Let’s get in formation.

Är otroligt tacksam och glad över alla som kommenterat via DM efter senaste inlägget. Av någon anledning så fungerar inte kommentarsfunktionen här på bloggen men ska försöka få bukt på det snarast. Ni skriver ändå allt som oftast på Instagram ändå.

Tänker att jag ska berätta för er hur dagarna egentligen ser ut när det händer mycket och mitt huvud inte hänger med. Det är såklart så att alla dagar inte är något att orda om medan andra är mer… speciella.

Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Jag är långt ifrån århundrades mamma och sambo. Däremot så är jag grym på att veta mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag är jag och jag hoppas för tusan att det ska duga just precis med det. Vill dock ge några exempel bara för att krossa den här perfekta ytan som jag tror många tycker är jobbig att se från andra hela tiden. Livet är ju verkligen inte så och jag kan inte göra allt precis som alla önskar eller vill.

I helgen spelar min äldsta son innebandy. Idag rättare sagt. Jag är inte där utan hemma med lite extra ångestpåslag. Det blir alltid så när jag gjort mycket under veckan samtidigt som jag egentligen kanske borde tagit det lite lite lugnare. Många gånger prioriterar jag om och tänker på ett annat sätt. Hur gör jag för att så många som möjligt i familjen ska kunna göra det dom vill när jag känner mig lite under the weather? Min mamma och pappa hjälper mycket. Dom följer River på matcherna idag så han kan lira och jag är hemma i lugnet med Vide. Det är en bra lösning tycker jag. Vi har fyra mil in till stan och i en tid som denna när jag återigen arbetar full tid med tidiga morgnar, läxor, packning och allmän planering så är jag rätt sliten under helgdagarna. Det gör såklart ingenting. Vilken förälder är INTE trött? Vad jag vill ha ut är att det är okej att kompromissa med planer och måsten. Jag ORKAR inte idag. Imorgon kör vi kanske på som vanligt och på tisdag kan det lika gärna vara så att jag halvsover mig igenom min lediga dag. Det finns ingenting som är fel med det. Jag kan inte vara överallt hela tiden längre för då skulle jag gå sönder. Tyna bort och inte vara delaktig hursomhelst.

Barnen har delvis fått lida pga mitt tillstånd. Vi försöker alltid lösa logistik och planeringen men det är självklart att det inte alltid går ihop. Inte med en mamma som inte kan stressa längre och en sambo som är resande och som också pressar sig och kör på alldeles för hårt han med. Han jobbar på det och jag är så glad och tacksam att han också börjat lära sig att släppa saker och prioritera om. Jag väljer att se det som att vi prioriterar OSS och inte alla upptåg som kommer med skola, träningar och till och med våra vänner. Vi låter helt enkelt bli för att ha en lättare dag imorgon eller redan idag. Varför ska så många göra så mycket hela tiden? Att läsa en bok är lika mycket aktivitet som att springa på stan efter en perfekt latte att fotografera. Det handlar mer om vad en vill göra och inte vad man förväntas göra. Jag är usel på att vara fysiskt aktiv nuförtiden och det jag gör hela dagarna är egentligen så mycket tyngre än att ta sig tid för träning. Hemma planerar jag såklart hela tiden alla saker som har med skola, skjuts och jobb att göra. Jag städar och tvättar mest för det mesta men det är för att jag vill (tycker typ det är relaxing) och inte är tvingad pga ojämställt förhållande. Vi är, skönt nog, väldigt samspelta och på samma blad i stort sett hela tiden. Det som tar tid för mig är att jag behöver skriva ner och veta att allt är klart och ordnat inför nästa sak som ska hända. Vare sig det är barnens skola eller sambons resande. Eller att se till allas välmående. Det. Tar. Mycket. Energi.

Vintermörkret gör saker och ting lite tyngre. Det är mörkt och alla människor går liksom i nåt slags ide i några månader. Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem. Trots det så känns den här vintern så mycket ljusare än åren innan. Jag brusar inte upp över småsaker och har äntligen lärt mig sortera bort det som egentligen är såna bagateller att det bara stör den där positiva energin jag så länge saknat. Okej, kanske blir en tofflig mamma på köpet men jag vill inte tjafsa med barnen när vi bara ses varannan vecka. Jag vill inte heller att jag och Björn ska diskutera saker som egentligen inte ens är ett problem. Det är vi däremot helt magiskt duktiga på. Vi kan bli så jävla sura över nåt på ungefär en millisekund men sen fem minuter senare så diskuterar vi vad vi ska laga för gott när vi är ensamma hemma igen. Det har jag aldrig tidigare upplevt. Den där känslan av att VETA att vissa saker inte är värda att kriga om har gjort att jag har så mycket mer energi över till det som faktiskt spelar roll.

