: Nä. Nu är det såhär jag fungerar. Acceptera. Slappna av lite. Jobba med nåt som är relaxat och med bra tider så vi faktiskt får den tiden vi saknat så mycket. Sen har vi hutlöst mycket geléhallon och glass där så… ni fattar. Det är najs.

Jag har extremt hög arbetsstolthet. Har jävligt svårt öht när ‘folk’ inte är brydda på jobbet eller fattar att det är HELT UNDERBART att vara anställd och arbeta mot ett mål. Det har aldrig spelat någon roll för mig vad jag gjort. Det är all in eller gå hem. Punkt. Och tänk vad långt jag kommit dessa månader! Jag sitter inte hemma, rädd för att vara bland folk. Jag skiter inte i vardagsrutiner för att det känns jobbigt. Det är varken jobbigt eller tråkigt. NÅGONTING. Inget är tråkigt. Jag kommer hem i vettig tid, vi kan sprätta en flaska, gulla lite och det mina vänner är livskvalité på riktigt! Är så avslappnad och lättad. Mest för att jag bara bestämde mig att till slut skita i att övertänka. Jag sökte ett annat arbete, men jobbar extra där jag varit nu i sommar. Jag råkar älska det jobbet lite för mycket för att släppa det helt. Och vet ni? Det är helt jäkla okej! Kommer jag in på skolan är det också helt okej. Det löser sig och allt det där. Det vet jag.

I övrigt så har vi det väl som många andra nu. Förkylningar, trötta så in i helvete och lite ledsna att den rätt svala sommaren är över. Det blir mycket vinprovningar, planer på utlandsresa och en och annan dag med 100% sträcktittande på Netflix. OCKSÅ OKEJ!


Det där med spritromantiken hemma kommer ju aldrig dö ut. Det är MIN, och bara min, hobby här hemma. Björn står i köket, jag blandar drinkarna. Så kul! Vi har hunnit testa en hel del sen jag skrev sist så jag ska absolut styra ihop ett inlägg med lite höstfavoriter. Ni är många som efterfrågat just ett sånt inlägg. Jätteroligt verkligen.

Läs mer

Brev till mitt 27-åriga jag

Nu tänker ni säker VA FAN! 27? Det var ju bara 10 jävla år sedan så vad kan du möjligtvis ha att säga till ditt yngre jag då? Det ska jag tala om. A SHITLOAD OF STUFF.

Jag växte upp i en fin, stabil familj. Jag har alltid haft många vänner, sportat, levt gott och jag har aldrig känt mig underpriviligerad. Däremot finns det saker som jag aldrig känt förrän nu. Saker som jag borde gjort för längesen eller saker jag liksom aldrig vuxit upp i och omfamnat. Som min kärlek till mig själv. Jag har alltid tyckt om mig själv men aldrig tidigare älskat mig själv på det sätt jag gör nu. Jag är en late bloomer, jag vet det. Jag är den som fortfarande har svårt att ta in livet och fullt ut förstå att jag ÄR vuxen. Känner mig inte vuxen. Anyway…

…så till brevet.

Veronica. Du borde verkligen öppna käften nån jävla gång. I 27 år har du varit en som är rädd för konflikter, du hatar motgångar och din röst höjs aldrig när du verkligen behöver ryta.

Du är skitmesig. Asså sådär supermesig inombords men utåt låtsas du. Du tänker att du är stark, jordad och fullbordad, men du vet egentligen inte alls vem du är. Du tänker för mycket. Du oroar dig vad andra tycker om dig och du har allmänt noll jävla koll över vem eller vilka du vill ha i din närhet.

Tycker du jag är hård mot dig? Bra. För du behöver höra all skit som jag fått leva med tack vare att du är en usel lyssnare. Till exempel kunde du ju fan ha kommit på tidigare att du ville utbilda dig. Satan! Alltså nu är du snart 40 och jag tackar då fan inte dig kan jag säga. Du kanske hade kunnat berätta för dina pojkvänner att du faktiskt inte gillar stringtrosor och att du helt ärligt inte hade några som helst känslor för godiset din boyfriend köpte hem på fredagarna. Det var ju fan ALLTID FEL. Men du ba: amen asså det blir skitabra! Älskar allt du serverar och lite till. Jag njöt inte alls kan jag säga. Du suger.

Kan vi prata om ditt enerverande sätt att hantera pengar? Eller vänta. Det är du fortfarande usel på så vi hoppar det pga möjlig intressekonflikt Veronicor emellan.

Vet du om att du inte haft en enda relation där du inte kompromissat bort den du är för att andra ska växa men inte du? Skitliten blev du. Pinigt!

Varför sökte du inte hjälp när du höll på brista? Du besökte ingen psykolog, berättade inte för dina vänner eller familj om hur du ibland kände att rummet bara krympte och krympte men du förblev samma storlek. Som Alice i Underlandet. Du borde pratat om det. Skrikit ut det till hela världen. Vad andra tycker om dig och dina känslor är inte deras business! Get over yourself.

Fan vad ful du var ibland. Alltså ändå rätt söt men ändå inte sådär waaaaow. Du la ingen tid på dig själv alls. Det kompromissar du aldrig bort idag. Never. Du är helt ärligt jävligt ball och rolig idag om vi jämför med 27-åringen. Ok, du var väl rätt jävla rolig då med men nu serrö!! Nu har du fan inga filter kvar och det är så sjukt BEEEEEFRIANDE! Fuck it liksom!

Visste du förresten att det tog ända till år 36 för att hitta mannen i ditt liv? Snacka om osnabb! Du är så jävla seg! Men! Du är också väldigt lycklig idag så jag förlåter dig din jävla blåmes.

Du har två barn idag. Fy fan alltså. Det gjorde du bra. Dom är vackrare än alla barn i världen och dom kommer bestiga berg för du är en kickass-morsa! Se fram emot den tiden, vårda den och njut. Vide kissar fortfarande i sängen så vill bara förvarna att du kanske borde vänja dig vid att tvätta riktigt jävla ordentligt MÅNGA gånger framöver.

Fan vad jag älskar dig. Självklart gör jag det. Du är jag. Fast kanske mer som en beta-version som lämnar lite utrymme för förbättring och omkodning. Du är ju just nu helt jävla dum i huvudet men jag ska ge dig tydliga riktlinjer här så du kommer igång lite smidigare.

Nummer ett! Ha på dig vilka trosor du vill.

Nummer två! Låt din familj få veta hur du mår. Vad du känner. Vad du gör. Allt. Det enda som kan gå fel är om du INTE gör som jag säger.

Tre! Speak up! Våga vara den DU VILL VARA. Screw the rest och bara så du vet: Nästan alla dör i Game of Thrones.

Men du ska veta detta också. Livet är idag som det är för att du var som du var. Jag önskat bara att du träffat mig tidigare. Då hade vi redan gått igenom massa skit ihop och funnit vilka sidor hos oss som är bäst att bygga vidare på. Det tog ett jäkla tag för dig att acceptera hur du faktiskt är funtad. Vad du vill. VEM DU ÄR. Idag vet du allt det, men du har fan inte varit snabb. Visste du förresten att nu idag, 10 år senare så lever du livet du vill leva, med mannen du älskar och du mår jättebra! Kanske lite lätt menthal men i pretty good shape i övrigt. Var beredd på en jävla storm om sisådär 9 år. Du klarar det. Allt är precis som det ska vara trots motgångar, missfall och monster-pms. Du klarar allt. Du HAR klarat allt.

Som avslut på det här brevet så behöver du också veta att du idag är en kvinna som älskar att posta provocerande bilder, du skriver jättemycket och är helt ärligt JÄTTEBRA på just det. Dina bröst är jättemycket större. Du är goare, kurvigare och mycket mer välmående. Du värnar om ditt egna värde så mycket och du pratar öppet och ärligt om psykisk ohälsa i en värld som är relativt dålig på att fatta. Sluta för fan aldrig med det kvinna. Du är kvinna! En stolt och stark sådan. Jävligt osvensk med dina utlägg om hur bra du är men här är nåt fler borde ta till sig. Hylla sina kroppar, äga sina val och ta för sig mer. Vi duger så himla bra som vi är. Förutom du din mes. Fan vad det suger att du inte fattat allt detta tidigare. Du irriterat mig ibland lika mycket som när folk beställer en moschito eller expresso. Vilket är typ den högsta nivån av irritation. Jävligt hög är den.

Tack Veronica för att du var såsom du var (nåväl halvt tack lilla fågel) för jag hade aldrig varit just precis här annars.

Köp boxertrosor!

/V

’CP and slayin’ Nicole kapar bloggen!


Hej, mitt namn är Nicole och jag är CP. Jag är ett weirdo som hänger på Instagram under nicket ”Nickoskhy” och jag har kidnappat Veronicas blogg… shhhh!

Jag blev väldigt glad och inspirerad när jag läste Veronicas inlägg och tänkte att jag kunde dela med mig av mitt snedvridna perspektiv (skämt åsido).


Jag är 21 år gammal och uppväxt i en tätort i Håbo kommun som heter Bålsta och trots att jag inte är jättegammal än så länge så har samhället format mig till den kvinnan jag är idag – hon som jag alltid kommer att vara.