Jag kräver inte att du som aldrig upplevt detta ska förstå, men jag förväntar mig att du iaf försöker.

Ni har säkert hört ordet spegling förut? Det är något jag tänker på varje dag. Våra barn var rätt så mycket mer trotsiga under perioden jag mådde som sämst, när dom hade en mamma utan tålamod och uppfylld av oro. Mår jag bra så mår dom mycket bättre och det är inte nåt som det krävs raketforskning för att förstå. Vi kan prata. Läsa. Kramas. Vara. Sen sköter sig resten om jag bara tar mig själv först när det verkligen behövs. När människor i ens egen eller andras omgivning inte mår bra så behöver samhället bli bättre på att stötta och förstå. Det är ingenting som någon klarar sig ur helt på egen hand och är det ett enda måste man behöver leva med resten av livet så är det att prioritera rätt. Låt saker som känns alldeles för jobbiga vara, våga fråga om hjälp och skäms inte för att be om hjälp. Jag hade aldrig någonsin varit här om jag inte börjat prata ut när jag var där. I mörkret alltså. Läs mer

Bakom regnbågar och unicorns…

…döljer sig en flicka så känslig och skör för så mycket. Jag antar att det är den jag är idag och ingenting annat. Efter dessa tre grymt bra, och på samma gång grymt jobbiga, åren så har jag gått igenom allt från missfall till personlig utveckling. Krigande och gråtande om vartannat. Jag minns så jävla tydligt hur jag mådde när jag behövde ta tag i små måsten. Som att gå in på förskolan för att hämta mina barn. Eller när vi stressande skulle hinna in på stan inför julafton. Hur jag mådde illa av tanken att möta folk på gatan och hur det kändes i ansiktet när det där brusandet tog över och gjorde mig halvdöv och bortkopplad.

Som att hamna i otakt med vågorna och vatten skvalpar in.

Min största rädsla i livet, förutom att aldrig hitta någon som gör mig lycklig, var och har alltid varit att drabbas av panikångest och utbrändhet. Alltså det är verkligen ett jävla straff bara för att en är duktig och drivande person. Vilket jag är och var. På vägen hade jag däremot glömt bort hur kaffet egentligen smakar eller hur gött det är att andas in morgonluft nere vid sjön. Jag hade inte tid eller lugnet inombords att uppskatta någonting på det sättet som det faktiskt förtjänar. En kaffekopp tänker du? För mig kan en sån liten jävla grej betyda mer än vad du tror. Går vi tillbaka till när jag klappade ihop som en säck potatis så kunde jag inte ens dricka kaffe. Fick panikångestattacker lättare med koffein i systemet och jag kunde absolut inte ha dåliga nätter utan sömn. Då var jag ett kolli. En liten människa på jorden som blev skvätträdd av att det knackade på dörren eller om jag fick höra att vi skulle iväg någonstans utan någon som helst planering bakom. Hallå! Alltså jag skrek inombords för att min hjärna byggde upp någon slags historia om hur allt antagligen kommer att bli skitjobbigt och att jag inte kan klara av detta ens om jag tog ångestdämpande tabletter eller var full. Det var ett välkänt faktum att jag inför mig själv inte klarade av ett jävla skit. Så galet illa att ens egen hjärna vänder sig emot sin kropp och bara förstör sådär. Jag grubblade hela tiden, sov kasst och vaknade totalt havererad innan dagen ens börjat och jag minns hur jag alltid försökte stolpa upp vilka jobbiga måsten jag behövde ta tag i just denna skitdag till måndag. Eller tisdag. Eller onsdag. Vilken dag det var spelade helt enkelt ingen roll. Alla var lika satans dåliga och obehärskade. Som när man sitter i en båt och man hamnar i otakt med vågorna och vatten skvalpar in. Sen blev jag blöt och hann aldrig torka upp innan jag började oroa mig för nästa storm som var på väg. För det visste jag såklart eftersom jag lever med något som ni kanske hört om tidigare… katastroftankar. Det är roliga tankar om precis allt som kan gå fel med ingenting. Eller allting beroende på hur vi ser saken. En gång, minns detta så tydligt, så var jag helt galet nervös över att åka till läkaren (hatar vårdcentraler sen den här perioden) och var så pass dålig att jag fick hjälp till läkaren tack vare min koordinator på rehab. Jag pallade inte ens gå in där själv. Taket höll på att rasa in och jag skulle väl dö om jag kom in där, blek och svag som satan, och snackade med en doktor? Det sa min hjärna åt mig iaf. Den gången lyssnade jag och var så bortkopplad när jag kom in till min läkare att jag inte har en aning om vad jag sa eller vad jag egentligen ville ha hjälp med. Det här var just när min medicinering kickade igång och det var ett rent helvete. Läs mer