Jag är helt jävla CP och jag är extra combatpower.

Det där är så jävla provocerande att läsa (Trust me, I know) men det är meningen. Jag har alltid fått slåss för att ta plats dels som kvinna men sen som halt. Vissa människor tittar fortfarande på mig som om jag har en könssjukdom mitt i ansiktet när jag kliver in ett rum ibland som om hela jag är en geggtumör. Eller tja, nu är det jag som har fördomar… för att mina tidigare erfarenheter har skadat mig, repat mig liksom. Jag har provat att ta varenda skepnad jag har kunnat hitta men ingenting har passat.


Läs mer

Det här med att lära sig dansa i regnet

Den här påskhelgen har varit såååååå skön! Att få börja den med att fira födelsedagen på fint hotell i Luleå var helt underbart och att sedan komma hem till värme och ljumma vindar blandat med nya utemöbler och kvällssol får en att känna sig speciell på nåt sätt. Ljuvlig helg i all ära, men det är inte det jag tänker skriva om idag.


Happiness has nothing to do with your life’s circumstances, it’s based on your ability to accept the things you are experiencing.

Jag har många gånger lättat mitt hjärta för er och aldrig censurerat någonting i mitt liv. Tänker inte göra det nu heller när jag verkligen känner för att skriva om hur det är att leva jämsides med psykisk ohälsa, ångest och oro. Att acceptera den istället för att ignorera. Det är säkert enkelt för många som inte vet hur det känns att vara svajig och känslig att inte alls förstå vilken enorm styrka det krävs för att hantera upp och nedgångar i livet. Jag har alltid enkelt kunnat relatera till människor som ena stunden står högt upp på berget och vinkar ner med lättsamma rörelser för att sedan en stund senare vara på den lägsta botten i en dalgång helt utan dagsljus. Det är svårt att fatta, jag fattar det. Jag tänkte försökta berätta hur jag fungerar under en idag helt normal vecka.

Det har förändrats rätt mycket sen jag tog tag i min medicinering. Att börja med Sertralin var ett klokt beslut och det har hjälpt mig mycket att liksom få ro i skallen. Jag är en överpresterare och vill alltid vara bäst på allt jag tar mig an. Det har varit bland det svåraste att lära sig släppa. Jag fungerar helt enkelt inte längre när det blir för mycket på agendan eller ens när det är många olika ljud i ett rum fyllt av människor. Istället så försöker jag göra några utvalda saker varje dag och sen vara nöjd med att ha fått det gjort i alla fall. Ibland blir det mer än punkterna jag noterat och ibland inte, men oftast så gör jag allt jag ska och somnar med gott samvete med vetskap om att jag gjort något vettigt utan att oro och ångest vunnit över mig.

Some days, I can conquer the world. Other days, it takes me three hours to convince myself to shower.

Så hur är det att leva med detta? En berg och dalbana. Som en regnbåge efter sommarregn. Limbo. Det är glädje och sorg på en och samma gång.

Läs mer

Vita månader & ett hälsosammare liv

Jag bestämde mig nyligen för att inte dricka någon slags alkohol på minst två månader. Aldrig har jag aktivt bestämt mig för att inte dricka men har känt senaste tiden att det är ett klokt beslut av några olika anledningar.

Jag vill verkligen förändra mig. ALLTSÅ VERKLIGEN! Så ni som möjligtvis triggas av ett sånt här inlägg om vikt, storlek och mående läs inte vidare…


Senaste året har jag kanske lagt på mig… 10kilo? Jag vet inte exakt för jag väger mig inte men jag känner det. Det blir så dåliga vanor när man dricker och det påverkar mig inte bara i en dag efteråt utan två- tre dagar. Min kropp har med andra ord inte ens varit närheten av att vara mitt tempel sen missfallen. Inte så konstigt egentligen. Alltså jag tappade ALLT. Utom vikt. Den tickade stadigt uppåt. Det är ett svårt ämne att skriva om för på något sätt blir det aldrig riktigt rätt. Jag är inte tjock, inte heller tycker jag det varken är dåligt eller fult att vara tjock. Många av dom vackraste mest inspirerande kvinnorna i mitt liv är större än mig. Så nej, det handlar inte om att placera någon i ett fack eller på något vis vara dömmande. Det handlar om hur jag känner mig. Ni vet den där känslan när inget fan sitter som man vill och precis allt är så sjukt obekvämt? Exakt så har jag känt i månad efter månad. I ett år har jag varit mer än lat och inte ens lite motiverad att träna, äta rätt eller försöka må bättre i min kropp. För det är det detta handlar om. Må bättre I MIN KROPP. Jag är alltså inte ute efter att svälta mig. Inte heller överäta- vilket jag är sjujävla bra på två gånger i månaden när PMS och hormoner går helt fuckin bananas. Jag vill bara vara som förut! Det här har varit så otroligt jobbigt för mig att erkänna för mig själv att jag inte är nöjd som jag är idag. Varför? Kanske därför att jag är en sån SJUK JÄVLA BODYPOSITIVE människa och jag tycker verkligen man ska älska sig själv hur man än ser ut, vad man än väger (fuck vågen btw den betyder NOLL!!) eller hur breda ens höfter är, men det är även så att jag inte är den här personen. Jag har alltid tränat, ätit frukt och inte överätit godis eller annan skit. Det är ju det jag gör nu, mår skit över det, och vips så är jag i någon slags nedåtgående spiral.

Hur pratar vi om detta utan att det kommer en pekpinne?? Jag vill ju gå ner i vikt, men väger mig inte för det är egentligen inte siffran som spelar roll. Det är KÄNSLAN. Vad är okej att tycka, tänka och göra för att jag inte ska sända fel budskap till unga tjejer eller killar?

För mig är detta så jävla komplext och svårt. Jag tränar stenhårt en timma om dagen nu, äter säkert mindre än 1700 kalorier per dag, dricker bara vatten och jag har nollat alkoholen totalt. Det är så jävla skönt och jag mår SÅ BRA! Men gör detta illa någon när jag berättar? Vi är så otroligt duktiga att tycka hit och tycka dit. Självklart gör jag alltid det också! Däremot så går jag efter detta: Du ska göra det som får dig att MÅ BRA! Nej, jag peppar inte för jojo-bantning och självsvält för att bli smal för att då tror du att du mår bra! Jag pratar om att OM du mår bra av din kost, ditt godis, dina chips och dina fantastiska höfter så HATTEN AV! Skit i alla ideal. Det är bara stört att vi fortfarande peppras med alla möjliga trådsmala tjejer (som möjligtvis inte mår bra pga press osv) och att vi idag nästan inte kan säga högt att vi skippar kvällsmålet för att jag vill ner i vikt. Vet ni? Jag skippar det. Anledningarna är enkla och sanna: 1. Äter alltid alldeles för jävla onyttig mat då pga sockersug och 2. Det gör att jag inte kommer i mina kläder längre. Jag har sånt kraftigt sockerberoende och lätt för att vilja äta dåligt af och då kan jag inte hålla på såhär på kvällarna. Banta? NEJ. Och faaaan vad jag hatar det 80-tals ordet! Jag äter annat vettigt under dagen så min kropp ska må bättre helt enkelt. Det handlar inte om din kropp utan min. Jag var så nära att trilla dit i gymnasiet när jag helt plötsligt bestämde mig för att sluta äta. Ville passa in, tänkte att detta är det killarna vill ha bla bla BLAAAA! Alltså vilket skitdåligt tänk där alltså. Det handlar verkligen inte om det och det insåg jag rätt snabbt. Klarade inte av att träna, blev trött över ingenting och kunde inte tänka i skolan. ALLS. Är så jävla tacksam för kompisar och lärare som såg detta och hjälpte mig. Det är också därför jag verkligen värnar om att vi känner efter vad vi själva vill och inte vad andra förväntar sig.

Jag ska tillbaka till riktiga Veronica kan vi säga istället. Det handlar inte om vikt, svält eller ideal. Fuck ideal.

Det handlar om mig. Bara mig. Jag kan inte svara på vad DU BEHÖVER, men känner du att du, precis som jag, mår dåligt över vad du äter och dricker så tänk noga innan du väljer att göra en förändring. Gör du det för DIG eller MIG? Självklart för dig själv!! Inga andra svar är rätt här.

Så länge alla mår bra oavsett längd, storlek, hårfärg eller ansiktsdrag så SPELAR DET INGEN ROLL. Media ska aldrig få bräcka den känslan och aldrig någonsin säga åt DIG vem du ska vara och hur du ska se ut. Never ever. Du bestämmer!


Nu: Grapefrukt istället för godis! Kan säga att det är typ det godaste som finns och fungerar bra för just mig!

All the love/ V

It’s the claaaaaaaw!

Det var två år sedan sist! Som jag längtat efter långa naglar alltså. Det spelar ingen roll att det är knepigare att knäppa jeansen eller knappa på telefonen, nu har jag dom! Är relativt bortskämd med både fransar och naglar när min syster gör både och! *evil plan laughter*

Hursom så är jag suuupernöjd. Älskar när naglarna är nude och passar till precis allt. Ringar på fingrarna blir såååååå mycket mer fancy nu också än på mina fula, rynkiga, korta jävla korvar till fingrar.

/ V