Herrejävlar vad livet händer!

Senaste tiden har jag varit så uppslukad av så många olika saker. Arbete, barnen (som btw BÅDA GÅR SKOLA NU- hallå eller…) och att liksom leva livet så mycket det bara går.

Jag arbetar fortfarande kvar där jag varit några månader nu, men i mindre portioner. Både för att vi helt enkelt inte behöver vara lika många som arbetar och för att jag velat lite (läs mycket) runt vad som faktiskt fungerar för mig både mentalt och ur familje-vinkel. Vi har haft lååååånga samtal hemma huruvida det faktiskt fungerar med att jag alltid är borta helger och kvällar när jag väl jobbar. Vi beslutade oss därför för att jag skulle söka mig till lite annat som kan ge oss lite mer kvalitet på familjelivet. Vem säger nej till det? Så jag började söka jobb. Gick ungefär en halv dag sen löste sig allt sånt! Det är för mig väldigt prestigefullt att arbeta på en fin och väl omtalad restaurang. Det är även en helt otrolig ÄRA att dom faktiskt vill ha just mig där, men jag missar massor hemma. Jag missar barnen, vänner och get-togethers om vartannat och vi är lite för gamla för att förlora den tiden. Ja, jag sa det. GAMMAL. Så idag arbetar jag på ett ställe som mina barn älskar mig så jävla mycket för att jag valde. Leos! Helt galet egentligen. Jag vet inte om det blir en stund eller inte men jag trivs! Det har varit så många resor med arbete, sjukskrivning och massa annat senaste åren att jag kände: Nä. Nu är det såhär jag fungerar. Acceptera. Slappna av lite. Jobba med nåt som är relaxat och med bra tider så vi faktiskt får den tiden vi saknat så mycket. Sen har vi hutlöst mycket geléhallon och glass där så… ni fattar. Det är najs.

Jag har extremt hög arbetsstolthet. Har jävligt svårt öht när ‘folk’ inte är brydda på jobbet eller fattar att det är HELT UNDERBART att vara anställd och arbeta mot ett mål. Det har aldrig spelat någon roll för mig vad jag gjort. Det är all in eller gå hem. Punkt. Och tänk vad långt jag kommit dessa månader! Jag sitter inte hemma, rädd för att vara bland folk. Jag skiter inte i vardagsrutiner för att det känns jobbigt. Det är varken jobbigt eller tråkigt. NÅGONTING. Inget är tråkigt. Jag kommer hem i vettig tid, vi kan sprätta en flaska, gulla lite och det mina vänner är livskvalité på riktigt! Är så avslappnad och lättad. Mest för att jag bara bestämde mig att till slut skita i att övertänka. Jag sökte ett annat arbete, men jobbar extra där jag varit nu i sommar. Jag råkar älska det jobbet lite för mycket för att släppa det helt. Och vet ni? Det är helt jäkla okej! Kommer jag in på skolan är det också helt okej. Det löser sig och allt det där. Det vet jag.

I övrigt så har vi det väl som många andra nu. Förkylningar, trötta så in i helvete och lite ledsna att den rätt svala sommaren är över. Det blir mycket vinprovningar, planer på utlandsresa och en och annan dag med 100% sträcktittande på Netflix. OCKSÅ OKEJ!


Det där med spritromantiken hemma kommer ju aldrig dö ut. Det är MIN, och bara min, hobby här hemma. Björn står i köket, jag blandar drinkarna. Så kul! Vi har hunnit testa en hel del sen jag skrev sist så jag ska absolut styra ihop ett inlägg med lite höstfavoriter. Ni är många som efterfrågat just ett sånt inlägg. Jätteroligt verkligen.

Läs mer